Ang. att det inte är så lätt att fråga rätt ut - det har du säkert rätt i. Dessutom är många män rätt dåliga på att prata känslor eftersom de ofta inte riktigt har lärt sig att förstå sina egna känslor. Det man kan göra är att prata i allmänhet med sin man om födseln, om barnet, om hur livet kommer bli, om de "känner sig som pappor", om risker och problem och höjdpunkter framöver. Känner han att HANS liv försvann genom att det nu är barnet som är prio ett? Om ja, hur löser ni det?  Prata om allt möjligt och på så sätt nysta fram om det kanske är något som tynger där. 

Om han verkar deprimerad, håglös och inte kan anknyta till barnet alls, så bör man väl i stället uppmuntra att besöka vården. En del män känner sig "sekundära" eller otillräckliga när barnet föds eftersom kvinnan ammar och kanske har mer koll generellt - våga prata om detta!

Min sambo blev väldigt nere några månader efter vårt första barn fötts. Han är en väldigt optimistisk person och hade inte kunnat ana hur tufft det är första tiden. Vi fick väldigt lite sömn och bebisen tog jui såklart det mesta av vår vakna tid med. Han kände det som att livet var förstört, att han aldrig igen skulle ha en lugn stund över. 

Vi pratade rent ut om det. Jag frågade om han ångrade sig. Jag tror inte man ska vara rädd för att fråga sådant, vissa dagar ångrade jag mig. Sedan pratade vi mycket med varandra och kunde stötta och hjälpa varandra. BVC erbjöd honom att prata med en psykolog men han avböjde och så småningom ( när vi fick sova mer) började han känna att vi gjorde helt rätt som skaffade barn :)

Han var så himla lycklig i början, ville hela tiden hålla och gosa och mysa, det var så att han hade svårt att lämna honom ifrån sig. Men nu (redan innan bäbis började få problem och blev skrikig) så har det liksom vänt. Han lever sitt liv med sina vanliga aktiviteter och lämnar mig med bäbis här hemma på dagarna. Han verkar inte nämnvärt intresserad av bäbis när han kommer hem heller. Han tar honom om jag ber honom och både håller och byter, men bara när jag ber honom. Och ibland när jag ber honom att ta bäbis så tar han honom och lägger honom bredvid sig i soffan och fortsätter greja med datorn. Visst kan jag också, som nu, sitta vid datorn även om jag har pojken, men det känns så konstigt att han gör det när han nu ägnar så otroligt lite tid i övrigt till honom. Och häromdagen bad jag honom ta ett blöjbyte, han sa ja men skulle bara göra detta och detta och detta först. Det var faktiskt så jag blev lite sur på honom, man kan inte bara ignorera när bäbis har behov.

Vi pratar om det, men jag tycker det känns som om han sticker huvudet i sanden. Han har alltid haft svårt att prata känslor och han säger att han är så nöjd och lycklig, att han älskar bäbis och vårt liv osv osv. men jag känner det inte som att han faktiskt menar det. Jag berättar också själv om att jag tycker det är jobbigt ibland och hur jag känner då och säger att det är normalt att känna så och sen luskar jag lite om han känner att det är jobbigt ibland. Men nej då, allt är så bra. Lite jobbigt att vi inte har sex, men annars är allt bra. Men jag ser på honom att han inte riktigt menar det. Märker också att han är ohyggligt trött, vilket jag har lite svårt att förstå för han var vaken mycket första natten efter förlossningen, sen har jag väckt honom någon enstaka gång nattetid och bett om hjälp med blöjbyte men han har varje natt fått ungefär 8-9h sömn, och sista 1,5v har han inte ens blivit störd då jag skött allt själv nattetid. Men jag vet ju själv när man blir deprimerad så blir man trött och vill sova hela tiden.

#3 Jag känner igen mig i det du skriver Jag tyckte oxå det var fruktansvärt jobbigt när sambon mådde dåligt och var trött, det gjorde att jag var tvungen att försöka verka gladare och piggare än jag var ( tog oxå alla nattaktiviteter i början) för att det inte skulle bli ännu värre för honom.

Kan du be honom läsa något som är skrivet om manlig förlossningsdepression kanske? Så han känner att han inte är udda som drabbats av detta.

#4 Han läste om det i slutet på graviditeten. Och vi har pratat om det både då och nu. Han är nog lite rädd att jag ska skicka honom till psykologen. Och ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa honom. Dels eftersom han varken vill prata om sina känslor med mig och han är sådan som vägrar ta emot hjälp och han pratar definitivt inte med någon annan om sina känslor.

Har verkligen inga bra tips eller råd, men vill säga att jag känner med dig 😕 Har själv försökt jobba lite preventivt med det där och pratat om förlossningsdepression, sagt att det är viktigt att han vågar prata med mig om det känns jobbigt efteråt. Att det är okej att ha känslor som att man ångrar sig, att man har svårt att älska sitt barn och att det känns som att livet har tagit slut. Att det är ganska vanligt och att det går över men att man behöver få uttrycka det, att jag inte kommer bli arg eller ledsen. Har sagt att jag också kommer vara ärlig med honom och säga sånt om jag känner sådana känslor. Han tar det med en axelryckning och säger att vi ändå alltid pratar om allt så han tror inte att kommunikationen blir något problem, men jag vet ju hur det kan bli när man är deprimerad, att man går in i sig själv precis som din man verkar ha gjort…

Usch, vilken kass sits hur som. Det måste vara väldigt svårt att inte bli arg och besviken… samtidigt måste man få känna lite så tänker jag. Depression eller ej så är det ju hans barn precis lika mycket och viktigt att han också tar ansvar.

