Deppigt idag :/
Följande tankar och känslor är något jag skämms över och faktiskt tycker är jobbigt. Jag hoppas innerligt att jag bara har en deppig dag. Vill inte framstå som en olämplig, blivande (är i v. 26) förälder. Men finns det dagar som ni tvekar? Alltså typ. Jag vet inte alls om jag är redo eller kommer tycka att det är speciellt roligt att bli mamma. Tänk om jag inte är klar med att bara fokusera på mig själv?
Jag såg en mamma imorse i parken som vaktade sin son som skrek och lekte med en spade. Det såg så förbannat kallt och trist ut och jag bara kände hur paniken spred sig i min kropp. Tänk om jag hatar allt det där? Senare såg jag ett barn på tunnelbanan i en vagn som bara skrek och det skar i öronen och jag bara tänkte ”blääää va jobbigt”. Idag känner jag mig inte alls sugen på att bli förälder. Tänk om jag avskyr det? Jag är livrädd för att jag inte kommer ”knyta an” till mitt barn. Ibland umgås jag med mina kusiner som är 5 och 11 år och efter några timmar känner jag ibland att dom börjar bli jobbiga och irriterande och att det ska bli rätt skönt att få gå hem sen och slippa höra allt skrik och inombords skämms jag lite för hur jag känner.
Jag bara börjar känna mig så förbannat dum. Tänk om jag är för lat för att bli förälder?
Finns det någon annan som kännt såhär? Skulle så gärna vilja höra vad ni tycker 😕
Gud ja :) Är jätteglad och tvekar samtidigt. Jag svär konstant på andras ungar (i tanken) och känner ofta att det här med barn verkligen inte är min grej :P Men, det kommer säkerligen ändras. Egna barn och andras ungar tänker jag. Jag oroar mig inte för det alls.
![[TanatosNyx]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tror alla går igenom det där. Och du kommer stå där med egna barn, illröd i nyllet och koka av ilska med håret på ända och bara känna att du vill strypa första bästa förbipasserande medan du undrar vad fan du gett dig in på. Det hör till 😃 Men dom bra dagarna uppväger förhoppningsvis så det känns värt det i slutändan. Man får oanade krafter när det kommer till ens egna barn, men ibland sinar även dom. Och det är helt okej. Man får tvivla 🙂
Jag hade liknade känslor med första. Var bara 21 och visste inte riktigt vad som skulle ske. Men från den stunden hon kom ut så var det kärlek. Och andras ungar som skriker är hemskt. När ens egen skriker är det inte lika hemskt 😛 Nu har jag tre barn. Så hemskt har det inte varit. Kände dock när jag väntade nr 3 att vad har jag gett mig in på och jag var klar som gravid redan i v 10 då 😣 Var hemskt på alla vis då jag mådde så dåligt och stundtals gav den lilla i magen skulden… Men hon var ju efterlängtad och alla hemska känslor försvann lyckligtvis. Det är en stor omställning att få barn och därför mycket olika känslor inblandade. Lycka till!
Kära deppigt idag !
Sänder dig all min omtanke . Var inte rädd det finns i dig.Att du vill vara med ditt barn det är naturligt vi kvinnor är skapade så för överlevnad . Om det inte skulle bli så har vi skyddsnät här i Sverige som hjälper dig och det nyförlösta barnet
Kram Lycka till !
Jag kan fortfarande titta på Joel och undra att va sjutton… Ibland gör han mig så frustrerade att jag undrar varför jag ens funderade på att bli mamma. Men sen andra dagar… Graviditeten var inte trevlig alls och jag hade många deppiga dagar. Men då skrev jag av mig här och fick så mycket tillbaka att det kändes lite bättre. Och vettu, sen när du har ditt egna barn kan ni leka inomhus de där kalla, trista dagarna. Det bestämmer du ;)
Jag är inte barnkär för fem öre, andras barn kan vara söta men för det mesta ganska jobbiga. Det gjorde mig ibland orolig under graviditeten. Likt thiah tittat jag ibland på sonen och undrar vad tusan jag gjort. När han t ex skriker av ilska för att han inte går tugga på fjärrkontrollen så krävs det många djupa andetag. Men alla fina stunder, då han pillar mig i håret när han ammar eller när han vill kramas hundra gånger på raken, överväger allt. Det är nog jättevanliga tankar. Bara sunt att reflektera över sitt kommande föräldraskap tycker jag :)
Klart man får känna så!
Jag stör mig nästan alltid på andras barn och tycker ofta dom är äckliga och skrikiga och jobbiga och undrar varför jag gett mig på att skaffa en till :P
/Christine
Åh va skönt det är att höra era tankar om detta!
🙂
Jag är ju såklart mest glad över att få en liten bebis (nu har den börjat sparka så mycket att jag undrar om det ens är en bebis haha!). Blir riktigt deppig vissa dagar och då har jag inte direkt någon att prata med, alla förväntar sig bara att jag ska vara så förbannat glad o lysa jämt. Men här fick jag respons dierkt och det var superskönt! Tack hörrni!
Och jag antar att i värsta fall, om jag fortfarande har dessa tankar efter födseln så får jag ta det då…
#8 - Vi finns här och är förstående :)
Som sagt är det helt okej känna så, även efteråt och du har rätt till samtalshjälp om du tycker att det blir för mycket. Det är rätt vanligt att man har anknytningssvårigheter efter förlossningen och det finns ju något som heter förlossningsdepression. Och det är också helt normalt, men som sagt, det tar du då och inget att oroa sig för nu.
/Christine
Nu har jag aldrig varit gravid men vi försöker iallafall att skaffa barn. Vissa dagar är jag jättepeppad på att skaffa barn och så ser man alla söta och glada barn som gör barnlängtan ännu större. Vissa dagar tvivlar man, orkar man verkligen? Har man tid? Och så ser man alla skrikiga, elaka, bortskämda eller ledsna barn. Eller precis som du skriver, när man umgåtts med barn i några timmar och man blir helt slut. då känner jag plötsligt att jag aldrig ska skaffa barn. Jag tror att det är normalt att känna så men att det blir en helt annan sak med ens egna barn. :-)
Starta ny diskussion