Gravid iFokus

Gravid

Etikettbarnlängtan
Läst 1278 ggr
enfluga
0

barnlängtan och plugg

Hej!

Jag är 22 o fyller 23 senare iår. Jag har haft kaotiska dåliga förhållanden under min tonår och inte alltid haft det så lätt i livet. Sen 2 år tillbaka träffade jag min nuvarande särbo (eftersom jag just nu pluggar i London fram till våren) och han behandlar mig som en prinsessa. Jag kan vara mig själv med honom ut i fingerspetsarna och behöver aldrig ursäkta mig med något framför honom. 

Nu är det så att allt känns så himla bra och jag har fått tanken på barn ända sen vi började träffas. Det är något som säger mig att han är den rätte för mig och jag tänker jämt på hur det skulle vara att ha små minisar av oss springandes runt. Jag känner bara att det finns så mycket dömande runtomkring om när man ska och inte ska skaffa barn. Och känner jag att det är rätt tänker jag fantamig göra det som känns rätt för oss. Men samtidigt så undrar jag om jag skyndar för fort fram i livet? Finns det någon som känner likadant? Jag tänker liksom att jag förmodligen flyttar hem i juni och ser till att fixa högskoleprovet. Efter det kan utbildning liksom vänta, man blir ju inte för gammal för högskolan. Jag vet bara iallafall att jag vill ha mitt första barn inom 3 års tid, går jag en utbildning då blir det klyddigt. Han känner likadant som mig men vi är så osäkra på framtiden, när är det lämpligast att skaffa barn för barnets skull? Är jag onormal som tänker såhär?

silverhuldra
2
#1

Jag skaffade tre barn under min utbildningstid :) lyckades planera in två på sommarlovet och en i maj. Pluggade ett år och var sen hemma ett år (studieuppehåll) och så höll jag på. För mig fungerade det finfint :)

Mvh. Silverhuldra

Velinga1984
0
#2

#1 Det är en förutsättning då att man får må relativt bra. Jag som får extremt graviditetsillamående skulle aldrig kunna studera. Plussade i vecka 4, sjukskriven från vecka 5 och framåt. Försökte jobba två veckor i kanske vecka 14-15, gick inte så sen dess har jag varit hemma.

enfluga
0
#3

Jag är ju motiverad till att plugga så kommer inte att sluta med det. Ja det är bra att ni båda gick efter vad era kroppar klarat och behöver! 

Det bara känns lite som nästa mål i livet för mig. Allt annat kan vänta. Tänker jag fel?

Velinga1984
1
#4

#3 Får man må bra så kan man tex studera samtidigt. Jag pluggade 75 % på distans nu under min föräldraledighet. Är trots det själv med barnen (10 år och 1 år) måndagmorgon till torsdagkväll. Det går, men kräver planering. Man behöver inte ta föräldraledigt alls, utan kan studera med CSN. Många utbildningar är på distans. Ska du inte amma tex så kan nära/kära vara barnvakter. Allt går att lösa.

[Yllhilda]
0
#5

Om du planerar väl och kollar upp olika lösningar ser jag inga större problem i arrangemanget. 🙂

Vad säger killen din?

enfluga
0
#6

Han är med på noterna sålänge jag känner mig redo. Imed att han är 26 snart och jag fyller 23. Jagundrar bara om jag går miste om något om jag skaffar barn nu. Det känns inte så. Jag menar allt går ju att lösa.

Och framtiden är ju oviss för oss alla. Jag vill inte vara 30 vid första barnet då jag tror det är lättare för min kropp nu än då. Men alla är ju olika x)

Tack för era svar!

[WickedAlly]
2
#7

Det är väl det fina med barn, de är ganska flexibla :)

Jag är också 23 och valde att ha en studiepaus för att få barn. Längtar man efter det så är det svårt att bara se bort från det och låtsas som ingenting. Så om ni båda längtar och är med på noterna så ser jag inga hinder för att ni ska bilda familj. Det är ju det där med ekonomin men det är så uppenbart så det tänker jag inte ens utveckla, att barn kostar pengar vet man ju :)

[pepparkatt]3
3
#8

Jag går andra terminen på sjuksköterskeprogrammet och får barn i april! Kommer tillbaka till skolan i november då jag inte vill dra ut på utbildningen mer än Jag måste, vi bestämde oss efter att jag fått mitt antagningsbesked, tyckte det kändes skönt att gå börja med mitt program och sen ta en paus på ett halvår! Då har man liksom börjat och det känns inte jobbigt att återuppta sen :-) för mig kändes det som att risken för att inte vilja följa utbildnings "drömmen" skulle bli svårare om jag tex väntat med att börja skolan och jobba istället, men det är ju bara jag. Känns det rätt så kör på tycker jag :-)