Min man ville ha barn långt före jag ville det. Han har velat ha barn sen han blev en slags "fosterfar" till sina bröder då han var 6 år gammal.

Jag ville inte ha barn förren vi hade varit ihop ½år-1år (18 år). Det var däremot först nästan 10 år senare som vi faktiskt skaffade barn (efter att ha försökt i 3år) så vi pratade om det i 6-7 år innan vi började försöka.

Min kille sa nästan på en av de första dejterna att han ville ha barn, och det var liksom hans ultimatum. Jag ville nån gång, men var inte aaaalls redo. Det tog knappt åtta år för mig att bli klar. Jag har i o f s kämpat med diverse depressioner, psykisk mognad och självförtroende, och det tog rätt lång tid. När jag var 25 tyckte jag att barn var astråkiga, och att 35 skulle vara en bra ålder. Nu är jag 35 och gravid.

Min man har varit lite kluven. Han tycker generellt inte om barn, är ointresserad av andras barn i största allmänhet. Men han vill ändå ha egna barn. Han vill ha barn tidigt för att det är bäst för kroppen. Jag har haft barnlängtan till och från och han ville för ett år sedan att vi skulle börja - överraskad blev jag då när han sa det! Hehe. Men sedan så ville vi flytta ich gifta oss först. Så bu när vi är gifta och flyttat större så börjar vi känna att ett barn vore välkommen. Så han har väl kanske inte varit anti i den bemärkelsen, snarare ointresserad. Och det är han väl lite nu fortfarande på ett sätt. Inte så att han läser några gravidbloggar eller sådant, haha! Han vill bara bli pappa, hade han fått välja hade han nog önskat att vi fick en 6åring direkt som han kan kasta boll med

Man eller kvinna, jag tror aldrig man blir redo för barn ;) Det spelar ingen roll om man tagit hand om yngre syskon eller suttit barnvakt mycket för att bära, föda och uppfostra ett eget barn är något helt annat! Det går inte att beskriva, varje graviditet och förlossning är annorlunda.

Jag och min man pratade om barn i några månader och bestämde att jag skulle ta ut p-staven efter ytterligare några månader (efter sommaren), när den var ute tog det två år innan jag blev gravid.

Min man var redo långt före mig.

Tack för era svar :) Jag träffade min sambo när jag var 15 så att prata om barn va ingen självklarhet då. Men efter att ha vart tillsammans i 6 mån så fråga jag och redan då sa han att han inte vill ha barn. Då tänkte jag att han säkert kommer att ändra sig längre fram, men de har han inte gjort :(

För oss var det självklart att om det skulle det bli barn så skulle det vara efter vi fyllt 30. Studier och resor och stadigt jobb skulle vara klara. Vi kommer resa ändå, men kanske inte sova på en kompis soffa i Nairobi. Nu är vi 33 då första barnet kommer. Prefekt, varför stressa liksom :)

Vi har alltid sagt att vi ska ha barn, jag nämnde de säkert tidigt å han ville också men sen, precis som jag. Sen blev de dags efter ca 5 år, skulle då ta ut min spiral å fick reda på att ja hade cellförändringar. Fick gå på mycket undersökningar å tillslut göra en konisering, sen vänta ytterligare ett tag för att se att förändringarna inte kom tillbaka. De va långdraget att vänta när man hade känt sig så redo, sammanlagt tog de nog 1 1/2 år innan de va ok för mig att bli gravid efter förändringarna. Tack å lov så tog de sig på första försöket så väntan blev inte allt för lång ändå.. :)

Vid första barnet var inte pappan redo, inte jag heller då det kom som en överraskning. Vi gick isär tidigt, och när min son var 6 år så träffade jag min sambo. Jag ville inte ha fler barn, han ville ha barn så det tog slut efter ett tag. Efter en kort tid fick jag ett sms om att han hellre levde med mig än ett liv med barn. Och i drygt3 år kändes det så rätt med att bara ha 1 barn. 

