Man får ta med barnet hem. Det finns speciella kylklampar. Rent praktiskt? Man får prata med kurator och präst (om man vill). Det görs hand o fotavtryck o klipps lock om möjligt. Sjukhusfotografen tar bilder på Er och barnet o bara barnet. De korten får man gratis i album. Mamman får ut 30 dagar fp Pappan 10 pappadagar + 10 sorgedagar. Sjukskrivning får mamman ut 30 till 60 dagar oftast, utöver fp-dagar. Man godkänner obduktion om man vill. Sedan har man dop, begravning. Ta gravidförsäkring, var med i facket, kollla vad Din försäkring täcker - en barnbegravning är billig, men stenen går på 10-25000. Att ge barnet ett värdigt slut kan tyvärr handla om pengar då det ger själasorg för alltid om man känner att man inte gjorde allt som mn ville.

Men vad konstigt att mamman och partnern får olika många dagar betald ledighet efter att ett barn gått bort! Båda måste ju rimligtvis vara förkrossade. Skulle det vara så att den som varit gravid behöver vara hemma längre just pga det fysiska kan ju hon vara sjukskriven mer. Känns ju väldigt orättvist att bådas sorg inte ska vara "lika mycket värd" Tycker ju iofs att både 30 och 20 dagar låter som väldigt kort tid att få vara hemma efter ett barns död.

Man hinner inte klart på varken 20 eller 30 dagar med det praktiska. Efter begravningen är gjord kommer ny våg av fruktansvärd sorg och då det äntligen är lugnt med alla beslut, så kommer allt som en käftsmäll igen. Vet inte varför det är skillnad på mor o far. Kanske för skillnaden att vi bär barnet o känner oss berövade om magen o skuldbelägger oss. Kan bara tala för mig o min vän som förlorade samtidigt. Vi två blev klara med begravning/urnnedsättning efter 1.5 mån o gråter varje dag ännu - 2.5 mån senare. Medans våra män började jobba efter en månad o mår bra av det. De ser ljust på livet, vi mödrar ser svart ofta.

Det finns gravstenar för mindre än 10-15 tusen, jag tror min tvillingbrors (dog just före födseln) kostade mindre (min pappas kostade 6000 tror jag och dom gjorde en nästan exakt som min brors, det var bara en ros på min pappas gravsten och en duva på min brors).

Det är däremot liggande gravstenar och dom är ju billigare (det är till en familjegrav). Vill man ha en stående gravsten så blir det ju dyrare.

Jag tror inte att man hinner sörja klart på de dagar man får ut som snovit79 säger. Jag och min man sörjde mer än 3 månader då vi fick ett tidigt missfall (men vi älskade redan det barnet, vi fick svårt att älska vår dotter i början av vår graviditet med henne för vi vågade inte). Det var ju "bara" ett tidigt missfall så ett sent missfall eller ett barn som dör just efter födseln tror jag tar mycket längre tid. Men man hinner förhoppningsvis komma över den mest akuta sorgen.

Det var därför jag tog graviditetsförsäkring och inte bara den som är gratis. Jag tror det var 30 000:- man skulle få ut vid ett sent missfall med den vi hade och det skulle ju täcka upp att ta ledigt ett tag extra att sörja.

Nu tycker folk förmodligen att jag är knäppn och elak. Men jag tycker det är helt knäppt att mam tar hem sitt döda barn och lever med det. Sen att det inte är någon längre period det vet jag, men ändå. Tycker också att det är helt sjukt att det variera mellan dagarna, mamma kan dessutom behöva pappan hemma för att hon mår dåligt. Och pappan kan ju så klart också behöver flera dagar. När min kompis dog så kom min dåvarande pojkvän hem i full fart ifrån jobbet. Men fler dagar än så fick han inte vara hemma. Det är iofs inte samma som att förlora sitt barn.. Hur som helst så tycker jag överlag att Sverige är dåliga på att faktiskt låta folk vara sjuka/må dåligt.

