Om du beräknas föda i oktober 2015 kan du väl inte vara gravid nu?

Ne det lät ju lite weird helt klart…?

Oj sa fel

Menade juli ^^

Får jag undra två saker: 1. Var är pappan? 2. Tänker du fortsätta gymnasiet?

Mamman till min brorson skaffade barn vid 17 års ålder, enligt vad jag hört för att hon ville behålla min bror, vilket fick motsatt effekt och hon blev singelmamma. Hon hoppade av gymnasiet, fick gå på soc och hade det rätt tufft. Hon har senare sagt att hon ångrar tidpunkten, dels att för att pappan inte ville ha med barnet att göra, dels för att hon egentligen inte var redo att ge upp sitt liv med kompisarna, och för att nu har hon behövt gå på komvux för att kunna jobba inom annat än städning.

Skillnaden mellan dig idag och om 5 år är mer att eftersom du är under 18 är du fortfarande i mångas ögon (och synnerligen statens ögon) inte vuxen och vet kanske inte riktigt vad du vill (även om det finns undantag är det många som fortfarande är förvirrade i den åldern). Sen kanske folk tar med i beräkningarna att du förlorat din vän och försöker bearbeta det så gott du kan, och när du blev med barn blev det din livlina. Har du fått prata med någon om det? 

Det jag helst skulle vilja säga är "Om du verkligen vill, tuta och kör!", men samtidigt vill jag att du har alla fakta på bordet så att du vet vad du ger dig in på. Har du erfarenhet av barn? Är soc den enda ekonomiska källan? Jobbar pappan? Var kommer ni bo? Vad ska du bli efter gymnasiet? Kommer du plugga vidare?

Jag förstår inte riktigt hur man kan tycka att det är ok att "soc betalar" när man skaffar barn? En sak om man som vuxen blir utan jobb och måste ta hjälp, men att hoppa av gymnasiet när man har så kort tid kvar och lite på att man kan leva på soc låter inte som något drömscenario i mina öron… Du borde nog kolla upp vad det kostar att ha barn, och vad du ger dig in på innan du bestämmer att det är rätt tid nu. Att din vän stack har inget med detta barn att göra, ett barn ska inte födas med en uppgift att fylla någons plats, ett barn ska födas för att två/en förälder känner att de har så sjukt mycket kärlek över att ge och man vill bilda familj, dessutom måste man vara mogen nog att kunna ge upp sig själv och sina behov helt och hållet. Är du säker på allt detta?

Att ta soc ska inte vara ett mål utan en absolut sista utväg när ingen annan möjlighet finns. Du har möjligheten att avsluta gymnasiet.

Min vän fick barn som 17 åring och hon har levt på soc sen dess. Nu som 25 är hon snart trebarnsmamma med tre olika fädrer till barnen. Den första fadern älskade henne med, men det krävs så mycket för att hålla ihop en relation, nog mer än du kan ana.

Jag är en motståndare till abort, men eftersom jag själv inte heller avslutat gymnasiet (dock inte pga graviditet) så blir jag alldeles bedrövad varje gång någon ens funderar på att hoppa av gymnasiet. Du får inget jobb utan gymnasiebetyg, inte ens mcdonalds i dagens läge. Tänk på framtiden för ditt barn…

#9 Nej vännen stack inte men som tidigare nämt ska inte barnet fylla ett tomrum. Sen om det är planerar eller inte är en annan femma. Jag säger som fler här. Planera hur mycket ett barn normalt/genomsnittligt kostar i månaden och tänk efter. Jag säger inte att du inte ska behålla barnet men försök planera så gott det går innan du bestämmer dig, det kanske går att göras n lösning med skolan att fortsätta efter bf osv, men soc tycker jag du ska räkna bort redan nu. Ekonomi och pengar är mer påfrestande i livet gällande relationer och leverne än vad man kan tro. Lycka till!

Jag ser även i en annan tråd att du ts har en diagnos. Och vill säga att även vuxna med denna diagnosen kan ha nog svårt med detta att ha familj och barn. Så om du nu som du säger ska behålla barnet så tycker jag att du ska fundera på vem du ska kontakta för att få stöd och råd när man är förälder med den diagnosen.

Ja min pojkvän har jobb och egen lägenhet. Såklart jag inte bara har barn för att fylla upp ett tomrum. Jag har så mkt kärlek att ge. Jag har haft häst sen jag var liten och alltid gjort allt själv. Inte för att jag gämnför, men jag känner mig redo. Ålder är bara en siffra, jag kommer fortsätta plugga efter bf. Har stöd från alla möjliga, så jag kommer inte vara ensam i detta. Visst håller jag med om det ni säger, men jag vet att jag kommer kunna fixa detta. Jag skulle aldrig skaffa om jag inte kände att det här kommer gå ihop. Och jag tycker inte heller om abort. Men haters Will hate.