December 2012 tog jag upp frågan om barn på fyllan, och min sambo var väldigt överraskad då han egentligen bara väntat på att jag skulle ändra mig. December 2013 fick vi vårt första gemensamma barn. Nu planerar vi vårt tredje barn (andra gemensamma) och han är mer längtansfull än mig :D

#8 Vänta, har du gjort en konisering och sen inte fått gå på specialistmvc? Där har du antagligen svaret på varför din bebis kom för tidigt 😕

#10 ja de har jag. Jag frågade tidigt om de påverkar, jag togupp de redan på inskrivningssamtalet å dom sa att endast en konisering inte kunde påverka. De va bara om men gjort många.. Sen va de färdig diskuterat.. Tog upp det med läkaren i visby å han sa att de visst kunde bero på det å att väljer jag att få fler barn så ska ja bli undersökt varannan vecka från graviditetsvecka 20 för att kontrollera tappen.. Men känns lite som "va spelar e för roll nu".. Lite bittert kanske..

#0 Jag är inte heller intresserad av andras bebisar. Ser ingen poäng med att hålla eller gulla med dem. Betyder inte att jag inte vill ha mitt eget barn :)

#11 Grr, det är tyvärr rätt många som blir behandlade som dig och råkar ut för samma sak 😕 sabla ignorans från vårdens sida! Bebisarna blir lidandes i onödan,m och inte fasen är det kostnadseffektivt att neovårda prematurer i stället för att undersöka mamman under graviditeten. Smacka det i ansiktet på dem om du får tillfälle.

Vi hade redan barn båda två mellan 5-16 år o vi är gamla båda två, så vi bestämde oss rätt snart att bli gravida så snart min kropp ville o kunde. Vi hade då ett mf i bagaget då vi träffats 5-6 år tidigare. Blev gravida efter 6-7 månader denna gång. Slutade i dödfödsel vid förlossning. Endera är det så att Din sambo inte vill ha barn, inte gillar andras barn eller kommer mogna in i det efter hand. Man kan aldrig veta hur det är att ha barn förrens man själv är där.

Min make gillar inte småbarn men han älskar vår son. Han jobbar även med äldre barn

Varken jag eller killen har varit intresserade av barn men ändå velat ha egna, fast vi började aldrig försöka, slutade med preventivmedel & kände väl mest att om det blev barn var det inte hela världen, och vi har haft snart tio år ihop utan barn. Vi kände oss inte redo när vi fick veta att jag var gravid, men tror mest att det var chocken då i alla fall jag trodde att jag inte skulle kunna få några (har pcos). Kanske ska ni ändå vänta lite och göra lite saker ihop och sedan vet man ju inte om din kille kommer ändra sig tidigare än vad han sagt nu? Det är ju en fördel om båda vill :) jag och min kille har också sagt att vi typ ville ha barn nån gång efter 30 eller så, men det blev ju inte som vi "tänkt oss" eftersom vi kände annorlunda nu när "tiden var inne". Vi är båda 26.

Så svårt det där. Vi hade precis köpt hus och båda hade fast heltidstjänst och bra lön. Ville inte bli en gammal mamma så sa som det var att jag va redo så nät han va redo skulle han säga till :) Tog nästan 1 år men hann bli mamma innan jag fyllde 25 år som jag ville! :) Livet tar ju inte slut med barn ;) det är bara början. Tycker du ska säga som det är. Att barn är viktigt för dig och att du är redo…

Min sambo sa en dag i februari ''Jag vill skaffa familj med dig, imorgon eller om flera år spelar ingen roll men jag längtar efter att ha en familj med dig och så fort du är redo är jag redo''.
Jag vart rädd för jag visste inte om jag var redo så funderade i flera dagar sedan sa jag ''Jag slutar med mina minipiller ikväll'' och tre veckor senare (efter 4 år med cerazette) vart jag gravid 😛

Vi pratade om det i höstas när vi trodde jag var gravid och då var ingen av oss redo pga den turbulensen vi hade mellan oss, så vi bröt upp och gick skilda vägar i 3 månader (som tur var så var jag inte gravid den gången, jag mådde så otroligt dåligt så kroppen spelade mig ett spratt). Sedan när vi började träffas igen kändes allt så rätt. Vi pratade givetvis om det när han sa att han var redo.. Jag hade hundra frågor för att vara så säker jag bara kunde bli att vi inte skulle gå skilda vägar igen (med tanke på att han sa att han var redo bara några få dagar efter vi vart tillsammans igen, därav min osäkerhet om det var rätt eller inte) och jag hade mina krav på honom och ville se om han kunde acceptera dom innan jag bestämde mig. Ville verkligen inte skaffa barn om relationen var knasig så att säga. Men allt jag krävde har han levt upp till, han finns där för mig och barnet (vecka 19 gick jag in i igår) och han prioriterar oss före allt annat så det känns otroligt bra och vi delar samma åsikter om uppfostran och allt som hör till.

