Förstår din oro. Kände likadant första gången. Allt jag kan säga är att man kan läsa sida upp och ner med berättelser men din förlossning blir din upplevelse. Det kan göra ont att föda. Till och med vidrigt ont eller så blir det som med min tvåa att allt gick så fort att jag knappt hann fatta att hon var på väg ut före hon låg på min mage. Hoppas allt går bra och att du kan njuta lite av din stora mage med din fina bäbis i.

Jag läste inga förlossningsberättelser för jag tror inte att man kan jämföra smärta, och den smärta sm man upplever under förlossning har du aldrig känt och kommer aldrig att känna igen utom vid förlossning - och folk skaffar ju faktiskt fler barn 

Jag ville också uppleva min förlossning utan förväntningar på hur någon annans varit

Ja det gjorde ont, ja det var fantastiskt att få hålla barnet och ja jag kommer försöka få utstå det igen

Lycka till

Jag tror det är bra att möta sin rädsla, men gör det tillsammans med bara dig själv. Lägg dig på sängen och bara tillåt dig att känna allt du känner. Tillåt de rädda känslorna att komma fram. Bara känn in och meditera över allt. Ta tid på dig. Jag tror att du kommer komma fram till nya tankar som ger dig styrka om du ger dig själv tid och möjlighet att processa alla känslorna som finns där som du inte velat känna förrän nu. Tänk också på din bebis, att du snart ska få träffa den. Föreställ dig hur det kommer vara. Klappa på magen och prata med livet där inne. Så, ta mycket tid med dig själv och dina tankar och känslor nu. :-)

Jag har inte fött än och har ganska långt kvar innan det är dags, men jag är inte rädd. De flesta berättelser jag hört har beskrivit hur hormoner och endorfiner(?) liksom gjort smärtan till att klara av, och att belöningen har varit så fantastisk att de glömt allt jobbigt på en gång. Jag känner mig rätt spänd på hur det är att föda och glad över att jag ska få prova det jag också, eftersom jag var lite osäker på om jag överhuvud taget skulle hitta en partner och om jag kunde få barn. 

Det är nog ingen tvivel att det kommer att göra ont, men det är inte säkert att det gör lika ont på alla. Kanske du kan vända det så du fokuserar på andra delar av födseln än just smärtan, när du tänker på det nu i förväg?

Känner också att allt är overkligt på gränsen till absurt… Ang förlossningen, jag har fått mycket hjälp av att titta på ex En unge i minuten, eller den brittiska motsvarigheten One born every minute. Gillar den brittiska skarpt. Där är ex epidural inte så vanligt, och det har varit jättenyttigt att se att folk klarar av det ändå.

Kasta dig iväg till biblan och låna Föda utan rädsla. Den är superbra för förlossningsrädda. 

Acceptera att du är rädd som fan och försök inte låtsas som inget. Du är livrädd men du kommer klara det ändå! Peppa dig själv och ge dig fan på att du ska få en bra förlossning. Ja det kommer göra ont och du kommer bli utmattad MEN du kommer klara det.  Jag roar mig ibland att tänka saker som detta när jahg står inför något svårt " Klarar Betty Bettyson detta som ju är en sån himla mes ska jag nog oxå klara det"  ;)

Jag hade aldrig någon känsla av att dö, eller liknande. Jag sattes igång och hade det "riktigt tufft" enligt bm. Jag tog mig till 7cm innan jag bad om epidural, hade gått utan då den inte tog smärtan (han tröck på och ville ut.. fel smärta att bedöva). Känslan när han kom upp på bröstet var "håll stadigt i den här lillen, han är hal som en ål". Kärleksfullt värre! :)

Man klarar helt klart mer än man tror. Jag öppnade mig snabbt och sen kom inte dottern ner som hon skulle så hon fick tas med sugklocka efter ineffektivt krystande. Men jag kände aldrig att det var ohanterbart med smärtan. Visst gjorde det ont, men ska jag jämföra smärtan så tycker jag ett gallstensanfall är värre.

Jag sprack mycket och fick opereras och ändå känner jag ingen rädsla för att föda fler gånger. Det var helt enkelt inte så farligt som jag hade trott, många gånger tror jag man föreställer sig det hela värre än det egentligen är.

Jag har fött tre stycken. De första vägde runt 3,8 och sista vägde 4,7 nästan. Var ingen större skillnad, gick inte sönder el behövdes sys. Efter att ha fött första så tyckte jag folk drog på lite väl om att föda barn. Tyckte det inte var så farligt… Visst känns det men inte var det väl så farligt. Hade värkar i 24h med första. Man vet inte vad som väntar och allt är nytt. Tyckte det var spännande. Med nr 2 var jag inte så nervös. Klarade ju första. Men här var det liksom lite värre ändå. Jag visste vad som hände och vad som skulle ske. Jag hade gjort detta förut. För mig var det inte lugnande. Med nr 3 var jag nervös. Nu kunde jag ju liksom alla moment…😛 Jag tycker det bästa i livet är att föda, det är såååå häftigt. Det finns inget som slår det, man klarar så mycket och man växer. Med facit i hand så har det för mig varit riktigt bra. Vi funderar på en nr 4. Vore det så otroligt hemskt så skulle folk bara skaffa ett barn. Klart det kan uppstå situationer och så men nu pratar jag för mig där jag har haft turen och klara mig från negativa upplevelser.

