Wilmer kommer vara dryga 15 månader när syskonet tittar ut, det blir tätt men vi har sagt hela tiden att vi vill ha det så. Sen lär det dock dröja ett par-tre år innan en eventuell trea kommer. 

Det är tre år mellan mig och lillasyster och det är alldeles för mycket i mitt tycke. Sen beror det ju på våra personligheter också såklart men jag kan ju bara utgå från min egen erfarenhet. Maken däremot är bara 19 månader äldre än sin lillebror och är jättenöjd med det. Så vi hoppades på att bli gravida ganska snabbt igen, och vi hade en enorm tur :)

Kolla lite i denna tråden också ;) http://barn.ifokus.se/discussions/54817c478e0e741e2a0026a7-barn-tatt-eller?discussions-1

Min yngre bror är 17 år yngre än min äldsta syster. Det är liksom inte så vanligt tror jag, men det fungerar. Mamma var ung när hon fick min syster, och när hon fick min bror var hon gift med en barnlös man som så jäkla gärna ville ha barn så hon var drygt 45 när hon fick honom. Men jag tror inte någon ångrar det. Står man varandra nära i ålder blir man ju lekkamrater på ett annat sätt. Men står man varandra längre ifrån i ålder kan man ge stöd, råd, och vara där på ett annat sätt än att man typ sitter och leker med lego ihop.

Jag har ju 16 år (15.5) mellan mina. Eller kommer få. Det har säkerligen för och nackdelar. Fördelen är att sonen är så pass stor att han varit självgående i många år och kan passa bäbisen om jag måste springa iväg i ärende. Ett möte t ex. Och han kan vara en del av det hela på ett helt annat vis. Han är ung vuxen och kan ta vuxna ansvar om det behövs.

Nackdelar är väl mer min ålder (36) att jag känner mig gammal och att det är skrämmande att börja om och bli "fast" i 18 år igen. 

Mellan mig och bror (samma mamma) är det 7 år. Det hade säkert varit bättre om jag inte skött hemmet och tvingats vara hans mamma då. Tyckte inte om min bror då han var 3-12 år. Då han kom i tonåren blev han lugn och morbror till mitt barn, så då började vi umgås på annat vis. Kollade på film, käkade middag ihop, pratade om allt, han bodde hos mig t  o m en period. 

Har syskon på pappas sida som jag aldrig växt upp med. Då kanske jag haft annan syn. Min närmaste lillasyster är född 10½ mån efter mig och resten med jämna mellanrum. 

Detta med syskon tätt (låt säga 2-3 år) har nog med vad man växt upp med. Jag växte upp med kusiner som var som syskon. Vi sov över hos varandra ofta, gick i skola/klass ihop, moster var dagmamma till brorsan osv.

#4 mina föräldrar var 36 när dom fick mig och det gick jättebra. Har inte, som barn, märkt av att de kanske ansett äldre än andra. Jag vill ha 3-4 år mellan våra om det blir en till. Det är absolut mest för min ryggs skull. Det går inte att ha två barn som behöver bäras och jag behöver en paus mellan.

Så som jag mått under graviditeten och enligt erfarenhet från vänner med barn i ungefär samma ålder så har jag insett att jag vill iallafall att första barnet ska börja skolan (7-8) innan jag ens tänker på en till.

Min vän har ett helvete med en son på sex och en son på tre. Treåringen ska ha ALLT sexåringen får. De fick tillochmed köpa likadan pyjamas trotts att det inte fanns en så liten som för treåringen. Dom är helt utkörda de två föräldrarna.

Mina syskon är såhär gamla:

49, 48, 47, 45, 42, 35 och jag på 26. Ju mer barn morsan fick ju längre väntade hon. Haha.

#6 det där med att lilla syskonet vill ha allt stora har är ganska individuellt. Vet många syskonpar där det inte alls är så.

Jag blir 28 i april, brorsan fyllde 25 i december, syrran fyller 23 i juni. Har.tänkt mig något liknande då jag är van vid den åldersskillnaden på syskon :) Timmy fyllde 23 i fredags och hans bror fyller 36 i maj, de är ändå helsyskon (han fick seriöst kolla mobilen för att veta ens vilken månad, för när jag frågade så sa han "vet inte, mars april nångång". Herregud. Hans bror och hans pappa fyller år på samma dag. Att han inte ens vet vilken månad de fyller i är ju pinsamt). Så långt tänker jag inte ha mellan mina barn.