#12 du får väl tänkta att folk kommer fråga. Tycker inte någon direkt uttrycker hat emot dig. Däremot undrar folk säkert varför du i samma mening nämner din döda vän och barnet. Du gör såklart som du vill. Men läs även #11. Och fundera på det redan nu.

Nej vi är inga haters och att ens uttrycka sig så för att man får frågor tycker jag tyder på en anings omogenhet… man måste kunna ifrågasätta när väldigt unga människor tror att dom är redo att ta på sig rollen som förälder. Det är det största man kan göra i livet och blir det inte som man tänkt sig så är man fast vare sig man vill eller inte. Det är inte som ett djur som man kan adoptera bort pga allergi eller förändrade familjeförhållanden, inte heller kan man avliva om "djuret" inte är friskt eller lider. Ett barn är ett ansvarar man aldrig någonsin kan avsäga sig, oavsett vad som händer med dig eller barnet. Vill bara att du ska veta vad du ger dig in på, tom jag som är 27 när mitt barn kommer funderar mycket på om man verkligen någonsin är helt redo för en sån omställning, men jag har iaf man och en trea, inkomst och levt ett tag för att veta att vi är redo och vill bli en "hel familj" nu. När jag var 18 ville jag ha barn, men det gick över och under många år ville jag absolut inte ha barn som skulle ta all min tid från mig själv och allt jag ville göra, idag är jag glad att jag väntade då Jag är en utav många gymnasie-avhoppare. Fick gå den långa och enligt mig, väldigt kämpiga vägen med komvux och folkhögskola. Det tog många många år för mig att få gymnasiekompetens vilket jag insåg var det viktigaste för mig. För jag visste redan då att jag ville utbilda mig vidare, idag går jag sjuksköterskeprogrammet på Ki i Sthlm och det är det bästa jag gjort, kommer ta ledigt en termin och sedan fortsätta studera medan min man är föräldraledig. Sen är jag klar, och jag vet att vi har bra förutsättningar för att få ett bra liv. Så mitt råd är självklart att vänta med barn tills efter studenten iaf, det är ett år för dig! För det blir varken roligare eller lättare att studera med ett barn. Men om du inte kan vänta pga dina olika skäl (som jag tyvärr inte tycker duger för att sätta ett barn till världen, att vara emot abort tex) så se till att du har alla möjligheter att fortsätta plugga sen iaf, att ni har en inkomst som inte är soc eller föräldrar som betalar och att det är seriöst mellan dig och killen. Hur känner din kille inför allt detta och har han fast arbete? Hur gammal är han? Vad säger era familjer? Jag vet att du säger stöd men jagar nyfiken på vad dina föräldrar säger om skolan tex. Som ovan skrivit så är gymnasiekompetens bland det viktigaste idag för att få jobb, i princip omöjligt att få anställning om man inte avslutat gymn. En relation som nämnts tidigare är heller ingen dans på rosor, hur länge har ni varit tillsammans? Det krävs enormt mycket arbete mellan två människor för att överhuvudtaget kunna bo tillsammans! Man ska fatta sådana här beslut med hjärnan och inte hjärtat.

#12 Många blir lätt nervösa när man är såpass ung och blir förälder, mycket pga att folk sett eller upplevt hur jobbigt det är att vara det, dock är det inte omöjligt. Men de allra flesta jag hört talas om ångrar att de inte väntade. 

Känner du själv någon som är ung och har fått barn?🙂

1. Inte okej att tänka "äh socialen betalar". Redan där visar du din omognad. Och det är inte lätt att vara hos soc. Har familjemedlemmar som tvingats till det o soc vill ha kvitto osv på allt. Har även hört soc säga kommentarer som, "har du råd med bil, eller hund, så kan du klara dig utan vår hjälp". Så det är absolut inget mål. 2. Jag tänkte också plugga när jag ändå är mammaledig. HAHAHA! glad om man hinner duscha eller bre en macka i lugn o ro :P så att plugga kan bli väldigt svårt, inte omöjligt men svårt. 3. Min åsikt, ingen bra ide om du tycker du kan klara ett barn då du haft häst. Inte samma sak på långa vägar och det argumentet fungerar inte över huvud taget ;) 4. Hur eller hur är det ditt val o du har valt bebisen. Då är det ju inte mycket att göra :) grattis till bebisen och hur beredd du än tror att du är så är det helt helt fel! ;) (har en 2 månaders här hemma) Lät mer negativt än jag känner men verkligheten ser tyvärr ut så idag. Jobb med gymnasiebetyg är svårt nog o du planerar att knappt göra färdigt gymnasiet :/