Så i detta läge var det jag som var osäker pga vår historia.

Svårt o svara på alla era svar men tack! De flesta verkar ha varit överrens om att skaffa barn. Önskar att de va så här också.

Vi har hunnit träffa sambons systersbarn ett par gånger nu han har ännu inte hållit i henne, men igår te.x vagga han henne i vagnen o fick panik när hon börja gråta, o hon börjar alltid gråta när han är nära :P Lite mer intresse för henne har han väll fått och i helgen satt vi ute o åt i deras uterum o de fråga om de va okej att dom stängde för då de började dra lite kallt o min sambo säger "ja såklart, det viktigaste är ju att det inte blir för kallt för henne, vi kan svettas de är lugnt"

Jag har förklarat många gånger hur mycket det faktiskt betyder för mig. Och han har inte brytt sig så mycket.  I min släkt så har ipricip alla fått barn innan 20 (ingen som bor i Sverige och förhållandena är lite annorlunda i deras land). Och jag har också velat ha barn tidigt men blev mer verkligt när vi flyttade in i huset. Min mormor blev överlycklig när vi hade köpt huset och jag hade en så stor önskan att hon skulle komma ner o hälsa på, men pga hennes hälsa så kunde hon inte flyga och skulle aldrig orka en bussresa heller. Vilket förstås gjorde mig ledsen, sen kom barnlängtan och herregud vilka drömmar jag hade om att berätta för min älskade mormor, jag vet att hon skulle bli såå glad. (självklart ingen anledning till att skaffa barn men jag längtade efter att få berätta en sån sak för henne). Förra året i november gick hon bort, 64 år gammal, bara somnade in en natt. Sorgen va lång och har ännu inte riktigt återhämtat mig från de men efter ett par månader insåg jag att jag aldrig kommer att få berätta för henne att vi ska ha barn, hon kommer aldrig få träffa dom heller. Det blev väldigt tufft för mig en period och jag prata med min sambo om det. Då prata vi även lite om att skaffa barn och jag sa till han att han kommer kunna berätta för sina farföräldrar och morföräldrar. Inte jag, kommer nog inte ens hinna berätta för min morfar då även han är väldigt dålig. 
Kanske blev lite väl OT här nu men som sagt, min sambo vet om hur mycket detta betyder för mig. 

Vi får väll se när min sambo blir redo, om han nånsin blir det.

#19 Tråkigt att läsa om din mormor! Jag förstår ändå hur du tänker att det vore roligt att få berätta det för dem. Både mina och min mans morföräldrar börjar bli gamla och slitna så jag kan känna mig lite stressad "för deras skull" även om jag inte riktigt menar det så som det låter. Men jag känner igen känslan i att det vore roligt att få ge dem ett barnbarnsbarn. 

Nu har förvisso mina morföräldrar barnbarnsbarn sedan tidigare (jag har en kusin som har 2 barn) men min mans mormor har inga (så vitt jag vet).

Du kommer dock inte vinna ngt på att pusha honom dock. Barn runt 20 är tidigt. Det må vara viktigt för dig att skaffa tidigt och du vill att han ska förstå det. Men, det är förmodligen lika viktigt för honom att vänta och att du förstår honom, och då det kommer till barn är det ju den som vill vänta som måste få bestämma. Att man inte vill ha barn i mitten av 20årsåldern är inte konstigt. Sen tycker jag att du gör en för stor grej av att han inte vill hålla på med barn nu. Det är 2 veckor tills min bebis är beräknad att födas och jag är fortfarade helt j*vla totalt ointresserad av andras barn. De fyller ingen som helst funktion för mig. Jag vill inte hålla i dem, jag vill inte prata med dem osv. Hur man är med andras barn säger absolut ingenting om ifall man vill ha egna. Ser att mitt svar ser hårt och otrevligt ut och det är ju inte alls meningen :) Men ta chansen att jobba, plugga, resa osv nu och bli en tryggare version av dig själv som sedan har fler kunskaper att bjuda ett barn på :)

