madeilene87:
Jag har själv inte fått något barn med Downs Syndrom, men en av mina kusiner fick det. Det syntes inte på ultraljudet eller så, fast dom gick på regelbundna kontroller. Så det kom som en chock och överraskning på förlossningen då lillgossen tittade ut.

Om man gör fostervattensprov så ser man om barnet har Downs Syndrom. Men det gjorde ju inte dom (såklart?). Jag menar, om man är 23 år så tror man ju faktiskt inte att det är så stor risk. Man har fått fel bild av detta. Dom allra flesta tror ju nämligen att Downs Syndrom är nåt som barnen får om föräldrarna är lite äldre, runt 40 o sådär…

Men det är ju helt fel. Jag har 3 vänner med barn med DS, o ingen av dom är ens över 30.

Jag har för mig att fostervattensprov görs rätt tidigt i graviditeten dock, ifall man vill göra det. Runt vecka 12, eller nåt sånt. Men det är, som sagt, inget jag VET med säkerthet, utan jag TROR att det är så… :)

Är du orolig att din bebis har DS?

Barn med DS är dock helt underbara ungar, måste jag säga! Helt magiska. Alltid glada, musikaliska, o verkligen helt underbara! På ett sätt så ser jag det som att man är utvald att få ett barn med DS ifall man skulle hamna där, för det är det inte alla som får glädjen att uppleva!

Visst… Det är mycket som är jobbigt med dessa barn med, dom har i regel hjärtfel (ett eller flera), svårare med inlärning, motorisk utveckling, osv… Men vad tusan… :) Helt underbara barn!!! :)

tack för ditt svar :)

jag var på ultraljudet idag och hon sa att allt såg perfekt ut. hjärtat var bra, ryggraden, hjärnan, ja allt. Kollat på en bild från idag där jag tycker näsan sitter långt ner och läste att barn med ds har outvecklat näsben (platta näsor) och jag blev plötsligt väldigt orolig. Jag har ingen i familjen på varken min eller sambons sida som har ds eller andra kromosomfel men klart man blir orolig nu. lite därför jag undrade hehe

madeilene87:
Fast om ni har det i släkten eller ej spelar ingen roll. Det är ingen ärftlig sjukdom, det är ett kromosomfel. :) Men på UL kan kroppsdelar se väldigt konstiga ut idag. Men du ska inte vara orolig!!! ;)

Jag förstår dig, nu är jag inte gravid än men när jag blir är jag orolig att det ska vara något "fel". Tilläggas ska att jag inte har något emot utvecklingsstörda och personer med DS över huvud taget, min mormor jobbar bl a med personer med dessa fel och jag tycker dom är superhärliga!

Men jag vet att JAG skulle inte ha orken och tiden till det, jag skulle helt enkelt inte klara av att få ett handikappat barn så jag är jäkligt rädd att det ska hända mig just för att jag vet inte vad jag ska ta mig till då..

Men just UL som sagt, där är det nog ingen fara alls, det kan se mycket konstigt ut! :) Men dom ka nväl ta ett fostervattenprov så dom ser.. :) Antagligen..

bfee…när jag väntade mitt första barn blev jag erbjuden fostervattensprov för att barnets farbror har DS….om det nu inte finns någon ärftlighetsfaktor,varför blev jag då erbjuden detta??? blev dock inte erbjuden med mitt andra barn..

MVH.sandra

#3 säger som #5, barnmorskan erbjöd min kompis att ta det också eftersom hennes sambo har det i släkten. Visst det är kromosomfel, det är jag medveten om men det borde finnas högre risk att få det om man har det i familjen

jag vet inte som sagt men ändå.

#4 nej jag har inget emot utvecklingsstörda eller handikappade människor på någe sätt men det går inte att sticka under stolen med att alla vill ha friska barn. Vet att man kan ta fostervattensprov men det finns risk för missfall för det och det låter inte heller lockande :( haha men vem har sagt att något är lätt? :P

#6 Aha, är det så. Hade ingen aning om att det fanns risk för misfall för det.. Vad jobbigt! Jag känner ju just det att visst hamnar man i situationen gör man väl det bästa av det men jäkligt jobbigt att helt plötsligt få det beskedet när man bara är ute efter att få njuta av sin nya dotter/son och det i stället blir väldigt mycket jobbigare…

Men vi får hoppas på det bästa! :)

Några länkar för den som vill läsa vidare på vetenskaplig nivå.