#6 Det har nog snarare med uppfostran att göra. Låter man en 3-åring styra familjen så kan det gå illa längre fram. Om de är matta redan nu…

#8 jag minns inte födelsedatum ändå. Är 7 år mellan mig å min syster

Vi har tänkt oss ca 2 år mellan. Det skiljer 2 år o 2 mån mellan mig och min bror och för oss har det varit väldigt bra. Vi lekte mycket ihop som små och hade gemensamma kompisar. Mellan brorsan och lillsyrran skiljer det 4 år och dom har aldrig haft samma kontakt med varandra. Mellan mig o syrran skiljer det alltså drygt 6 år, det var först när hon kom upp i tonåren som vi fått nått utbyte av varandra.

7 och 9

Jo men jag vill inte ens ta risken att få ett yngre barn som är som deras. Så bättre att den förste får bli lite äldre så man kan lägga mer tid på det yngre när denne kommer.

Sedan har min graviditet varit hemsk x 1000…Vet inte om jag vill genomlida en till.

#8 Varför är det pinsamt? Folk är mer eller mindre bra på att minnas t:ex datum etc. Jag är askass på ALLA datum. Och ja, jag har svårt att veta hur gamla mina syskon är. Jag vet inte vilken månad eller exakt vilket datum de alla fyller år i. Inte för att jag inte fått veta det en miljon gånger, utan för att jag har svårt att minnas datum. Om ingen sa något, om verkligen INGEN sa något, så skulle jag inte reagera om det helt plötsligt var dagen efter min födelsedag och jag visste inget. SÅ dålig är jag på datum. Det behöver ju inte betyda nåt mer än att man råkar ha svårt för datum.

Jag önskade barn tätt och har 17 mån mellan mina. 

Min äldsta systser är 4,5 år äldre än jag och vi lekte redan tidigt mkt ihop så visst kan barn leka bra trots tt de inte är nära åldersmässigt. ( Kan dock ha med att vi bodde isolerade på landet att göra)

Vi får ganska exakt 2 år emellan. Ville inte ha för långt emellan men inte extremt tätt heller. Nu fixar storasyster mycket själv, hon förstår oss när vi pratar med henne och hon kan prata med oss. 

Jag var lite yngre när jag fick min lillasyster och har mina första minnen därifrån, älskade att vara med och pyssla med henne och vi har alltid varit nära varandra. Hoppas att mina barn också får en fin relation.

#13 För två av hans tre familjemedlemmar fyller år på samma dag och han inte ens vet vilken månad. Frågade inte ens om datumet, utan bara månad, och han har inte svårt för datum i övrigt vad jag vet.

Så då menar du att det är säkert att han glömmer månaden med flit?

Nej, det sa jag väl inte? Bara det att diskussionen om när de fyllde år har kommit upp förr, och de har fyllt år samma månad alla år, så så svårt kan det väl inte vara att minnas det? Jag lär ju iallafall aldrig glömma att de fyller år den 7 maj nu. Varför jag inte visste det innan? Har inte brytt mig. Det är hans pappa och bror, han som ska ha koll på det. Men nu när jag vet lär jag inte glömma det.

Min ena bror fyller år 10 dagar efter mig. Om jag glömmer bort min egen födelsedag, trots att det är så "enkelt", tror ni inte att det är möjligt att jag även glömmer bort hans?

Vi vill nog ha ungefär 2-3 år mellan men jag väntar till efter jag fött för att säga lite mer säkert.

Däremot kommer vi nog börja försöka tidigare än 2år . 9 mån då den här ungen tog 3 år att "skapa" så även om det ska bli enklare med andra barnet så vill vi nog inte riskera att ungarna blir för mkt sladdis då vi vill att de ska kunna leka med varandra lite i alla fall.

#19 Det är väl ändå skillnad när du erkänner att du har problem med datum. Han har ju inte det.

Jag har 9 år mellan mina två (20&29 år gammal vid tillfällena). Ett oerhört medvetet val från min sida då tanken om fler barn kom när min äldsta son var 8 år. Innan dess så lämnade jag alltid förhållanden där killen ville ha barn, jag var färdig lixom. På de villkoren blev jag ihop med min sambo (som gärna ville ha familj än valde ett liv m mig). Under 3 års tid växte tanken om ett gemensamt barn. Jag får alltid extremt graviditetsillamående när jag är gravid, så för oss måste lillebror vara inskolad innan vi ens tänker på fler. Jag kan omöjligt sköta honom, och sambon måste jobba=knort på förskola först. Men vi har sagt tidigast 2,5 år emellan, gärna mer. Vi får se om det blir mer, en 10-åring och en 1 åring räcker gott ;) Har 1.5 resp 5 års åldersskillnad på mina syskon och vi har aldrig haft varandra speciellt nämnvärt.