Håller även med #14. En relation måste vara stark för att klara en bebis!!!! Det absolut inte lätt och man kan inte vara egoistisk över huvud taget. Allt kommer handla om bebisen o många män blir avundsjuka & känner sig åsidosatt och många kvinnor trötta på att ha största ansvaret. I början hänger bebis vid bröstet, sover och äter o gråter. Får den sen kolik på det. Huja!

Som #16 sa om soc. Min vigselring fick jag gratis då vi gifte oss och visst, det är guld, men stenarna är inte äkta. Socialen fick ha ett möte som handlade OM jag skulle få behålla min egna vigselring! Jag har INGA andra värdefulla saker i hemmet. Allt har jag i princip fått gratis. Så det enda värdefulla i mitt hem och för mig ville dom att jag skulle sälja.

En annan vän till mig bad dom sälja sin bil. När hon verkligen verkligen behöver den bilen för sina fyra barns skull. Men den vännen har universitetsbetyg och hann hitta jobb innan hon behövde gå så långt som att sälja sin bil.

Skulle säga att #16/17 satte huvudet på spiken så att säga..

För att prata om annat än Ts; Är det någon mer som känner någon som varit eller själv har varit ung och gravid?

Mamma fick min bror när hon var 17 år. Kämpat som ett djur hela vår uppväxt. Valde bil, hund o låta oss spela fotboll så fick typ inget från soc. Blev sen sjukskriven pga värk. Älskar min mamma ändå och hon skulle aldrig välja bort oss men hon hade haft ett bättre liv om hon väntat. Det skulle hon inte erkänna dock ;)

#18 t.om vigselring fy fan :( spelar ingen roll om den hade varit värd en miljon det är skamligt av de. Många jag känner som jobbat på soc har brutit ihop då de inser hur lite de faktiskt hjälper folk.

Jag kan tycka att ni målar upp en otroligt negativ bild för ts. Nej soc är ingen bra grej i det långa loppet men ts verkar ändå ha kollat upp det. Hennes förhållande till pappan är hennes egen grej och inget jag tycker vi ska rota i. Känner dom att dom är redo så är dom. Att ha barn är en sak jag aldrig kommer tro någon är redo för förrän barnet är fött. Jag trodde jag var redo innan jag blev gravid men sen kom ändå de negativa känslorna. Och då var jag 30./ Jag hade absolut kunnat studera och haft Joel på heltid dessa 8 månader. Så det beror verkligen på barnet.

Jag var 20 år, så det är inte ungt. Min mor däremot var 17, nästan 18 år. Fast det vara andra tider då. Hon gick på soc mina första 9 månader, sedan kom jag till dagmamma och hon jobbade dubbla jobb. (på den tiden - 1980 kunde man gå in på ett ställe och fråga om arbete bara, utan utbildning). Vi har aldrig haft det bra ställt, men lärt oss att uppskatta det lilla vi hade istället. Då hon var 24 år kom lillebror och han har haft en far som ställt upp ekonomiskt och varannan helg avlastning. 

Men då blev hon också  sjuk och kämpade hårt i 9 år innan hon blev förtidspensionär. Inte heller drömläge ekonomiskt. Där försvann chansen att någonsin komma över existensminimum. 

Även jag gick på soc då sonen kom, men att få barn gav mig också en ny syn på livet och något att kämpa för. Läste in gymnasiet och fick livsglöd för första gången. Det har inte varit lätt, men vi har en nära relation och han uppskattar allt vi gör och är rädd om allt vi köper. Han är 15 år och har inget emot att "hänga" med sin mamma. 

Det är ju så att ekonomin den kommer och går. För att ge ett ex så har jag en väldigt nära släkting som gjort karriären och skaffade inga barn förrens närmare 40 års ålder. Medans hon var mammaledig med nr 2 blev massor av anställda avvecklade på arbetet. Att hon varit där 10 år var ingen garanti. Hon har fått kämpa sig tillbaka. 

Allt handlar om vilken grundsyn man har. Vilken kämpaglöd och jävlarenamma man innehar.