> Downs Syndrom (Wikipedia)

> Downs Syndrom (BabyOrNot)

> Downs Syndrom (Skolarbete.nu)

Men gemensamt för samtliga av länkarna är att Downs syndrom är inte en ärftlig sjukdom utan det är en biologisk slump bakom den kromosomförändring som orsakar handikappet. :)

Här i Östergötland erbjuds alla blvinda föräldrar ett KUB-test, där kan man ju med iaf med 85% säkerhet (tror jag att det är) säga om barnet har DS eller ngn annan kromosomavvikelse.

Min lillebrors mamma (som inte är min mamma) fick en dotter med DS när hon var 18. Helt underbart glad och kul person. Nu är hon (dottern) 24 år och i stort sätt frisk och kry.

Det kanske låte skumt, men jag tror inte att jag skulle reagera så negativt om det blev en bebis med DS eller en mongoloid bebis för min del. Klart att det är extra mycket jobb, extra slitigt, risk för andra sjukdomar och så, men annars gör det mig inte ett smack. Mina båda fastrar och min ena fasters man jobbar med utvecklingsstörda och jag bli alltid så glad av att träffa dem. De visar med hela kroppen vad de känner och tycker. Riktiga sköningar!

Min sambos bror har en dotter med rätt grav DS. Nu bor dom så långt bort så vi träffar dom aldrig, och bröderna har ingen vidare kontakt med varandra heller. Men det lilla man hör så låter det inget vidare att ha ett sånt barn.

Deras dotter är nu 10år och pratar mestadels teckenspråk, ser och hör dåligt. Kan inte alltid klä sig själv, har svår att kommunicera. Får raseriutbrott ofta. Började inte gå förens hon var ca 6-7år, då med "rollator".

Visst får man acceptera om man får ett barn med DS, och man lär sig leva med det och visst vekrar det vara helt underbara individer, men jag personligen skulle tycka att det var jobbigt. Men mitt barn är ju inte född än, så man kan ju aldrig vara säker på att just mitt barn är friskt, om det inte  är det så älskar man det ju lika mycket ändå! Man får ta dagen som den kommer!

 #11 Jo, så grav DS kan ju inte vara kul alls. Det måste kännas kämpigt när det är så mycket som inte funkar normalt.

#7

nej det visste inte jag heller förrän jag började forska lite på det på nätet igår. Dock tror jag inte min bebis har några fel då barnmorskan sa igår att allt såg perfekt ut, men man är ändå orolig. Det ska också understrykas med att jag var väldigt nere igår. Vet inte varför men det bara kom som ett svart moln över mig på eftermiddagen/kvällen och blev därför ännu mer orolig. Idag tror jag att mitt barn är 99 % friskt och att allt är bra. Men dessa gravidhormoner är inte att leka med xD

#11 håller med dig, visst jag skulle acceptera det och jag har inget emot förståndshandikappade människor men jag tror inte heller jag skulle palla det psykiskt och det är inte direkt ett lätt liv som kommer för barnet heller, oavsett handikapp. Bara hoppas på de bästa :) inte bara för min egen skull utan för alla er gravida mammor :)

#13 Åh, vad jag minns detdär med svarta moln av deppighet. Har inte upplevt det på ett bra tag nu men jag minns flera tillfällen då jag blivit orolig, nere och ledsen utan synbar förklaring. Den osynliga förklaringen är ju hormonerna. Innan kroppen vant sig vid dem så kan humöret slå om väldigt fort. Helt normalt, men inte så skoj. Jag fick för mig att jag absolut skulle få missfall förr eller senare, att jag skulle tvärdö eller att bebisen skulle vara jättemissbildad (innan UL). Svåra tider.

#9….heter det inte nupptest??? eller är jag helt ute o cyklar?? :)

#15 Nej då, det är du inte. Det är egentligen samma sak. Nupp står för nackuppklarningsprov, alltså då man bara får ett resultat genom att mäta nackspalten. I KUB-testet väger man samman resultatet på NUPP med ett blodprov, kvinnans ålder och vikt, tror jag.

aha..tack för förklaringen….är ju från vikbolandet/norrköping,så jag vet att man blir erbjuden det här..

