Min sambo kom hem igår väldigt onykter efter en fest. Han berättade då för mig att han verkligen vill ha barn och att han är jätte ledsen och nere för att vi inte lyckats få barn och att han var rädd för att vi inte skulle kunna få barn.

Detta kom som en chock för mig, han började nästan gråta. När han är nykter säger han alltid att han inte vill ha barn än av massa anledningar. Men nu fick jag ju veta sanningen, tråkigt att det krävdes alkohol för att få ut det bara.

Vi har försökt i ett halvår utan att lyckats, vet att det kan ta tid, är införstådd i att de troligtvis tar lång tid för oss. Men jag vet inte riktigt hur jag skall ta hand om honom, hur ska jag hantera hans barnlängtan?

Jag verkar mer införstådd i att det tar tid medan han får mer eller mindre panik och tror de är fel på honom osv. Hur ska jag på bästa sätt kunna lugna honom?
Jag har ju självklart samma barnlängtan som honom bara de att jag accepterat verkligheten samt att jag vid sidan om har min hund samt rebornintresset. Så jag får min kropp att lugna sig ändå på ett sett medan han inte får det på samma sett, märkt dock att han bär runt på hunden mer och mer, kanske söker han tröst jag vet  inte ritkigt.