#5 Jag som inte heller upplevt det kan också tycka att det är en märklig sak att vilja göra. Men det går nog inte på något sätt att sätta sig in i känslorna en änglaförälder upplever, hur man väljer att agera i den situationen går nog inte att förutse innan. Kanske både du och jag hade valt att ta hem våra barn om det skedde.

Instämmer för övrigt i att det är märkligt att det varierar så med dagarna, vid ett normalt förlopp med ett levande barn får man ju lika många dagar. Ser inte varför det skulle vara annorlunda vid ett dödsfall, som om pappan plötsligt blir mindre värd då.

#5 Tänk dig att du levt en flera månader med en individ i din mage som sedan dör strax innan, under eller efter förlossningen. Du får en relation till den lilla människan. Skulle du inte vilja ta farväl och även få minnen som inte handlade om ett ultraljud med ett hjärta som stannat?

#5 om man aldrig har varit med om döden av ett/sitt barn så är det nog svårt att föreställa sig. Men kan förstå det.

Jag tog aldrig hem min flicka, men vi fick ha henne på rummet hur länge vi ville. Hon föddes 02:21 o vi skrevs ut 12:40. Då man inte upplevt längtan som avbryts med en käftsmäll, så kan kan man omöjligt veta. Våra minnen tar slut, de med levande barn skapar ständigt nya. Jag smeker fortfarande min tomma mage och får illamåendd för saknaden är så stor i hjärta och själ. Att åka hem med tom bilbarnstol går inte att beskriva.

Ja, sedan kan jag ju tillägga att för inte så längesedan i Sverige och fortfarande i t ex muslimska tron har man den döde hemma för att ta adjö. Precis som vid minnesstund/begravning.

#10 Du behöver inte svara om du inte orkar.

Som jag förstår så dog din dotter i magen (som min tvillingbror). Min mamma har berättat för mig att min tvillingbror egentligen inte skulle ha fått en egen grav eftersom han var dödfödd men eftersom gammelfarmor och gammelfarfar hade en plats över i sin grav så fick han ligga där (annars skulle han ha kunnat hamna i vilken grav som helst vad jag förstår), är det fortfarande så?

Eftersom min tvillingbror var dödfödd var jag hela tiden lite smått orolig för det och jag vet inte om jag skulle ha orkat att inte ha någon grav att gå till så det skulle vara skönt att veta att det inte är så som det var för min mamma längre (vi vill ha syskon till vår dotter nån gång).

#11 om man exempelvis gjort en abort så kan man välja att antingen göra en ceremoni (kremering) av fostret själv. Eller låta det ha ett anonymt omhändertagande(kremeras med andra foster). Man räknas som "barn" när man är i 22 veckan. Jag vet dock inte om det är först då man kan ge barnet en egen grav. Om jag har fel så rätta mig

Såvitt jag vet så får barn egen grav idag, yngsta jag läst om som jag sett bild på gravstenen var en v.14 bebis. Även föra v.22 får man alltså välja hur barnet ska tas om hand, men efter v.22 har barnet laglig rätt iom att det räknas som människa i stället för foster.

tack för alla svar och speciellt till er som har upplevt detta eller har varit med om liknande själva eller i sin omgivning, känner ni att det är jobbigt med denna tråd får ni som sagt säga till så tar sajtvärden bort den och ni ska inte känna er tvingade att svara om ni inte vill.

När jag läste om detta tyckte jag också att det lät lite märkligt, men jag kan förstå att så som många skrivit att på något sätt vill skapa nya minnen till den person man burit på så länge, mer än ett ultraljudsbild. 
Tycker även att det är konstigt att mamman får mer ledigt än pappan, men det har nog mer med det fysiska att göra, annars skulle det nog vara likadant? Antar att man efter den ledighet man automatiskt får så får man även sjukskriva sig om man helt enkelt inte klarar av att jobba på grund av sin sorg?

Vad heter dom där kylklamparna? Finns det något speciellt namn för när man tar hem ett avlidet spädbarn sådär? Skulle gärna vilja googla och veta mer.