#14

ja skönt att höra att man inte är ensam om detta, hur jobbigt det än är. Jag hoppas dock att det inte kommer igen för det var seriöst äckligt. inte ofta man blir rädd för sig själv.

Min syster har Downs Syndrom

Låter kanske drygt av mig nu, men ni som är gravida och trots att "allt ser perfekt ut" får ett barn med Ds, då det inte syns på ul som sagt och bara något man märker när barnet väl är ute (om man inte gjort fostervattensprov som har missfallsrisk på typ 1/100 om jag inte minns fel?!) sjukt hög siffra iaf.. Vad gör ni då när ert barn väl är ute om ni som ni säger "inte har kraft/energi etc) för ett handikappat barn? Jag föder om 3 veckor, allt ser perfekt ut men kan ju trots detta få ett barn med Ds, eller andra handikapp som man inte kan se innan födelsen. Det finns ju sjukt många handikapp som är extremt krävande för alla i närheten och inte bara ds, men det kvittar el? Om man inte tror att man klarar av eller vill ha ett barn för att det kanske har Ds så borde man kanske rannsaka sig själv innan man ens blir gravid. Bara min åsikt

Nu är detta en fem år gammal tråd som dykt upp ;) Mycket har ändrats sen dess…

Ds känns ju som ett av de mindre problemen som kan uppstå. Jag ska inte sticka under stolen med att vi var lättade efter kub, men jag skulle tycka att de saker man inte kan se, ex autism, var många gånger värre.

#21 får hoppas på det!

Mina föräldrar märkte det inte förrän hon var ute. De märkte att hon hade svårigheter för att lära sig m.m. Och #0 om du har ett barn med ds så ska du inte vara orolig;) Man vänjer sig och ditt barn kan ju bli det fantastiskaste barnet i världen<3 Min syster är bäst i HELA världen<3

#1 Jag tror att risken för att få ett barn med downs syndrom är lika stort för dem under 20 som för kvinnor över 40. Så det är inte alltid så att "så ung som möjligt" är bäst.

#25  Nä det är väl så att risken ökar med åldern? Det är därför vissa landsting inte erbjuder kub(där man mäter risken för downs kortfattat)  för gravida under 30 år.

#26 Det är den info man matas med överallt, men faktum är att det stämmer att risken är högre även vid mycket unga mammor. Jag vet dock inte om det är fullt lika hög risk som en kvinna mellan 40-45 t.ex. dock. Men förhöjd risk är det.

Enda stället jag hittar som ens nämner det är:

http://www.niomanader.se/downs-syndrom/

Jag kände dock igen det påståendet sen innan och googlade. Fick ganska platt bottennapp dock som sagt, gudarna vet vart jag kände igen det ifrån..

På 1177 står det:

"Om kvinnan är 20 år är sannolikheten 1 på 1000 graviditeter, om hon är 35 år är sannolikheten 1 på 250, om hon är 40 år 1 på 68 och om hon är 45 år 1 på 20."

Stämmer bra det, nästan alla ställen börjar vid kvinnans 20års ålder. Risken för ds är förhöjd vid mkt unga mödrar, så före 20.

Precis som #29 förtydligade #26, så är det lika stor risk som ung kvinna som äldre kvinna. Alltså menade jag bara att det inte var "desto yngre desto mindre risk". Och om #1 hade flera vänner med barn som har DS så kanske hon har vänner som fått barn tidigt menade jag bara.

#30

Aha, jag läste lite slarvigt tidigare, sorry.

I mina öron låter det som om siffrorna går upp  ganska drastiskt kring 35-40 år men de kan väl inte vara lika drastiska för de som är under 20? Jag menar, det finns inte lika många år att vifta på. Eller?

Jag tror det mest bottnar i att så få är såpass unga att det inte riktigt går att uppskatta siffror på samma vis. Av samma anledning tror jag vården puttar denna grupp åt sidan vad gäller KUB mm. men det är högst personliga spekulationer utan faktagrund.