Jag väntar ju nummer två nu och är inte ett dugg orolig, jag ser fram emot förlossningen!

Med första barnet var det annorlunda, på det stora hela var jag väldigt lugn inför det men jag var mest orolig för att personalen inte skulle lyssna på mig, att vi inte skulle hinna fram och att jag skulle spricka hela vägen och därefter inte fungera över huvud taget i underlivet. Det jag gjorde var att läsa. Jag läste otroligt mycket både fakta och personliga berättelser. Och jag pratade med min bm om det och vi pratade i föräldragruppen. Det var väldigt lugnande, jag var väl förberedd och visste vad jag ville när det väl var dags. Så läs och prata om det säger jag! :) Det kommer gå jättebra, du är skapt för att kunna föda barn :)

Jag är väldigt rastlös och orolig. Har ju haft problem med smärtsamma sammandragningar länge nu, trots att jag har BF 21 eller om det var 22 maj. (tanta sa 21 på kub, men sa att det stämde med mensen och då är det 22a, men skit samma). Vi har nästan bara prematurer i släkten, inte en kotte har gått över. Jag har ju min sjukdom som bidrar med stor risk för prematur också så jag är därför inskriven på antenatal från start. Som grädde på moset är killen också prematurbebis… Nästan lika tidig som jag, om än långt mer stadig med sina 2600g mot mina 1800g 😂)

I min värld finns inte på kartan att jag får ett fullgånget barn utifrån hur jag mår nu, även om det såklart är vad jag önskar. Men oron och tankarna.. tänk om det blir en extremprematur? hur ska det gå? kommer han i såfall att klara sig? Det är mycket som snurrar. Mitt första delmål är v.23+0 då dom iaf försöker rädda dem. Nästa mål är 28+0 då dom har en ärlig chans att klara sig. Allt över 30+0 är "i mål" för mig, och kommer vi förbi 32+0 - 34+0 är det fantastiskt. 

Förlossningen i sig oroar mig inte utöver risken för hjärnblödning om det blir ett väldigt prematurt barn. Och såklart om dom hinner ge kortison för lungorna om han kommer så tidigt. Fokus på mig finns inte, om jag så spricker "ända upp på ryggen" så må det vara hänt… Det finns nål och tråd. 😐

Jag hade ingen oro för sonen i magen, att han skulle utvecklas fel eller så. Däremot levde jag under hot o var livrädd för yttre våld emot magen. Denna gång känner jag ingen oro alls för barnet, mer för min egen hälsa. Jag hoppas att bli friskare o kunna orka med.

Har haft ångest inför nästa förlossning ända sedan första. Nu har jag gått på auroramottagningen under den här graviditeten och det känns lite bättre. Att jag börjar tröttna ur helt på att vara gravid nu gör också sitt till

Jag är mest orolig att det inte ska vara lika roligt att ha barn som det är att vara gravid. Har liksom tänkt att Japp, jag är gravid. Men detdär med att vara mamma har jag inte tänkt så mycket på. Tänk om jag inte gillar det? Förlossningen är jag dock inte så orolig över. Eller kanske blir när jag börjar få värkar ^^ Men jag trivs så bra som gravid så vill inte att det ska ta slut. Är helt enkelt orolig att i detta fallet är gräset inte grönare på andra sidan :-o

Tack vad roligt att ni vill dela med er! Jag undrar också en hel del över hur det blir efteråt, hur det känns att vara någons mamma. Tänk om jag får en förlossningsdepp? Jag känner nu att Jag inte har så mycket till "relation" med min bebis i magen, hur har ni det? Jag får liksom inte till det att prata med magen osv, känner inget galet beskyddande över magen heller (vet inte ens om man ska det men trodde typ att man skulle förändras lite kanske) Trots att jag är lycklig och längtar så klankar jag på mig själv för att jag tror att jag känner "för lite" för min bebis i magen. Men allt det där kanske kommer när man väl håller hen? Känner också oro inför att inte få tillräckligt med sömn, som är extremt viktigt för mig men vet ju såklart att det inte blir mkt sova i början och är beredd på det.

Ja inte daltar jag då med magen inte 🙂 inte är jag förtjust i sparkar heller. Pratar med magen gör jag mest när jag "grälar/muttrar" på att han gräver ner sig i ljumskarna så det gör ont, sparkar så jag får tusen sammandragningar/totalkramp eller sparkar rätt ner 😛

Skyddar magen gör jag av den enkla anledningen att jag har ont, så där försvann den charmigheten också 😛

Knyter band det gör jag när jag har honom i famnen, punkt. 🙂 Inget jag grubblar över, det är helt normalt att inte gulla och prata med magen. Alla är vi olika.