#15 jag måste säga att för mig har det betytt massor att du delat med dig av allt du gjort. Det får mig att uppskatta det jag har så mycket mer för när som kan det tas bort. Din vackra dotter dog alldeles för tidigt och det beklagar jag verkligen. Tack för att du orkar berätta.

#16 Håller med vartenda ord.

Tack Snövit 🌺

#15 Tack för att du orkar dela med dig. Tycker absolut att man ska få vara stolt över sitt döda barn 🌺

En gammal kvinna som jag träffat i vården berättade att hennes syster som dog i spädbarnsdöd inte fick ligga själv på kyrkogården enligt lag. Så hon fick begravas med en bekants mamma, systers namn var inte tillåtet att stå med på gravstenen. Kvinnan är född tidigt -20 tal.  Om det skilde från kommun till kommun vet jag dock inte.

Min mormor födde tvillingar som dog efter 2 dagar. De hade begravning men de fick inte ha någon sten utan ligga vid en speciell häck. Ja tack Snövit! Starkt att visa och berätta. Man börjar alltid tänka till efteråt.

Kan bara hålla med de andra! Tycker du är riktigt stark som vill och orkar prata om det! Är riktigt impad av hur man kan "gå vidare" efter att ha förlorat det man älskar mest. Och väldigt lärorikt att få veta vad som händer efteråt.

Håller med allt som skrivits ovan, uppskattar alla svar och kan inte tänka mig hur det är för er och speciellt för sig snövit. Jag har lärt.mig mycke av tråden och det bar det som var meningen, så tusen tack. Det är klart att man inte ska.glömma eller gömma sitt barn, jag tycker att man ska vara stolt över och minnas sitt barn oavsett om det inte finns, är sjukt eller missbildaT. Alla barn är.värda.att finnas och minnas. Det kan även vara en del av sorgebearetningen att få prata om det och vill inte omgivningen lyssna och ge det lätta stödet och istället bara tycka att man ska glömma så kan.jag tycka att det.är ganska respektlöst. Kan inte göra annat är att skriva ett klumpigt beklagar, hur gärna jag än skulle vilja ta bort din/eran smärta.

Här finns bild på sängen/kistan man tar med hem. Ser ut som en insats.

Kan rätta mig själv lite i #1 

Om barnet avlider hemma (utanför magen i PSD) så har man inget val med obduktion, men man kan avstå hjärn-obduktion. Händer det i magen, så får man välja.

#22 Vid psd görs en full undersökning. Inklusive huvud, och vad jag vet så går det inte att säga att man inte vill ta det, eftersom det är polisen som "äger" kroppen. Eftersom PSD går till rättsmedicin, medan om det sker i magen så går det till patologen. Detta kommer låta makabert, men man stoppar tillbaka hjärnan i huvudet.
Varför undrar ni kanske, jo för att barnet ska få samma vikt när/om föräldrarna vill klä barnet, lägga i kista osv efter obduktionen.

Det är då det jag lärt mig.

Jo, avlider barnet hemma så förstår jag att de gör en obduktion, polisen måste ju veta om det rör sig om ett brott eller ej, sker det i magen eller under förlossning är det ju inte så troligt att det är ett brott utan att något gått fel. Tack för länken snovit, ska kika på den @):-

Jag hoppar in här. Förlorade min son i 40+1. Mamman får lite mer föräldrardagar för att hon gått igenom en förlossning skulle jag gissa. Sen är det sjukskrivning efteråt. Vi valde att ta hem våran lilla pojk, han skulle ju åtminstone få en natt hemma hos sin mamma och pappa. Få ligga i sin vagga i sitt rum. Vi fick ta lite mer bilder. Det kändes helt rätt i mammahjärtat liksom. Har man inte förlorat sitt barn så är det nog svårt att föreställa sig att man gör en sådan sak. Om jag inte minns fel så är det spädbarnsfonden som har tagit fram en liten liggdel, cubitus baby, så att man har möjlighet att ta hem sitt älskade lilla barn. Det känns fint när någon som inte förlorat sitt barn har funderingar kring änglabarn. Det pratas för lite om det och att det händer i Sverige 2015 är skrämmande.

