Jag skulle inte "stjäla" bebisens fasters dag, den ska ju handla om henne. 🙂

Grattis :-) Säger läkaren att det set bra ut ska ni nog inte behöva oroa er, det är som att oroa sig i onödan :-) är det en fest eller liknande med mycket folk skulle jag inte berätta det på den tillställningen om det är en tillställning tillägnat någon annan än dig och blivande pappan, detta för att inte stjäla "uppmärksamhet uppmärksamheten" från den som hfesten är tillägna. Inget illa mena..

#1 haha nae så tänkte jag också först, men sen vet jag att dom inte är såna som skulle tänka så att "ååh kunde dom inte berättat imorgon istället, idag är det ju faktiskt min/annas dag". Att vi skulle sno all uppmärksamhet, hon om någon har verkligen "tjatat" efter att få bli faster :) Men känner jag mig och min sambo rätt så tror jag ändå inte vi vågar berätta då haha.

#2 haha nej jag förstår att det inte är illa menat :D därför jag frågar er om råd när/hur man ska berätta, eller hur ni gjorde ;) Som sagt, vi är så kluvna inför detta, skulle så gärna vilja göra ett till vul bara för att få se om hjärtat slår nu. Men sen är det ju ändå en stor risk tills v12, så på så viss känns det "onödigt". Det är ingen stor fest, utan bara ett kalas med sambons familj :) men som jag skrev innan så vet jag att dom inte skulle tänka som så att vi snor uppmärksamheten, annars skulle jag aldrig vilja göra som så att "sno någons dag" :) Men som sagt jag/vi vet verkligen inte när vi känner att rätt dag är haha. Det var bara något som slog oss igår att det eventuellt kunde va en bra dag att berätta i helgen, vi tänkte i så fall skriva ett brev till henne att hon skulle bli faster i vinter osv. Men som sagt, vi är otroligt veliga haha..

Men hur känns det att ha/få ett MA då? Om jag fattat det rätt så känns det som graviditeten fortsätter utan att man märker av att fostret dött? Att man har symptom osv?

Vi berättade faktiskt för familjen på bebisens blivande fasters födelsedag. Hon blev jätteglad och det var kanon att berätta då. Det var som att hon fick en ekstra present :)
Jag är i vecka 11 och har också varit lite nojig, men man vill ju ha lov att vara glad och längta också.

#6 ååh va kul :) det är så jag tänker mig att det skulle bli också, en liten extra present :) ja men precis, och på ett sett kan jag tänka mig att det blir mer verkligt med graviditeten när man berättat för sina nära och kära :) och "slippa" dölja/gömma en sån stor och fin nyhet.

Det enda jag kan säga är att inte lita på några symptom/frånvaro av symptom. MA/MF skiljer sig från gång till gång så det kan man nog inte svara på riktigt. Berätta när ni känner er redo, och ALLA behöver inte veta ;)

#8 nae, jag har läst mig fram till det också precis Haha. Så det känns som man verkligen har noll koll på denna "situation" och det är väl därför jag känner att jag verkligen inte vet när jag/vi känner oss redo att berätta….. men den dagen kommer väl ;)

Vi berättade för våra föräldrar och syskon när jag var i v12 ungefär. Många tycker det kanske är väldigt sent att berätta för de allra närmaste, men vi ville göra så :)

#9 - Det är bara att vänja sig vid att inte ha koll ;) Man tror man vet så mycket men ditt barn kommer alltid att förvåna dig :)

#11 haha ja ;) det är verkligen speciellt/"konstigt" detta, eller ja det är ju klart att detta är speciellt, det växer ju för sjutton en liten underbar bebis i mig :D men just detta att ha noll kontroll, jag vill ha kontroll över ALLT!! jag känner mig smått galen över att inte veta vad som händer inne i magen på mig haha. Jag lär nog aldrig vänja mig känns det som, det kommer upp miljoner frågetecken varje dag i skalle på mig som jag bara måste veta NU NU NU! haha. #10 ja, men jag förstår er :) på ett sett skulle jag nästan känna att vi vill berätta när vi gjort det första ultraljudet, här jag bor får man det vid v12. Jag får nog ångest/känner mig stressad över berättar delen just för det känns som det är ett "måste" (förståt mig rätt nu) att gå ut med nyheten för alla i v12 Och att man innan där ska ha berättat för sina nära och kära. Jag berätta faktiskt för min mamma och pappa precis nyss haha, inte alls planerat! Dom kom förbi utan att jag visste att de var på g hit och jag satt och spydde på toan och va allmänt ynklig och känslig. Börja stor tjuta för jag inte orka må såhär dåligt längre och fick fram "jag är gravid och mår så jäkla dåligt" hahah.. aja så kan det gå ;)

Mina vänner fick veta så fort jag plussade, det var skönt att ventilera av sig till dom (speciellt ena som själv har barn).
I vecka 8+6 fick vi se hjärtat slå på bebis och då kändes allt lite säkrare, risken för MF när hjärtat börjat slå är liten. De som får MF i drygt vecka 9 så har hjärtat på bebisen inte orkat börjat slå liksom, det var vad min läkare sa till mig och hon sa att jag inte alls behövde vara orolig. Så jag har slutat oroa mig och har inställningen ''Får jag ändå MF eller MA så är det lika bra, det fostret hade inte klarat av att leva och hellre att kroppen stöter bort något som inte är livsdugligt'' och allt känns enklare då på något sätt.
I samma veva vi fick se hjärtat slå så bokade jag möte med chefen… jag mår inte så bra vissa dagar och måste vila rätt ofta, jag vill inte att folk ska tro att jag blivit lat. Så jag berättade för chefen och jag valde att berätta allt mer för folk på jobbet, gick in i vecka 10 då.

Nu har jag gått in i vecka 11 och jag gillar inte att folk är så nyfikna på jobbet, skulle helst inte velat berätta än på ett tag men eftersom jag sitter ned ofta ibland så vill jag inte riskera mitt jobb så det var liksom en sorts trygghet att berätta så folk har överseende. Men jag skriker inte ut det :P Vissa skvallrar för andra på jobbet att jag är gravid och vissa får veta när jag känner att det känns rätt. Det ska kännas bra att berätta och som sagt, alla behöver inte heller få reda. Man berättar när det känns bra :)