Jag hoppas att jag kan komma med lite lugnande ord.

Förlossningsdepression är vanligast att man drabbas av om man tidigare lidit av depression. Det kan upptäckas snabbt och det gäller att du är ärlig mot dig själv, sköterskan på bvc kommer ta upp sånt här med dig och din barnmorska under graviditeten finns där för dig, det är meningen att du ska kunna prata med henne om din oro och hon kan också skicka dig vidare om det behövs.

Ang. Missfall så är det jättevanligt! Min mamma har haft flera stycken, jag har inte haft något och föder när som helst mitt andra barn. De flesta missfall sker före v.12, senare är så är extremt ovanligt även om det naturligtvis förekommer.

När det gäller missbruk så tror inte jag det är ärftligt utan socialt betingat, ni som föräldrar har ett ansvar att se varningssignalerna. Finns inget som säger att ert barn kommer ärva din partners släkts "dåliga karaktär" eller hur man ska uttrycka det.

Sen så behöver ni båda prata igenom detta igen och läsa på ordentligt om detta som oroar er. De flesta graviditeter slutar lyckligt och vi har världens bästa förlossningsvård i Sverige :)

Adoption har jag ingen koll på, men jag förstår hur du känner. Det är verkligen något särskilt att bära och föda sitt eget barn.

Min oro med första barnet var att vi inte skulle kunna bli gravida på egen hand. Tyvärr var min oro berättigad, det slutade med IVF, sen oroar man sig för missfall, sen oroar man sig för att något ska visa sig vara fel på ultraljudet, sen att man kommer sluta känna sparkar, sen att något händer under förlossningen, sen att barnet kommer drabbas för psd… jag kan fortsätta hur länge som helst, man slutar aldrig oroa sig för sitt barn ;)

Svarar kort: har man minsta krämpa så kan man fetglömma adoption… Man måste vara "perfekt", och höginkomsttagare. Har själv kollat upp detta ganska nyligen.

#2 höginkomsttagare behöver du väl inte vara? Men du ska kunna betala de ca 200 000 det kostar att adoptera. Sen är hela processen väldigt krånglig och tar flertalet år. Alla länder har olika krav på sina adoptivföräldrar. I vissa länder får man inte ha synliga tatueringar t.ex….Efter att ha jobbat med flertalet adoptivbarn så är adoption inget jag personligen skulle göra. Jag har inte orken helt enkelt. Sen det där med missfall. Som #1 säger är det oerhört vanligt innan v.12. Jag har själv gått igenom ett ma och vet flertalet andra som fått missfall tidigt. Jag tycker att det är nått man får ta i beräkningarna och är man så skör (såklart det är jobbigt, speciellt ett senare missfall) att man bryter ihop helt av ett missfall kanske man måste vänta med att försöka. Menar inte att låta känslokall men det är som sagt väldigt vanligt.

Tack för svar! Jag tror att det jag känner mig mest bekväm med är att skaffa ett biologiskt barn och det är klart att få ett missfall skulle vara tråkigt men eftersom jag vet att det är vanligt och att det kan hända mig så tror jag att jag är lite mer förberädd på det. 

Jag tror mest det är min fästman som är väldigt rädd att jag ska må så dåligt att han tvingas ta hand om barnet själv speciellt eftersom han inte har någon erfarenhet med barn medans jag har hjälpt till att tagit hand om mina systerdöttrar sedan dom var nyfödda och vet mycket. 

Samtidigt så kan ju han inte riktigt förstå längtan av att vilja bära ett barn och rädslan för att den biologiska klockan ska ticka iväg.

#4 - Man vet aldrig hur det blir att vara förälder, det är inte som att ta hand om syskon eller andra barn ;) Varför tror han att han kommer få hela ansvaret? I stora drag är det ju oftast mamman som tar 99% av ansvaret medan pappan jobbar, och det klarar dom ju av på nåt vänster ;) Även OM du blir dålig efteråt, så är det inte permanent och sällan 100% av dygnet.

#5 Han är rädd för att jag ska må riktigt dåligt och behövas läggas in på psyk eller liknande och sedan sitta där själv med barnet och inte veta vad han ska göra. Han är extremt rädd att jag ska bli aggresiv mot barnet eller likanande vilket jag tycker är konstigt eftersom jag aldrig blivit det mot någon annan förutom när jag haft psykoser 2 gånger när det var som värst och jag inte hade någon hjälp. Jag tror han är rädd att han inte ska klara av att ta hand om mig och ett barn.

#6 - Ni behöver prata igenom detta ordentligt, gärna med en psykolog som är specialiserad på ämnet.
Adoption går som sagt fetbort med tanke på din psykiska hälsa.

Det finns liksom inga som helst garantier för att allt kommer gå bra med en enda sak här i livet. Ska man avstå från allt roligt då för att man inte kan veta innan hur det ska gå? Att skaffa barn är att kasta sig ut i det okända och chansa. 

Sen ska man ju inte förringa riskerna men om du får rätt kontakter och hela tiden är öppen med hur då mår finns det hjälp att få.

#6 har du haft psykos förstår jag din mans oro. Jag hade förlossningpsykos med mun äldste, inte roligt! Men vet du vad, det går att förebygga med mediciner! Jag hade en super läkare under mun andra graviditet ( tvillingar). Och jag medicinerade hela graviditeten, efter förlossningen ökade jag dosen medicin och fick hjälp en vecka oå bb att sova ikapp. Vet du vad, jag mådde jättebra och nu är tvillingarna 17 månader och jag är hur stabil som helst. :-) Om du blir gravid är det viktigt att vara ärlig och öppen med din barnmorska, göra en ordentlig planering och ha kontakt med psykiatriker. Har du haft tidigare psykoser är det nog större risk du utvecklar förlossningpsykos än depression. Kram!

#9 Jag har haft två psykoser i hela mitt liv och jag tror verkligen inte jag kommer få det igen. Självklart skulle jag gå och prata med en psykolog före och undrer hela graviditeten eftersom jag vet att man är mycket mer skör och jag vill kunna få hjälp så tidigt som möjligt ifall jag skulle behöva det.

Missbruk ÄR både genetiskt och socialt betingat. Jag tror ni behöver proffesionell hjälp med era tankar och funderingar, någon som kan ge er riktiga svar/fakta.

#10 jag trodde inte heller jag skulle få en psykos (förlossningpsykos). Jag hade ingen historia med psykoser innan. Det är en oerhört stor hormonellt förändring efter förlossningen. Har man haft psykoser innan är risken helt klart större att drabbas igen. Tredje dagen efter förlossningen är risken att insjukna störst (mjölken rinner ofta till då). Det kommer akut, man behöver inte ha känningar innan. Mycket därför valde jag att inte amma tvillungarna

#10…. jag menar inte att du kommer få psykos igen…., det hoppas jag du förstår. Vill bara berätta min erfarenhet. Tror det är 1-2 på 1000 som drabbas så det är ju tack o lov inte allt för vanligt. Lycka till! :-)

Missbruk är som sagt genetiskt betingat och det finns ju en annan möjlig lösning och det är en spermadonator. Men bara för att man bär på anlag så betyder det ju inte att det slår ut, jag bär på anlag för schizofreni och även om många tycker jag är smått galen, så är jag inte schizofren. 😎

Två psykotiska episoder betyder inte att man lider av en psykos. Sådana episoder är relativt vanligt då det är en flykt från något som är riktigt jobbigt.