#25 Håller med. Det borde talas mer, redan hos BM och på föräldrautbildningen. Och vi som sörjer måste få sörja och tala om våra barn. Inte tystas hela tiden, som jag upplever och fått höra om och om igen genom spädbarnsfonden t ex. 

Det är tragiskt att vi som varit gravida precis som andra och får ett vackert barn - inte ska få varken visa eller tala om det. Jag vet för egen del att det gör mycket ondare dygnet runt att se andras levande bäbisar - än vad det är för en med levande barn att se ett foto på en förevigt sovande bäbis. Jag kan inte undvika varken gravida eller bäbisar. Jag måste möta andras lycka varje dag och må dåligt. 

Hashtag en som är förbannad i sin sorg just nu. 😎

(Tack för ditt inlägg thbe07)

Ja alla förluster måste man få tala om. Är ju ganska generellt att folk inte vill prata om död och sorg, man vet inte hur man ska hantera andras sorg, tyvärr. Speciellt inte då den inte delas. Tycker verkligen att det är så bra att ni känner att ni kan prata om det här, även om det såklart inte är samma sak som att prata med folk irl. Dels för er såklart, och dels för oss andra som får reflektera. Jag har verkligen fått tänka efter din flicka dog Snövit, hur bemöter jag människor i min närhet som har sorg, hur skulle jag vilja bli bemött om något hände vår flicka nu, osv. Många drar sig för att berätta om sina graviditeter i början pga missfallsrisken (försöker inte jämföra missfall med att förlora barnet senare i graviditeten) pga att de inte vill dela sorgen /visa /prata om sorgen. Jag tror att det tankesättet finns genom hela graviditeten, att ett barn som inte är fött inte kan ge lika stor sorg typ, och därför har man inte samma "rätt" att prata om det och känna lika mycket som om barnet varit äldre och omkommit. Samtidigt som jag antar att det till viss del kan vara värre att förlora barnet under den sena graviditeten. Om det nu finns grader i det helvetet.

Tack för ditt inlägg thbe07 och tack för att du delar med dig, kan inte göra annat än att beklaga.

#27 Det är jättesvårt att säga för egen del om vad som är värst. Att förlora i magen på mållinjen då man inte får se ögonen eller ett leende. Eller drömma om dess blick, skratt och leende. 

Går inte att säga om det är värst att förlora precis innan födsel, ett par timmar efter eller ett par dagar. Det är nog lika hemskt för den som upplever helvetet. All längtan och förhoppningar om framtiden är nog lika. 

Jag blev jätteledsen då jag läste i en grupp om en som förlorat sitt barn strax efter studenten. Då tänkte sa jag till min son att det måste också vara hemskt. Då skolan äntligen är slut och livet startar. Min son är ju 16 och snart klar med skolan också. 

Missfall är en förlust, men inte samma djupa sorg enligt mig som fått missfall också. Men om man bara får missfall på missfall och aldrig något barn, så blir detta en sorg i sig även om det mer handlar om ens kropp än kanske sjukt barn. 

Då vi väntade på provsvar så funderade vi mycket på vad som skulle vara värst - att hon dog frisk eller om hon eller jag var sjuka så det fanns "något att ta på". Efter så vet jag att om det varit infarkter i moderkakan t ex, så hade vi ändå undrat "varför just vi".

#29 snovit79, jag har inte sett ditt inlägg om varför ni inte fick behålla er lilla tjej? Orkar du berätta igen? Vi fick inget direkt svar på varför vår pojk inte fick vara med oss, men de tyckte sig se små små proppar i moderkakan, så vid nästa graviditet får jag blodförtunnande. Men kan inte låta bli att tänka: hade jag fått bli igångsatt två dar tidigare hade han kanske varit med oss idag.

