Jag har velat skaffa barn ända sedan jag var ca 16 år, träffade min fästman när jag var 19 och nu är jag 26 och väntar vårat första i april :) Vi har båda två velat skaffa men kände att vi ville ha lite ordning innan vi bildade familj, utbildning, jobb osv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att vi valde just nu att skaffa barn men vi kände båda två att vi var mogna för det och att vi hade råd :)

Jag har inga barn, men jag förstår hur du känner. Ofta känner jag likadant. Men många perioder känner jag också tvärt om. Dock kommer jag vänta tills allt är stabilt. Stabil ekonomi, stabil relation och stabilt psyke, och samtidigt inte vara för gammal när detta inträffar. Garanterat under 30.

Vet vet man väl aldrig, vi undrade då fortfarande om vi var redo på BB och då försökte vi ändå 3 år innan vi blev gravida.

Men för just oss var det viktigt att vi bodde i hus så när vi flyttade till hus började vi försöka ett år efter (så vi hann få iordning det mesta). För mig var det även ganska viktigt att vi var gifta (vilket vi blev 3 månader efter att vi började försöka, jag hade räknat med att det skulle ta ett tag innan det blev något).

För andra kan ett fast jobb, rätt person eller liknande vara viktigt istället.

edit: jag ville skaffa barn från jag var 17 och blev ihop med min man.

Du kan ju börja förbereda dig, så känns det ju ändå som att du är på gång. Du kan sluta med alla ack så älskade men onyttiga vanor, börja sparar pengar samt semester till om graviditeten blir jobbig och du vill sluta jobba tidigare eller ha längre mammaledighet. Eller pengar till provrörsbefruktning/adoption om det råkar vara så att ni får svårt att fixa det på naturlig väg. Du kan leta billiga men bra saker på loppisar och börja sticka/virka/sy kläder till bebis som är av giftfria material och läsa på om olika blöjor samt eventuellt hålla utkik efter begagnade tygblöjor.

Det finns hur mycket som helst, tänk vad bra att du har tid på dig att lära dig allt och hitta allt som behövs. 😎*positivt tänkande*

Det #4 Tar upp är jättebra tips, man kan ju arbeta för en graviditet "utanför sovrummet" om man säger så. Det borde ju också snabba på tiden tills man blir redo.

Att äta folsyrerik kost eller äta folsyra som kosttillskott (bäst är ju det första däremot) kan du ju också göra.

Man vet aldrig att man är redo, att vilja ha barn och att känna sig redo är inte samma sak ;) Och redo tror jag aldrig att man blir heller, för man har absolut ingen aning om vad man ger sig in på! Det spelar ingen roll om man tagit hand om småsyskon eller är förskolelärare. Att bära, föda och sen ha ett eget barn är långt ifrån.

#4 tack för tipsen! Det ska jag definitivt göra! Jag kan tillägga att jag velat ha barn sen jag var 14, och är 19 (20 i höst) nu! Men pojkvännen och jag siktar på att kunna skaffa barn inom fem år i alla fall (att börjar försöka då)

Jag är 24 år, snart 25, liksom min pojkvän. Vi har varit tillsammans i snart nio år och har inte blivit gravida tidigare (p-piller). Efter att jag slutade med p-pillerna i maj/juni tog det fram till 20 januari innan vi fick veta att jag var gravid. Slutade dock i missfall men vi ger inte upp :)

#7 Lite som jag och min man då Vi träffades som 17 åringar och började försöka som 23 åringar (nästan 24).

Är inte redo :) 33 år och gravid ändå :p

Håller med ChristineL, man kan aldrig bli redo (mentalt). Det är något man växer i efter hand man lär sig alla nya saker ett barn tillför. Jag drömde som 13-åring om den "perfekta" familjen med dåvarande pojkvännen. Vi skulle ju vara tsm heeela livet. Inte tre år. . . Då jag var 20 år var jag gravid och ensam. Redo är nog inte rätt ord, jag hade inga tveksamheter heller. Tog en sak i taget. Nu är sonen 16 och jag är glad att han kom in i mitt liv då och tillförde ( o gör ännu) så mycket lycka.

Jag var som du och ville ha barn ända sen tonåren, men jag hade inga bra förhållanden just då så jag väntade till jag träffade sambon. Vi började försöka ganska fort efter vi hade träffats och det tog lite mer än 4 år av aktiva försök innan det lyckades.

Jag ville också ha barn tidigt. Det visste jag från början. Träffade min make redan som 11-åring och vi har hållt ihop sedan dess i stort sett. Vi har haft tur med det mesta. Vi tog körtkort, köpte hus och fick fast jobb efter skolan. Så vi fick första barnet när vi var 21 år. Nr 2 kom 3 år senaste och nr 3 är 10 månader. Som med så mycket annat finns det både bra och dåliga saker med att få barn rätt tidigt. Jag längtade efter barn och är glad att vi skaffade barn då vi gjorde. Hade dock väntat längre om vi inte haft jobb. Och så hade vi ju turen att vi träffade varandra när vi var små så vi hade hunnit med mycket ihop ändå innan barn.

Jag har nog alltid känt mig sugen på barn, ända sedan tidig tonår. Det som satt stopp för mina bebisplaner just nu är ekonomin. Jag har ett stabilt förhållande och vi pratar ofta (jag och sambon alltså) om barn men vi känner ändå att minst en av oss ska ha ett stabilt jobb innan jag får kasta mina p-piller. 

Min sambo går klart universitetet nästa år och jag får hålla tummarna att ett jobb väntar på honom (Jag vet att det är ont om jobb, spräck inte mitt positiva tänkande) så vi kan komma igång med att bilda oss en alldeles egen familj. Dock känns det samtidigt bra att vi lägger band på oss och väntar, för medan vi väntar så passar jag på att göra allt det där galna som man berättar om för sina barn. 

Min syster har fått barn och jag är verkligen avundsjuk. Det känns som att jag har så långt kvar innan jag får hålla mitt barn, byta bajsblöjor, läcka bröstmjölk och ja, allt sånt där roligt och mindre roligt. 😃

Redo är man nog aldrig och jag kommer nog aldrig vara det heller men man kan känna att man vill ha barn och därför väljer man att kasta sig in i den lite mer okända världen. 👍