22 är väl inte så jätteungt, tycker jag. Det viktigaste är väl att man har det ordnat så man både är mogen att ta hand om barnet och kan försörja sig. Om man är 15-16 år har man inte ens slutat grundskolan, så då kan det väl inte vara vidare planerat om man blir gravid? Men det kan ju ske ändå och då får man ju hoppas det finns stöttning bakom. Om något av våra barn skulle bli förälder så tidigt skulle vi självklart göra allt för att stötta. Nu hoppas jag ju förstås att de väntar lite längre ;)

Jag vet en kvinna som fick sitt första biologiska barn vid 47 års ålder. De kunde inte få barn, trodde de, så de hade två adopterade. Plötsligt var hon gravid och eftersom det är mycket annat som kan spöka i kvinnokroppen vid den åldern upptäcktes det inte så tidigt. De blev ju naturligtvis glada över barnet. Men mamman sa att hon hade ingen reservkraft att ta till, som hon hade när de andra barnen var små. Kan nog vara tufft med både nattvak och senare de olika åldrarnas testa gränser perioder när man är lite äldre.

Jag har ju inte fått barn än och är ju bara 18, men min mamma var 20 när hon fick mig och pappa var 22, jag tycker att det är bra med ganska unga föräldrar för jag tror att jag har bättre kontakt med dom än vad jag skulle haft om dom var 10 år äldre än vad dom är.. Nu menar jag inte kontkat med att bara umgås utan kontakt som så att jag kan prata med dom om allt!

Jag vill gärna ha barn tidigt, vilket ni kanske vet om ni läst min tråd här. Men jag tror att man får en bättre relation till sina barn om man är ung när man får barn. Jag har visserligen hört om folk som varit väldigt unga när dom fått barn och inte alls varit mogna för det, dom har lämnat bort barnet till morföräldrar och kompisar när dom ska ut och festa på helgerna, det gör mig väldigt irriterad!

#2. Det där med ålder och hur relationer är tror jag inte på. Det beror nog på hur föräldern är som individ. Nu för tiden måste man ju inte vara mossig bara för man fyllt 35 ;) Min mamma var 25 när hon fick mig, men det finns saker jag absolut inte pratar med henne om, sex till exempel. Det gör henne generad och besvärad. Jag var 27 när jag fick mitt första barn och vi kan prata om allt.

ok. det är mycket möljiligt, men det är i alla fall så jag känner det…

Nej, jag tror inte heller riktigt på det där att man skulle automatiskt ha bättre kontakt om man är en yngre förälder. Min sambo hade t.ex. bättre kontakt med sin mormor än med sina föräldrar.

Däremot är det ju som Anette skriver så att man har mindre ork när man är äldre. Det är jobbigare att ta hand om krävande småbarn. Jag har hört det från flera håll nu när genomsnittsåldern för att skaffa barn bara stiger. Dessutom minskar ju fertiliteten med åldern och risken för fosterskador ökar. Jag tror att det bästa biologiskt sett är att skaffa barn tidigt, men det passar inte riktigt ihop med dagens samhälle. Se mina andra funderingar kring det i tråden Att vara "färdig" innan.

Jag ser förresten också yngre ut än vad jag är. Folk blir hela tiden chockade när de frågar min ålder och jag säger 25. Träffade en jämnårig kille i somras vars vänner tyckte att "hon är ju söt och så, men är hon inte lite väl ung?". De trodde att jag var betydligt yngre än vad jag var.

Jag är 23 och ska ha mitt första barn nästa år (några månader innan jag blir 24) och känner mig inte speciellt ung. Jag känner att det är bra tid för barn nu, har allting som känns nödvändigt :)

Min syrra var 17 när hon fick sin dotter, lite för ung men det har gått bra för henne ändå.

 Men det är väldigt individuelt när man känner sig redo för barn osv. Men att vara över 35 när man för första barnet tycker jag börjar bli för gammalt.

Rent fysiologiskt är det ju lättast att bli gravid som ung. Sedan tryter ju orken mer el mindre ju äldre man blir. Jag t ex skulle vara helläskig om jag måste upp o mata o trösta ett par ggr/natt numer. Visserligen sover jag lite ändå men hjärnan går i spinn om jag måste upp o gå o dessutom tala m ngn.

Som äldre har man (oftast) fått en mognad som man kanske inte hade som ung. Själv har jag fått mer skinn på näsan o inbillar mig att jag kan säga ifrån både till främmande o till mina barn bättre än när jag var ung (o sjukligt blyg). Jag oroar mig inte för minsta lilla ajaj utan har fått en del erfarenheter av mitt eget liv o andras barn. Jag har inte lika stenhård koll från det omgivande samhället o behöver inte vara "den perfekta mamman" som en ung…inbillar jag mig. :)

Sedan har jag förståss blivit den jag lovade att inte bli; "när jag var lite…" t ex…o så har jag tappat kollen när det gäller musik, måstefilmer, spel etc…jag visst knappt vad en iPod var för ett år sedan. Men det är väl så…man utvecklas o saker som var viktiga när man var ung är inte så viktiga nu. Kroppen hänger inte m riktig som förr men det är ju vad som gäller mig o barnen har fått närhet utan att jag kånkat runt på dem…skiter i städning o annan tråkigt o gosar i soffan istället. :)

Jag tror att det största problemet för väldigt unga mammor är dålig ekonomi o att det kan vara svårare att inte ha ngn tid för sig själv. Men har de ett bra stöd från familj o vänner behöver det inte vara ett problem. Önskar själv att jag fått göra bort småbarnsåren före 30 år men det blir ju inte alltid som man önskar sig.

