Vi sa nog bara att nu är det dags att skippa skyddet. Inte för att vi var så flitiga med skydd innan vi började försöka heller.

Jag frågade rakt ut nåt i stil med "Hur känner du inför barn/skaffa barn?". Vi hade inte varit tillsammans jättelänge, men jag visste att jag verkligen ville ha barn snart och jag ville inte slösa energi på någon som inte ville. Jag fick förvånad men positiv respons :)

Han tog upp det på fyllan :) att han ville börja.

Jag var rätt rak XD "om du vill förlova dig med mig så gifter vi oss inom ett år, jag vill ha mitt första barn när jag är 25" XD nu hinner jag bli 26 iofs och vi gifte oss ett år och en dag efter förlovning så jag är flexibel, haha! Vad hemsk jag låter när jag tänker efter! ^^

Jag är ju fem år äldre så han borde väl fatta tänkte jag. Men sa väl ändå att jag vill ha barn. Blev gravid efter två månader, men fick missfall. Fem missfall till och nu har vi ett barn på tre månader och vi har varit tillsammans i tre år om en månad. Eftersom han stannade fast jag blev gravid titt som tätt så antar jag att han ville haka på barn-idén. Även om han efter första missfallet sa att han ville vänta tills han var 22 iallafall innan han fick barn. Nu hann han ju fylla 23 11 dagar innan hon ploppade ut :)

Ja nu minns jag hur jag sa! "Jag vill få barn när jag är 27" :) Var visserligen 27 när hon kom, men nu är jag 28, så hade väl egentligen tänkt mig förra året ;) Men att jag fortfarande på en gång efter första missfallet och "riskerade" att få barn när jag var 26 var väl mer att jag tänkte att det kanske blir fler missfall. Så det var ju tur det, annars kanske jag inte hade fått barn förrän jag var 30 ^^ Ville gifta mig när jag var 25 också, men var ju 25 när vi blev tillsammans, så det skeppet har seglat ;)

Här var det sambon som systematiskt hintade om bebis :p jag var så totalt ointresserad som man någonsin kan vara typ hehe. Sen kom hans systerson in i bilden lite mer och vips vaknade min biologiska klocka. Till en början låtsades jag inte om att jag fått en annan syn på barn, men så eskalerade både min auramigrän + mina allergier så vi hade inget skydd att välja på. 3 månader senare kapitulerade jag och sa att det fick bära eller brista :) vi trotsade urpissig ekonomi och var livrädda att vi skulle bli rätt hårt dömda över ett så "oansvarigt" beslut, men vi har fått bästa tänkbara stöd från dag ett.

Vi har sedan förhållandets början varit ganska öppna med hur vi tycker och tänker kring barnskaffande då sambon inte är någon ungdom direkt, han har mer eller mindre väntat in klartecken från mig utan någon som.helst stress och jag har haft en plan.på hur jag har velat haft Det.

MIn karl sa tidigt i förhållandet att han ville ha barn och jag sa tidigt att jag inte visste om jag ville. Det var inte alls självklart för mig. Barn är väldigt jobbiga och jag var osäker på om den roliga sidan vägde upp att inte få en enda sovmorgon på 12 år t.ex haha. Men jag kunde inte heller se mig som äldre utan barn, vuxna barn och sen gärna barnbarn Och vill man ha stora barn måste man ju ha små barn först så klart. När jag väl bestämt mig körde vi med en gång, det var liksom inget att vänta på. Sambon var 37 när första barnet om och vi ville inte att han skulle hinna bli för gammal och skruttig innan barnen kom haha ( han har dålig rygg, tycker inte han är gammal egentligen).

Så jag är glad att han inte blev avskräckt av min osäkerhet kring huruvida jag ville ha barn eller inte. Han har nämligen alltid haft en kärnfamilj som sitt livsmål och alltid strävat ditåt. Så att bli kär i någon som kanske inte ville ha barn ingick inte i hans plan egentligen.

Här var det maken som kom med, allt annat än subtila, hintar. Redan innan vi blev tillsammans sa han att han var redo för barn och giftemål, att det var nästa steg i hans liv. Han hade då ett ganska långt samboskap bakom sig, ett som inte lett någonstans alls egentligen. Och det hade fått honom att inse att han inte ville vänta med att skaffa familj längre. Blev ärligt talat lite avskräckt först för jag såg framför mig ett barnlöst liv i Köpenhamn. Skulle bara plugga klart. Men så tvärvände det, var liksom så självklart att detta var min framtida man. Kan inte förklara det men alla andra tankar på framtiden försvann. Två månader senare var jag gravid, haha. Jag är väldigt glad att jag inte höll fast vid min tankar om att förbli barnlös.