Det känns från det jag läser som att du mest vill få bekräftelse på at din sambo ser och hör vad du säger? Att om han bara kunde säga något i stil med " Jag vet att det är jätteviktigt med barn för dig och jag förstår det" skulle din press släppa? Jag är lite sådan att jag måste hålla på och tjata om ett ämne om jag inte fått bekräftelse på att den jag pratar med verkligen förstått att det är jätteviktigt för mig. Så fort jag känner mig hörd på allvar kan jag släppa det och kanske är det så för dig med? Att om du bara får en bekräftelse på att han förstår din längtan skulle du kunna nöja dig med hans svar att han inte vill ha barn än? Spekulerar bara nu.

Sen tycker jag med att det är kontraproduktivt att hålla på att tjata om barn tidigt när han klart och tydligt sagt att han INTE är intresserad av barn nu. Tro mig, när ni sitter där kl tre på natten med en illskrikandes bebis så vill du inte få höra något i stil med " Ta ungen själv , det var ju du som så jäkla gärna ville ha barn, inte jag".

Det låter som att ni bara pratar förbi varandra. Han måste lyssna på dig och ta din längtan på allvar men du måste oxå verkligen lyssna på honom. När vill han ha barn? Vad vill han ha ordnat innan, och sedan utifrån det göra en plan för när ni kan skaffa barn.

Tjata på han gör jag absolut inte, men jag vill kunna diskutera det noggrant innan och nej jag nöjer mig inte med ett svar där han säger att han är orolig över ekonomin. Och sen är det slutdiskuterat. Han vill ha barn om ja 10 år ungefär. För mig är familjen det viktigaste som finns o när vi fick reda på att sambon skulle bli morbror så hoppa ja av glädje o grät medans han knappt reagera. Resten av hans familj är likadana.. Han är nog som sin far som heller inte håller i sitt barnbarn eller liknande. Jag får helt enkelt acceptera att han är sån. Jag hoppas iaf att vi snart kommer kunna diskutera detta o kanske sätta upp mål som att kanske gifta oss först osv.

Sen vill jag absolut inte tvinga på han ett barn! Det är ett otroligt stort ansvar och båda ska vara överrens! Men som sagt vi måste kunna diskutera detta o då kanske jag får fram varför han inte är redo o vill ha om 10 år :)

Att vilja vänta med barn behöver inte vara rationellt. Det spelar ingen roll om det är pengar eller om det bara är en känsla som gör att man vill vänta. Att han säger tio år betyder inte tio år. Det betyder att han inte är redo för barn nu och det betyder att han inte ens är redo att planera när det eventuellt ska bli barn. Det går inte att säga att jag vill gifta mig om 3 år och sedan skaffa barn 5 år senare, för det vet man inte. Hans tio år betyder att han inte är redo att planera barn alls nu. En dag vaknar man bara upp och vet att man är redo, innan dess känns alla diskussioner som jobbigt tjat.

Sen förstår jag fortfarande inte varför du hänger upp dig på att han borde dutta med andras ungar.

#26 andras ungar bryr jag mig inte om (är inte själv super förtjust i andras barn) men när de gäller ens familjs barn så tycker jag att man kan visa lite mer iaf att man bryr sig. Men det är väll bara jag…

Igår pratade jag och min pojkvän om detta. Han berättade att han är rädd att bli en dålig pappa eftersom hans pappa inte varit en så bra pappa när han var yngre. Han är rädd att han "har det i sig". Jag känner min pojkvän, vi har varit tillsammans i över nio år och vänner längre. Han har jobbat med barn och är underbar med både dem och med barnen i familjen. Jag hoppas att hans rädsla lägger sig!

Fast att bry sig är inte samma sak som att hålla i eller gulla.