#22 Låter ungefär som hur jag haft det. Kan inte ens tänka mig ta hand om ett litet barn som knappt kommit ur blöjan och samtidigt vara gravid med mitt illamående. Bättre den äldre är inskolad och iallafall kan klä på sig utan besvär och börjar ha egna intressen på dagarna istället för att hänga i hälarna på en gravid mamma.

Äldsta är 8,5 år och yngsta 5 månader.

Intressant att läsa hur ni andra tänker kring åldersfördelningen mellan syskon :) Själv är jag lite inne på ca 2-2,5 år mellan ettan och tvåan. Sedan hur det blir får väl tiden utvisa men jag vet att min syster och jjag lekte väldigt mycket när vi var små. Jag lekte inte alls lika mycket med min yngsta syster som är 8 år yngre. Däremot har vi rätt mycket umgänge nu alla tre då vi i "vuxen" (yngsta blir 18 i mars) ålder inte är allt för olika :) Visst märker man att yngsta systern ännu är yngst men hon är inte så långt bort i ålder och utvecklingsmässigt nu som när vi var barn/ungdomar.

Oj, ja jag är nog inne på ca 2 år mellan barnen, antagligen för det är ungefär så som jag haft med min bror (och även med bonussyskon och så av någon anledning)..

Min mamma som har sina egna idéer hade planerat på så vis att hon skulle ha en pojke som första barn, och en dotter två år senare för att pojkar mognar senare än flickor, ca 2 år efter, och då skulle barnen ha mer glädje av att leka med varandra…..

Jag vet inte vad jag ska tycka om anledningen till att hon "bestämde" detta eller teorierna, men när man känner min mor vet man att hon är lite speciell, haha! rackarns rolig är hon i alla fall!

Men jag har inga praktiska anledningar till att vilja ha barn med ca 2 års mellanrum, det bara känns bra!

Vi vill ha barnen tätt, vi kommer nog börja jobba på en två till sommaren då Lilli är ungefär 6-7 månader! 😊 Vi vill båda ha barnen tätt, dels för att bli klara med bebisstadiet och inte behöva börja om när man precis lämnad de och även för att barnen ska kunna ha roligt av varandra, mellan min och min storebror är det 1år och 9 månader och vi har haft otroligt roligt utav varandra under uppväxten vår lillasyster är 5 år yngre än mig och vi hade ingen "gemensam barndom" vi lekte inte alls på det sättet och hon var mest jobbig tyckte vi som var så liten och ivägen 😉 nu i vuxen ålder har vi däremot glädje av varandra

Jag har en 05 och en 09. Det är knappt 4 år emellan . Om det blir någon i år blir det 6 år mellan de sista två.

Jag vill ha tätt. Kör inte piller nu, min son är 2.5 månad. Får se när det blir ;) Jag var 10år när min lillebror föddes och han var så bortskämd & han stod i centrum hela tiden. Min mammas fel! Så som #9 säger, det har med uppfostran att göra. Mina äldre bröder var 3 och 5 år när jag föddes. Funkade utmärkt när vi växte upp! :) ingen fick mer uppmärksamhet eller krävde en massa. :)

#5 Jag känner mig urgammal för nya barn. Kommer vara förälder till omyndig i 36 år av mitt liv. 😎 I min släkt har alla varit 18-20 år då man fått barn. Innan 25-30 har man varit klar med nya. Jag fyller 36 snart, mamma var 38 då min son kom. 

Jag har mött åsikter ofta. I sonens skola bl a där flera barn kommit fram och trott jag varit storasyster och då de fått veta sanningen har de utropat "Ååh, min mamma och pappa är jäääättegamla". Kanske har jag frågat om de kanske har äldre syskon, men det har liksom inte sjunkit in. 🙂

Då jag började lekis så hade två styckna i klassen föräldrar som var över 50 år. Det var märkligt tyckte många. Att ha mor/farföräldrar som föräldrar. 

Sedan har jag förstås klasskompisar som fick barn för första gången bara för ett par år sedan. Ett helt gäng både från grundskola och gymnasiet ynglade av sig då. Och några av dem kom med kull 2. 

Detta är mina tankar. Känner skillnad redan hur det kommer bli jämfört med sonen. Då hade jag mer ork, energi och kreativitet. Idag har jag kronisk värk, är sjuk och är så glad att jag har en pappa till barnen som kan avlasta så jag slipper känna mig som en dålig mamma för jag inte orkar alla dagar att vara en glad "bull-mamma".