Jag har nog inte heller någon speciell relation med bebis. Enda vi har är typ att den sparkar och jag trycker bort foten. Sen kan det vara mitt eget fel i.o.m att jag inte har tagit reda på könet. Kanske skulle kännas mer verkligt om jag visste att det var en han eller en hon? Då kanske jag hade kunnat kalla den för något namn och fått en bättre relation p.g.a det? Jag har typ gett upp detdär mef namn nu. Får se när den ploppar ut vad den ser ut som. Haha, känns som jag har en pre-förlossningsdepretion. Har faktiskt börjat gråta lite senaste veckan när jag tänkt på bebis. Om jag inte tycker om den osv.

Jag har, och hade inte sist heller, någon direkt relation till magen. Jag hade jättesvårt för att prata med den, försökte läsa högt istället men det kändes bara skumt. För mig var det helt annorlunda när hon kom ut sen! Då var det ingen tvekan om att det var min lilla tös jag höll i. Sen så är det vanligt att det tar lite tid innan känslorna kommer och du får ju omgående kontakt med bvc efteråt som (förhoppningsvis) frågar hur livet fungerar, hur det känns att vara förälder osv. Och sen träffar du ju barnmorskan på efterkontrollen och får även där tillfälle att prata om allt. Och tveka inte att säga till om det inte känns bra!

Jag var säker på att jag skulle knyta band om jag kunde kalla hen vid namn, men på RUL kunde hon bara gissa att det var en pojke och var inte alls säker, så jag kan inte riktigt säga Hugo eller freya än känns det som. Men skönt att det inte bara är jag som inte går runt och gullar med magen! Känns mest jobbigt nu så jag är extremt svullen och knappt kan äta då jag känner mig proppmätt utan att ens ha ätit… Ledsamt efter en vecka faktiskt. Jag är också som Therese lite ängslig över hur man ska reagera när bebis väl kommit, men jag vill ju gärna tro att jag då kommer "se ljuset" när hen ligger i min famn. Konstigt känns det också då jag känner en anings "min bebis" känslor mot min man, alltså jag blir typ småirriterad över att han ska vilja hålla bebis så snabbt som möjligt efter födseln (när jag ligger där utslagen).. Men det kanske är det man vill då? Så man kan återhämta sig lite? Skäms typ över att jag känner såhär..

Alltså jag har ju ändå haft bebis i magen i 9 månader nu så jag ska minsann klippa navelsträngen själv och det är Timmy väldigt införstådd med. Jag är inte rolig att ha att göra med om jag inte får som jag vill ^^ Känns lite konstigt nu med när jag är i vecka 40+1 helt plötsligt. Det var ju det jag ville, men känns som att allt är klart nu. Mitt enda mål med graviditeten var att komma över nyår. Känner lite "vad ska jag kämpa mot nu då?". Glömmer liksom bort att jag ska föda barn också.

Med sonen hade jag inga problem att knyta an. Sjöng, spelade musik och läste sagor för magen. Denna gång har jag inte brytt mig på samma vis. Pratar inte med henne o grejar. Sedan om det beror på att jag har barn redan eller för denna graviditet är något helt annat vet jag inte. Förra gången behövde jag bekydda mitt barn, denna gång är allt lugnt.

Appropå killen i det hela så här planeras att pytsa över liten ganska så omgående så de får knyta band också. Han är så betydligt mer kärleksfull och känslosam än vad jag är. Jag är praktiskt lagd - fixar donar och ordnar. Han är den fjompiga pappan som bjuder på sig själv och älskar gulli-gosandet. Två olika sorters kärlek, perfekt tänker jag. Han ska lära sig från start så jag kan vila ibland, vill inte ha en karl som står som tappad bakom en kärra när några månader har gått.

Däremot får nog inte ens tio vilda hästar honom att klippa navelsträngen 😂

Jag tycker att det är lite jobbigt att inte märka av det hela så mycket. När man läser om folk som ser på tidiga ultraljud att bebis varit död i flera veckor och sådant. Magen har vuxit, men jag vet ju också att jag inte tränat på en månad och ändå ätit som vanligt, så magen har ökat av det.  Det gör att jag fortfarande har lite svårt att tro att jag är gravid öht. Kanske är det bara en lovehandle som lagt sig runt magen.

#14 Det är bara svullna tarmar än, dom sväller av hormonpåverkan - dom gör sig redo att flytta på sig när livmodern växer upp ur bäckenet, i ca v 12-14 kan man börja känna toppen.

Håller med om att början är värst innan man vet, ush. Jag gjorde ändå mååånga vul + kub. Det stillade inte min oro särskilt länge. Tack och lov kände jag rörelser dagligen from v.14 då blev det bättre. (Vissa känner inte förrän runt v23)

#13 jag är som du låter det som och min man är precis som din gulle gull osv! Men har aldrig sett det på det sätt du beskrev nu, vilket fick mig att börja fundera och se det hela ur ett annat perspektiv så tack för det!! #14 Jag trodde inte heller att jag var gravid förrän RUL, och tänkte tom efter det att så länge Jah kan dra in magen är jag inte "gravid på riktigt". Kändes som att jag blev större men det var mest svullnad och jag började med mammabyxor tidigt då allt annat satt så dåligt och obekvämt. Vecka 22 var första gången jag insåg att nu har jag en bula när jag ligger ner iaf, och lite syns det ståendes. Nu vecka 26 är bulan såå mkt större, när jag ligger ner står magen uppåt och jag ser och känner ungefär var livmodern når ovanför naveln, ser heller inte mina fötter ordentligt när jag står och kan absolut inte dra in magen längre å se "normal" ut. Så det kommer! Men det kan ta lite tid :-)

Inte bara tarmar :P För första gången i mitt liv har jag fått en liten valk runt magen och höfterna… '

Men, känns väl mer verkligt efter KUB.