Det enda jag kan säga är att Din förlossning kommer inte vara lik någon annan. Inte ens en kvinna i Din familj och att Du kommer anpassa Dig efterhand smärtan kommer. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig till ny nivå. 

Den är också fantastisk på att läka, inifrån och ut. Det är också som de säger "Då barnen tittar ut, så försvinner all smärta". Självfallet inte till 100%, men fokus hamnar på det vackra man skapat. Och eftervärkar medicineras.

Värt att veta är att första 6 cm tar längst tid. Men ingen kan säga om det tar 3, 6, 12 eller 24 h för Dig. Men då Du nått den magiska gräns, så vet Du att snart har Du bäbis på magen.

Jag läste hur mycket berättelser som helst under min graviditet, kollade på en unge i minuten, teen mom (haha), sjukhuset o allt som hade med bebisar/förlossning att göra o jag ser bara de som positivt nu i efterhand, jag var aldrig speciellt rädd för att föda men tyckte jag kände mig väl förberedd på allt vad som SKULLE KUNNA hända efter att ha läst så mångas olika historier :) Och för mig så blev jag positivt överraskad efter förlossningen, jag hade förväntat mig att dö ungefär efter vad jag läst/hört så de hela slutade med att jag faktiskt inte tyckte att de vart såååå farligt :) Och de där med att "nu är min skatt här!" Kände jag inte direkt heller på de sättet direkt utan jag kände mer "äntligen är de över!" och "jag klarade de!!" Önskar dig ett varmt lycka till! :)

Wow! Tack för alla era svar… Mycket vettiga tankar. Jag försöker att hålla mig lugn. Försöker att tänka att det kommer gå bra och precis som många av er säger så väljer ju faktiskt många av oss att göra det fler än en gång – så det är väl outhärdligt.

Så härligt att ni finns här och kan stötta en när man känner sig osäker! Tack för det 🙂🌺

Jag har aldrig varit förlossningsrädd, snarare sett det som något spännande. Att få uppleva kroppens egna kraft. MEN det har inte spelat någon roll för 2 gånger har jag mot min vilja stött på min fasa :Kejsarsnitt. Till min förtvivlan så blir det bara så hädanefter. Med första barnet var paniken stor, jag ville inte genomföra det men insåg att barnet behövde komma ut. Med andra barnet hade jag önskemål att de berättade ALLA steg trots att jag kunde dom men jag blev lugn av det. Personalen kändes trygg vilket gjorde att jag kände mig trygg. Kanske något att lämna önskemål om: att få information om vad som sker? Numera har jag bearbetat att fler barn innebär att det måste genomföras, och att jag behöver full information likt ett kontrollfreak för att hantera situationen.

Det är helt galet att föda barn! Och jag läste ALLT då jag är så fascinerad av allt som kroppen klarar av, plus att jag ville vara förberedd på att även konstiga och ovanliga saker kan hända. Men faktiskt, föda barn är det coolaste och häftigaste jag gjort, och tanken på att kanske inte få göra det igen gör mig lite ledsen.. Klart det gör pissont emellanåt men smärtan kommer vanligtvis stegvis så att man klarar av att hantera det- med eller utan smärtlindring. Tiden runt BF är den galnaste. Man längtar och är rädd samtidigt.

Fortfarande ingen bebis. Känslorna går verkligen upp och ner hela tiden. Ena sekunden är jag livrädd, andra förväntansfull. Blir bitter och avis när andra föder sina barn, (de som dessutom hade BF många veckor efter mig!!!), eller när mina jämnåriga sitter i parken och dricker vin i solen i sina obelastade kroppar. Haha. Sen är jag orolig och tänker ”jag borde verkligen njuta av den här tiden, det kanske bara händer en gång och tänk alla som inte kan osv”. Men man känner sig lätt låst. Dagarna är OÄNDLIGT långa och tar ALDRIG slut. När man vaknar får man nästan ångest och tänker ”Hur ska jag få ytterligare en hel dag att passera?”.

Sen läser man om kvinnor som dött när de fött och blir livrädd igen och tänker att man kanske inte vill längre. Haha. Aldrig varit såhär instabil i mitt liv. Blir tokig!

*gnällgnäll* sorry hehe.😃

#15 kände exakt lika dant som sig när jag var gravid och även fortfarande då o då, man dras mellan att vilja mycket olika saker, njuta av varje sekund samtidigt som man längtar så efter annat oxå. Kommit någon bebis ännu? :D

#15 Låt bli och läs en massa skräckhistorier! Det hjälper verkligen inte.
Jag är övertygad om att man ska bli så trött på att vara gravid att när det äntligen är dags så vill man inget hellre än att föda detta lilla barn man väntat så länge på. Jag tror det är naturens sätt att förbereda en för förlossningen och det nya barnet.

Om du inte redan fött så ska du se att du kommer säkert klara av det alldeles utmärkt.

Jag läste skräck med första. Ville vara beredd på allt! Min första förlossning var kanon. Födda barn var en lätt grej 😛 Så jag spred ett positivt besked efteråt. Tror inte någon jag pratade med som fött barn sa något positivt till mig när jag var gravid. Allt var bara hemskt! Jag har fött tre och det har blivit "jobbigare" då man vet mer och mer för varje gång. Med första är allt nytt och spännande, med nr 3 rutin 😁 Men jag står fast vid att inget i mitt liv har slagit förlossningarna. Vägen dit och allt efter, det är ett nytt liv och väldigt spännande. Hoppas allt gått bra föe dig!