#30 Jag har inte skrivit förlossningsberättelse här på iFokus ännu, utan finns på några gravid-trådar om 2015-barn och blivit föräldrar. 

Vår flicka dog inom ramen av 6 h innan vi kom in på förlossningen för värkar. Hon avled alltså då mina värkar startade i v39+6 i februari. Hon var helt frisk, jag med - så vi har inga svar. Bara ev teorier att hon var för tunn och utan fostervatten så navelsträngen kan ha blivit klämd och hon saknat energi att överleva en sådan sak.

Jag tänker detsamma. Vi var in hos BM på måndag på EM och lyssnade på hjärtat. Gjorde UL med då hon inte var fixerad, men maskinen var så gammal att man inte kunde se hinnsäck, fostervatten m.m. Bara skallen (rund ring). Hade mödravården haft riktiga apparater så hade de sett att fostervatten saknats och fått skicka oss till förlossningen direkt. För på kvällen då mina värkar startade 22-23:00 så levde hon. Klockan 04:40 tisdag var hon dödförklarad. Onsdag födde jag henne.

#31 vad jag känner med dig

#31, verkar som att allt inte kom med. Våra små vackra änglabarn har varandra. Får jag fråga hur din förlossning gick och vad du blev igångsatt med? Undrar hur ni ser på ett syskon till er lilla tjej? Du behöver inte svara men känns skönt och bra att kunna dela med någon som förstår precis vad man går igenom.

#31 Det låter lite likt vad dom tror hände med min tvillingbror, inte att det inte var nått fostervatten men att han var tunn och dom tror att navelsträngen klämdes.  Han dog däremot innan förlossningen satte igång.

Jag sörjde honom i 4 år och jag fick inte ens träffa honom (mer än i magen då) så jag kan inte ens föreställa mig hur det var för mamma.

#33 Mina värkar startade självmant, men la av ett par timmar av chocken. Efter nästan ett dygn, så spräckte de fostervattnet (det pyttelilla som fanns). Fick värkförstärkande dropp med, då ryggbedövningen tog bort min känsla av värkar helt. Vi pratar om syskon. Fast jag har en 16-åring o killen två barn med. Jag orkar inte med närhet nu, så det går inte just nu. Sedan är jag 36 år o får panik för varje månad som passerar. När förlorade Ni Ert barn? Tlover, det är en person man längtat o fantiserat om. Man smider framtidsplaner som storasyskon med.

#35 Jag menar alltså inte att det var värre för mig, jag menar att om jag, som aldrig hann tänka något om min tvillingbror innan han dog sörjde hur var det då inte för min mamma eller för tex dig.

Du är superstark förresten 🌺

#35 jag förstår precis vad du menar med närheten. Men längtan efter ett syskon till vår son tar liksom över. Han skulle varit vårt första barn så vi känner oss så långt ifrån hela som det går. Vi förlorade honom 18/4 i år men har resan fått ok att försöka igen. BIM om en vecka 16/6. Vill testa nu men vet att det är bättre att vänta tills den uteblir.

Jag önskar Er lycka till. Har själv spjälsängen bäddad ännu o inköpta gravidkläder på rea. Så tanken är verklig. Vi gick okej efter 3 veckor med. Många änglaföräldrar blir gravid 3-5 månader efter igen (de som är friska). Även om jag har barn, så fattas hon. Har väntat 16 år på min dotter o fick bara låna henne.

#39 tack! Jag kommer hålla tummarna för er också! Hon kommer alltid fattas er. Jag känner verkligen med dig! Förhoppningsvis kommer vi till ett stadie där sorgen är blir hanterbar, men den kommer alltid finnas där.

Blir så ledsen när jag läser detta, kan inte ens föreställa mig smärtan. Jag beklagar er sorg 🌺

Trots att jag är i ett helt annat stadie i mitt liv (går gymnasiet) så kan jag inte annat än oroa mig för att detta ska hända mig. Ni är så starka människor som klarar av detta och det känns som att jag skulle gå under helt. I really admire you!