Jag ser då banne mig ingen valk på bilden du lagt upp, toka 🤪

Haha, jag har aldrig haft hud som går att "ta tag" i, nu har jag det. Alltid tränat mycket och varit pinnsmal. Gissar att jag gått upp ca 2 kilo. Ingenting, jag vet. Om jag hade andra symptom, så att jag hade lättare att tro på att jag är gravid, hade det varit lättare. Nu är det lixom lätt att förklara bort den nya bilden i spegeln, med att jag ätit mer. Så, det är inte ngn klagan på min vikt, mest ett sätt att fortsätta ha svårt att tro på att jag är gravid.

ah då är jag med på vad du menar 😛

Apropå förlossningen, jag har frossat i förlossningssåpor, som en unge i minuten och one born every minute :) Har faktiskt gjort att den skräcken jag hade tidigare har släppt lite :)

Dom serierna är skitbra! Finns några avsnitt på svenska också, minns ett avsnitt speciellt väl där kvinnan blev stenhög på lustgasen.. hon påstod bla att andningsmasken stank blöt hund och annat fylledill.. till slut kläckte hennes gubbe "hörru pundarn.." gud vad jag skratta 😂

Hittade ett randomn förlossningsklipp på tuben också.. en redigt bastant kvinna kommer in och ska typ föda 5-6e ungen nåt sånt.. Lägger sig platt på rygg och rör inte en fena.. tiden går.. BM kommer in och talar om att hon måste lägga sig på sidan, då bebis inte mår bra.. ingen reaktion. Det börjar en kakafoni av tjat och övertalning - tanten rör inte en muskel heller! Så till slut grymtar hon till, vrider lite på sig och bara pluppar ut ungen! hej och hå! barnmorskan stod med hakan i golvet och trodde det var lååång tid kvar 😂 den kvinnan hade varit med förr.. Jösses! 😃

Haha, åh. Länka. Jag vill se :)

ska försöka hitta den, är säkert en månad sen jag såg den. 🙂

Bra :)

Letar för fullt, men det är som att hitta en nål i en höstack 😛

(jag har inte läst hela tråden)

Jag blir väl lite smått orolig om jag inte känt rörelser på några timmar då detta alltid varit en livlig bebis. Men de längre perioderna av att ungen är stilla tar den igen sen på kvällen med råge.

Det är väl främst för att min tvillingbror dog i mammas mage just innan vi skulle födas så vi förlöstes med kejsarsnitt.

Sen har jag också en rejält ologisk rädsla att jag ska "missa" att jag är påväg att föda så att jag antingen föder hemma eller att ungen dör i magen för att jag inte föder… Men jag vet också att det är totalt ologiskt, just det tror jag att jag fått för mig för att alla var övertygade att jag skulle föda innan nyår "bara för att" (BF 3:e Jan) så nu känns det som om jag "går över tiden".

Annars är jag inte rädd för smärtan, att jag ska spricka mycket eller så. Blir det så blir det och det löser sig på nått sätt ändå.

Att jag inte knyter an är jag inte heller rädd för, det kanske kommer att ta ett tag men nog kommer det att ske förr eller senare. (jag har inte knutit an så mkt med bebisen i magen då jag tidigare var rädd för missfall. Den här tiden förra året var jag gravid också och då knöt jag an direkt men det blev ett missfall och eftersom jag redan älskade bebisen så blev det riktigt jobbigt i några månader. Därför har jag inte "vågat" knyta an med bebisen förrens jag ser den).

Jag har ju en oro i bakhuvudet föresten. Att OM något händer mig, så har min son ingen sedan. Det oroar mig, även om han blir 16 år i år. Det är ingen bra ålder att förlora sin enda trygghet o hamna i någon slags fosterhem.

Jag har knutit an till min lilla ordentligt(trots att jag oroa mig som tusan sedan dag ett). Vilket på sätt och vis är lite jobbigt, eftersom det medfört världens ångest över att hon kan dö. Så jobbigt, speciellt när hon har lite lugnare dagar. Vilket händer då och då(kan gå runt och må dåligt en hel dag "för att det känns som om något är fel"). Själva förlossningen jag inte nervös för(60 dagar till bf), det känns tryggt att föda på sjukhus i Sverige. Speciellt i Uppsala där de är så himla duktiga.

#29 Du skulle inte kunna göra upp en ifall-att-plan? Prata med någon om eventuella lösningar, även om det är osannolikt att det skulle behövas.🙂