Jag säger bara en sak som har nästan fått mig att aldrig vilja bli gravid igen.

Hyperemesis gravidarum. Fy fan alltså!

Man läcker överallt. Kände mig som en levande gasflaska som läckte vätska samtidigt. Svett, flytningar, kiss (när jag nös) osv… Magen var antingen flytande eller helt stopp. Sen hade jag foglossning och andningssvårigheter de sista 3 månader. Jag gillade inte alls att vara gravid.

#1 Ja fy fan, håller med dig. Det plus lite andra saker fick mig till att bara ha 1 barn länge. Har 9 år mellan mina pojkar. Det är inget ovanligt men pratas väldigt lite om det. Extremt graviditetsillamående heter det på svenska för de som inte vet här inne.I mitt fall har jag fått det varje gång runt v4-5. Med äldsta sonen höll det på till 5-6 månaden, och med yngsta var det extremt till 3-4 månaden men det krävdes Lergigan comp 3 gånger om dagen, inget kött,konstant ätande, helst inga bilresor, inga skarpa dofter för att hålla det i styr hela graviditeten ut. Är det extremt graviditetsillamående så kan man omöjligt arbeta eftersom man befinner sig med huvudet i holken dygnet runt. I många fall, som i mitt senaste, ges vätskedropp då man är totalt uttorkad och orkeslös.

Bra tråd, tycker detta med graviditeten känns lite glorifierat

#4 Efter min senaste graviditet så finns det inget glorifierat kvar ;)

Utöver det som jag skrev här ovan, så fick jag stor mage väldigt tidigt vilket påfrestade ryggen och jag fick ofta ont i ryggen. Runt vecka 14 kanske, kom kraftiga ligamentsmärtor. Det avbyttes med foglossning i kanske vecka 20. Inte såpass att jag behövde kryckor men jag fick gå saaakta, och liksom vagga mig fram. Att gå, simma eller ens tänka på någon typ av aktivitet gick inte. Det gjorde för ont! På nätterna fick jag halsbränna, vadkramp och ilningar i benen. Jag svullnade upp, magen var större än många tvillingmagar och jag gick upp ca 35-40 kg. Inga kläder passade då den mesta vikten låg på magen, dvs inga tröjor täckte magen det sista! Blev sjukskriven vecka 5-6 och var sen sjukskriven tiden ut, provade att arbeta 2 veckor runt vecka 15 men det gick inte. Det gjorde för ont, och då hade jag  just då ett hyfsat lugnt jobb. 

Redan i vecka 30 sa jag att bebisen gärna fick komma, jag var så trött på allt med min graviditet. Folk i min omgivning tyckte att det var hemskt tänkt, men jag ville inte mer. Nu fick jag kejsarsnitt en vecka innan BF pga fara för vårt liv då sonen uppskattades väga 5,4 kg på BF. Hans tyngd mot mitt tidigare snitt kunde leda till att livmodern sprack, och vi kunde dö av inre blödningar. Jag avskyr kejsarsnitt, så jag protesterade emot ända tills jag fick sanningen rakt i ansiktet.

Jag förstår inte varifrån ni hör att en graviditet skulle vara så underbar? Vad är det för konstiga människor ni pratat med?

Men jag kan berätta om en kollega till mig som från första dagen drabbades av havandeskapsförgiftning, spydde hela tiden hela graviditeten och både hon och barnet höll på att gå förlorat då hon v.29-31 fick ligga nedsövd och dom gjorde att för att försöka hålla kvar bebisen så länge som möjligt. Rosa fluffmoln?

Du kan ha så ont av foglossning redan tidigt i graviditeten och bli tvingad till sjukskrivning och kryckor.

Nej underbart är det då inte. Jag har det jätteenkelt, inga krämpor alls. Ändå är det bara jobbigt.

Under första graviditeten bidrog jag nog till att glorifiera det hela. hade det jättefint och älskade att vara gravid. Men hade jag träffat mitt dåvarande jag under denna graviditet så hade jag nog plockat fram geväret. 

Mår fortfarande nu i vecka 18 extremt illa, kan knappt köra bil längre. Att vara passagerare är uteslutet. Tänker jag på att jag borde ta ut soporna börjar jag hulka. Att byta bajsblöja på sonen är ett helt projekt för jag måste se till att knapra på frusna hallon eller isbitar samtidigt, ändå har jag råkat spy på honom två gånger..