Jag tycker att det är skrämmande att många inte kan el har råd att skaffa barn när de känner sig redo bara för att de måste studera el är arbetslösa. Jag är glad över att vi bestämde oss för barn trots att jag tänkte få en fast anställning först. Nu visade det ju sig att det tog 10 år att få det första så hade vi börjat i 35 års-åldern hade vi bara hunnit m 1, om ens ngt barn.

Jag tror att det är bättre att vara ung än gammal när man får barn. Kroppen är ju faktiskt bättre anpassad vid t.ex 20års åldern än vid 40års åldern att både bära och föda barn.

Dessutom så tror jag att man har en annan förståelse för sina barn när man är lite yngre. Däremot så är det ju olika från person till person när man är mogen att skaffa barn.

Jag är en gravid 24 åring, känner själv att det är en väldigt bra ålder att få barn i. Jag vet att jag är i en stabil relation, kan erbjuda mitt barn ett kärleksfullt hem, en god uppfostran och vi har även en stabil ekonomisk situation. Detta menar jag inte är kriterier för att man ska ha barn, men det gör mig lugn och trygg under tiden jag är gravid. Det tror jag är viktigt.

Jag tror inte att ålder spelar någon egentligt roll. Är man en ung mamma utvecklas man under tiden man har sitt barn och bara för att man är ung behöver det inte betyda att man skulle vara omogen eller inte kunna ta ansvar.

#2 Jag tycker det är viktigt för unga mammor och pappor att komma ut och roa sig, så att lämna sitt barn till sina föräldrar nån gång då och då för att komma ut och träffa vännerna ser jag inget illa i, så länge man inte super sig stupfull och ragglar omkring som en "riktig tonåring på stan". Lite ansvar får man ju givetvis ta som pappa och mamma ifall det skulle hända något medans man är ute. Jag kommer nog låta våra föräldrar vara barnvakt nångång då och då så jag och min sambo kommer ut och kan hitta på lite skoj. Trots att vi är 24 och 34. -Nu antar ajg att du menade att de lämnar bort sina barn ofta, och det är ju givetvis inte bra, men att komma ut lite ibland kan nog vara sunt.  

Förövrigt så umgås jag till mesta del med människor som är i snitt tio år äldre än mig, de som fick barn tidigt 16-19år säger att de gärna hade väntat ett par år. De som är i 35 års åldern som inte har barn börjar tycka att det snart är försent och att det dessutom finns risker att skaffa barn i den åldern. Så varken försent eller för tidigt är väl något att tänka på, men jag ser inget fel i att skaffa barn varken i den ena eller andra åldern.

Man ska vara ung..

tror det skiljer sig från individ till individ. vissa klarar av att få barn i tidig ålder, medan andra inte känner sig mogna, och väntar nåra år.
fick själv en son nu för 2 månader sen, och jag är 22. för mig var det alldeles lagom ålder. men som sagtr, det är så olika från person till person.

jag tycker man man åtminstonde ska ha gått ut skolan.
och sen ska det ju vara med någon som man verkligen vill ha barn tillsammans med oxå.

22 tycker jag inte alls är ungt. Min mamma var 21 och jag har inga men av hennes ålder. *skratt*

Jag hade gärna fått barn "ung", men naturen vill annat. Dessutom vill jag vara gift innan första barnet, så jag måste få det avklarat först. ;-) Är idag 25 och börjar nästan känna mig "gammal" för första barnet, men det är nog otroligt olika. Själv sätter jag familj framför karriär, medan andra sätter karriären först.

Jag tycker inte det är fel att skaffa barn när man är över 40. Män har ju gjort det i alla tider utan att folk höjt nämnvärt på ögonen.

Det viktigaste är att man vill ha barn och känner sig redo och mogen. Generellt tror jag att det är bra att inte får barn när man själv inte är riktigt vuxen-men som sagt det skiljer från individ till individ.

Fick mina två barn vid 33 och 34 och för mig var det bra. Jag ville inte ha barn innan, det fanns annat jag ville göra, jag var inte redo och tyckte inte att mina dåvarende partners var bra pappa-material.

Jag känner att jag har nått en viss inre mognad, och kan på så vis vara en bättre förälder än när jag var 20 eller för den den 25.

Det som är det viktigaste är att mamman och pappan är redo att möta sitt barn på barnens villkor och att det verkligen vill sätta ett barn till världen.

#15 Tittan man på fertilitetsskalor är chansen att få barn när man som kvinna är 40 år 0-1 % så man kan inte riktigt jämföra där. Sedan får man inte glömma bort att män inte kan skaffa friska barn hela livet heller. Ju äldre de blir desto mer ökar riskerna där med.