Jag vet. Tro mig jag vet, när jag var 8 år fick min mamma cancer, när jag var 10 år förlorade jag min lillebror i en bil olycka. Sen efteråt det vart min mamma dålig. Jag fick ta hand om allt hemma, INK mina andra små syskon. När jag var 15 vart jag omplacerad till fosterhem . Har sedan dess bott hos dom. Hade nära till min släkt, sen dog min mamma. Efter det förlorade jag fler och har bara idag min morfar kvar. Visst är jag kanske omogen, men mitt liv är helt underbart idag trots allt. Jag och min kille har varit tsm i 5 års tid. Han har jobb och allt. Men visst Har ni rätt i en del. Men jag kommer behålla barnet och jag är medveten om vilket ansvar det är och att det inte är som ett djur.

Jag vill först och främst gratulera till barnet, är det efterlängtat är det självklart en stor glädje hur ens bankkonto än ser ut. 

Sen vill jag säga att det är tufft att ha barn, det är det, men det är också en stor lycka. Även om denna lycka dämpas något när bebisen bara skriker och man själv gråter av trötthet ;) 
Ekonomi blir ju faktiskt lite vad man gör det till, jag kan tycka att det är okej att ha hjälp av soc en kort stund om man inte ser någon annan utväg. Men om din pojkvän har jobb och bostad, och du föräldrapenning samt barnbidrag behöver ni mest troligt ingen hjälp faktiskt. Bättre att ha det lite knapert och spara soc till de som faktiskt behöver det på riktigt. 
Jag har väldigt låg fp eftersom jag pluggat på uni sedan jag tog studenten. Har bara jobbat timmar så min sgi har inte påverkats av det. Ångrar absolut inte att jag fått Wilmer, har tom en liten till på väg. Med det jag ville säga med det är att det faktiskt går, man får tänka lite på vad man spenderar men fattiga är vi absolut inte. Vi äter god mat, har tak över huvudet, hela och rena kläder och ibland råd att lyxa till det. Och det låter som att ni har samma förutsättningar tycker jag. Och det är väl ungefär så merparten av Sverige har det vågar jag gissa. 

Men var stenhård på att gå klart gymnasiet, du kommer tacka dig själv många gånger om i livet för det.

Och så vill jag tillägga att jag absolut håller med #24, ekonomin har dalar och toppar genom hela livet. Bara för att man har det fattigt eller rikt just då man skaffar barn så betyder ju inte det att man kommer ha det så hela livet.

Jag var 16 och hade inget . Allt kan funka .

#16 det är skillnade från komun till komun. Jag är arbetssökande och får försörjningsstöd ifrån soc. De ända dem behöver är kontoutdrag. Kvitto på allt behöver dem inte. Dem visste att jag hade djur också men dem uttrycker sig inte så som du skriver. För de har dem inget med å göra. Soc i denna kommunen jag borni är jätte snälla så de är ifrån komun till komun! :)

#29 tror mer det är personal till personal då de har regler o riktlinjer. Vet att vi har haft snälla" här med som inte tolkar lika hårt som andra. För socialstyrelsen ska ju vara samma i hela landet. Annars gör de fel. Men som sagt olika personal som tolkar olika o ruckar på reglerna. Vet de som följt med för att se så pengarna går enbart till mat t.ex! Och nånstans kan jag hålla med lite, jag har tagit varenda skitjobb jag kunnat sen jag var 18 år och jag vill inte att mina skattepengar ska betala att folk som inte jobbar ska kunna ha husdjur, köpa cigg o alkohol osv. Tycker soc ska ha koll på vad det går till! Mat o boende ska man ha rätt till men inte mycket annat.

Finns det någon tråd med tips på hur man lever billigt som blivande och nybliven förälder? Hittar ingen.  Annars kanske vi kan starta en sådan.

#30 bara för att man är tvungen att leva på soc tills man har jobb så säger de inte att man inte ska få ha djur tills dess? Jag hade djur innan jag va tvungen att ansöka om försörjningsstöd. Man får en budget som dem har räknat ut på vad allt kostar, som man ska klara sig på och vad man görav dem pengarna är upp till var och en. Så att sitta att man bara ska ha pengar till mat å boende är bara taskigt. Man har rätt till försörjningsstöd så länge du är hårt aktiv hos Arbetsförmedligen!

#31 Vi har en barntråd inne på hållbar livsstil. Där försöker ju många leva "smått" eller vad man ska kalla det.

edit: det var en gravidtråd, men det kommer att finnas en barntråd där snart http://hallbarlivsstil.ifokus.se/discussions/52c7ddbdce12c409ba000552-gravidtrad?discussions-1