#8 ja din första graviditet var nog väldigt perfekt. Måste kännas ännu värre nu när du vet hur bra du mådde sist. :(

#9 Ja, känns som att jag blir straffad för något :P

#10 jag ska minnas dina olika graviditeter om vi börjar fundera på en tvåa ;)

För att inte tala om allt hemskt som kan drabba barnet i magen :( 

Men det går inte att förutspå hur du kommer må, kan lika väl bli underbart som pest och pina.

#11 Men du hade det ju jobbigt första gången, så det kanske innebär att du får en perfekt graviditet nästa gång ;)

Jag hade ju liksom Ally en drömgraviditet, bara att stålsätta sig inför nästa ;)

#13 inte lika illa som många andra här. Men jo vi får se om det händer ;)

Jag mådde toppen med mina första tre graviditeter…. Det får jag dock igen nu med råge. Är tex redan sjukskriven på 50% sen i början av februari och jag är ännu bara på 18+3 räknar kalt med att bli sjukskriven på 75% inom någon månad och sen även på heltid.

Wow! Det kan tydligen hända rätt mycket som man aldrig får höra från någon (Glorifieringen kommer främst från filmer, men där är ju sex inte kladdigt heller… Sexualkunskapen förklarar ju bara illamående typ. Dessutom hade mamma en rätt ok graviditet tror jag, förutom illamående, så hon har ju inte direkt berättat något hemskt heller)

#17 - Kolla vår lista med gravidkrämpor, ligger under artiklar ;)

Vakna av att man har kramp i vaden mitt i natten är inte heller så kul, eller behöva springa på toa hela tiden, dygnet runt för att någon ligger och trycker på blåsan ;)

Jag trodde jag skulle slippa mensen i nästan ett år, jag har dragits med en del blödningar och mensvärken har varit konstant nu och jag är snart i v29 😉 mindre lockande!

Foglossning fick jag direkt typ, i vecka sju hade jag redan såpass stora besvär att jag inte kunde sitta längre. Lagom kul när man skulle någonstans 😭 aaaj!

Sammandragningar "känns inte" och "förekommer inte före v.20"… jag kände mina första i vecka 6, och de gjorde ont! Numera har jag prematura värkar och cervixpåverkan med sängläge som påföljd. Även om det bottnar i sjukdom för min del så kan det drabba vem som helst. Bara inte lika hög risk.

Jag fick snabbt problem med viktnedgång och har behövt hålla en extremt kaloririk kost hela tiden för att inte få farligt lågt BMI. Jag tackar högre makter att jag inte fick hyperemesis gravidarium, det hade varit en direkt farlig kombination!

Jag har utvecklat massor av allergier under min tid som gravid. Bland annat har jag blivit luftburen nötallergiker, så det är inte småpotatis som laktosintolerans bara (även om jag fick det med).

#17 Min mamma är ganska rolig så, hon har varit gravid två gånger och har alltid berättat om hur uuunderbart det var. Men nu när jag själv är gravid så kommer det fram både det enda och det andra, haha. Nu tror jag visserligen att hon faktiskt haft två väldigt lätta och mysiga graviditeter men kanske inte helt perfekta ändå ;)

#18 oh, det ska jag göra sen när jag satt mig vid datorn! Haha, ja, jag är rätt nyfiken på hur mamma EGENTLIGEN hade det, men vågar inte riktigt fråga heller… Då kanske hon får för sig att jag och pojkvännen ska skaffa barn, haha

#18 Ligger och trycker på blåsan, men nu var du väl snäll :'D Sparkar på den så det gör ont och man riskerar att pissa ner sig 😂

#22 - Okejdå ;) Sparkar så det verkligen gör ont händer faktiskt också!

#5 det lät ju inget vidare. nej, kanske inte glorifierat för dig men iallafall för mig som inte är gravid eller har varit så hör man mest om hur fantastiskt det är att vara gravid och bara positiva saker. Förutom foglossning och illamående, vilket jag känt kan vara värt set det för att skaffa barn. Men andra saker. Tex att man kan blöda hela graviditeten till och från hade jag ingen aning oom förens för någon vecka sedan, och då har jag ändå försökt blivit gravid i över ett halvt år och läst massa på nätet.

åh, jag kom på en till: när bebisen sparkar neråt så det känns som om fötterna håller på att flyga ut, helskotta vad man reflexkniper 😃

Det har var en väldigt bra tråd att skapa tycker jag minsann! Dessutom kan man ju vara lite förberedd på alla krämpor som kan tänkas komma…

Jag tror att mammor glorifierar eftersom dom inte vill skrämmas. Jag har en vän nu som är gravid och visst har jag berättat en del innan men det rejäla kommer fram när hon frågar. Vill inte skrämmas i onödan. Men frågar hon, som sagt, så säger jag ärligt och öppet.

Jag har varit i din sits. När min barnlängtan var som värst så brukade jag försöka tänka förbi graviditeten(som är en sån liten del av det hela egentligen) och tänka mer på "är jag verkligen redo" tex. om jag får ett barn med ett allvarligt funktionshinder eller en allvarlig sjukdom. Är jag redo om jag skulle bli ensamstående osv.. Även om det ofta går bra, så är det ju inte alltid lätt att ha barn. Oron tycker jag annars har varit det mest negativa med att vara gravid. Jag har fysiskt haft en ganska lätt graviditet bortsett från envisa blödningar, lite högt blodtryck och lite annat smått. Är i vecka 39 nu och har senaste veckan fått massor med bristningar, jobbiga förverkar, vaknar varje timme på natten, fötterna kliar. Kan tänka mig att vissa har det sjukt jobbigt, de som råkar ut för massor med krämpor tidigare. Men oron har ändå varit det jag upplevt som mest jobbigt, tror att de flesta upplever den mer eller mindre. Känslan man får när bebisen varit lugn i magen ett par timmar.. När man råkat ätit något man inte ska osv. Fy.

Jag tyckte folk var lite löjliga när jag väntade första. Alla klagade tyckte jag. Fanns inte så mycket att klaga på direkt. Var det så farligt att må lite illa? Fjolligt att behöva klaga så över det! Det gick ju över…. Förlossningen var ju inte heller nå direkt krångligt, det gjorde lite ont men det hade man ju räknat med hade ju nästan gått upp 30kg så kroppen var ju trött. Hon kom på BF-dagen!

Sen kom nr2 och jag klagade nog lite mer än med första. På förlossningen träffade jag Gud. Funderade på att hänga med honom vidare in i dimman. Bestämde mig för att så kunde jag ju inte göra och återvände. Huvudet åkte in och ut och det sved som bara den. In, ut, in, ut, in, ut….. nr 2 skulle ju bara säga poff! Hon kom 3h innan BF.

Med nr 3 var jag beredd att inte överleva. Bodde på toaletten från v 9 till typ 23. Reagerade på allt och alla. Sambon kunde jag inte vara nära och barnen luktade konstigt. Matos gick inte, rent i sängen gick inte, vara ute gick inte…
Så jag låste typ in mig dom veckorna. Sen kom foglossning och ljumskbråck och jätte brösten. Underlivet var en katastrof och sex var hemskt. Blygdläppen var ca 3-4cm bred! Sjukskriven från v 9 till slutet. Tänkte hoppa framför tåget 8ggr om dagen för allt gjorde ont. Smärttröskel som heter duga men den var som bortblåst. Denna bebis skulle ju komma senast BF-dagen, trodde att ca 2v innan händer det nog. Icke. Hela 8 helvetiska dagar fick jag gå över med flodhästkroppen! Jag var klar med att vara gravid i v10!

Så ja…. olika är det och aj f*n vad jag fick äta upp alla elaka tankar om de som klagade över illamåendet. Har man inte haft huvudet dygnet runt i toalettstolen i så många veckor så har man ingen aning om hur det är. 

Nu har jag 3 söta små tjejer och har tankar på en sista till liten. Man gömmer lätt och tur är väl det. Kan inte komma på något som slår upplevelsen och resan till barn, med , mitt, facit i handen.

Tihi, förlåt - det är inte meningen att fnissa men jag längtar så efter att få besvär med illamående och ryggont. Det låter väl galet men jag längtar verkligen efter allting som har med graviditet och barn att göra. Jag vet att jag inte kommer att tycka så när man är mitt i det, så jag förstår att ni beklagar er, men snart kommer ni ju att få hålla er lilla bebis i famnen och tänk vilken lycka!

Jag kände likadant när jag ville bli gravid, i synnerhet när jag hade mitt missfall, jag hade varit glad över vilken jädra krämpa som helst som gav mig ett "tecken". Jag fick så jag teg med tiden 😉