#6 Ja det känns väldigt svårt, att inte bli arg och besviken. Eller iaf inte visa det, Är det pga depression han gör så här så behöver jag ju hjälpa och stötta honom. Men samtidigt känns det som att han ofta tar väldigt lätt på ansvarsfulla uppdrag, och då behöver han en spark för att fatta. Jag vet också att jag är bra på att ta på mig större ansvar än jag borde. Både att jag automatiskt tar det praktiska ansvaret vilket kanske ännu mer gör att han känner sig överkörd (eller bara blir passiviserad) men även att jag tar på mig ansvaret för honom och hans känslor. Kanske jag överanalyserar saker och ting, känner in för mycket…

#7 Jag är precis likadan med den där ansvarskänslan. Allt praktiskt är mitt ansvar (i mitt huvud), plus hans välmående och känslor. Det är idiotiskt egentligen.

#7#8  här är en till som gör likadant.  Har en make som har svårt med en del grejer och vips så försöker jag underlätta, lösa, fixa och ta ansvar för allt.  Fast han är fullt kapabel att göra det själv…

Jag känner igen mig i mycket du skriver TS, min sambo har vart typ likadan. När han var hemma dom där tio dagarna var han bara rastlös och skulle hitta på massa annat hela tiden, vilket sårade mig oerhört. I samma veva skaffade han även en ny hobby som han ska pyssla med tisdag och torsdag kväll, så då kommer han bara jättesnabbt hemom efter jobb sen sticker han iväg igen och kommer hem vid niotiden igen. 
Ändå är det, som med din sambo, att intresset kan vara väldigt svalt när han väl har dottern. 

Han gör också det man ber honom, men inte mycket mer. När han tar henne är det alltid med målet att få henne att somna så att han kan lägga ifrån sig henne..

Jag bröt ihop för någon vecka sen och berättade hur allt det här kändes för mig, och nu anstränger han sig mer. Men det är just så det känns, som en ansträngning..  Ber man honom byta blöja så frågar han alltid "Är det dags då?" Ja? Annars hade jag väl inte bett honom!

Här är det också jag som tar allt det praktiska, det blir liksom lättast så. Jag har väckt honom någon natt för att be honom byta blöja, men annars tar jag allt. 

När jag pratade med min bror om det här så sa han att det tog nästan ett halvår innan han inte bara tyckte det var jobbigt och avigt med sin dotter. Jag tyckte det lät jättehemskt! Jag vill verkligen inte att det ska ta ett halvår innan sambon riktigt knyter an till vår dotter. Hon är ju helt underbar, jag kan inte förstå att man inte vill ha henne sovandes hos sig och sånt. 

Det här är ju tyvärr inte till så mycket hjälp för dig, men jag vet hur du har det :( 
Jag har dock inte tänkt förlossningsdepression, även om min sambo är väldigt trött han med (han var det redan innan). Jag har mer tänkt att han har svårt att knyta an, att ta in att det är hans barn och inte bara ett litet knyte liksom.

För min make tog det cirka 2-3 månader innan han knöt an ordentligt.  Visst så har han matat (underlättat för oss) och ställt upp då jag behövt sova men det är först nu han spontant kan byta en blöja om han har joel eller sätter på honom nått annat än pyjamas osv…  Han erkände och var öppen med att han inte kunde förstå vad han skulle göra med det där lilla knytet och att han inte hade "nått intresse" där i början.

#10 skönt att läsa. Jag har tänkt både depression och svårt med anknytningen. Anledningen till depression är att han är så trött och innesluten. Men igår när han hade gjort sin första dag på nya jobbet så verkade han lite gladare. Och på kvällen bad han till o med att få hålla sonen en stund, kändes väldigt bra :) #11 får hoppas det kommer mer så småningom få kanske. Vill bara inte att han ska bli deprimerad, det är så jobbigt att ta sig ur.

#9 Kändes som att det var jag som skrivit det där.
Maken glider på en räkmacka genom familjelivet känns det som.

#12 Han kanske är som min karl, att han inte mår så bra av att vara ledig för mycket utan mår som bäst när han får balansera arbete och hemmaliv? Att det ena krävs för att det ska gå att uppskatta det andra till fullo?

Min man har inga planer på att ta ut någon längre sammanhängande pappaledighet om inte jag/vi behöver det, utan vara ledig en dag i veckan i flera år framöver istället. Just för att han mår rätt ruttet av att bara gå hemma, men jättebra av att få en lite kortare arbetsvecka. Han tar inte ens ut ordentlig semester på somrarna, utan har hellre ledigt flera långhelger varje år.

#13 skönt att min inte är den enda som verkar leva det goda livet… i mars byter vi av… välkommen till verkligheten blir det då.

Vi har lite samma situation som många andra här. Sambon har känts rätt disträ senaste dagarna och rastlös. Han tjatar om att det kryper i kroppen på honom och att han vill att vi ska hitta på saker - han förstår liksom inte riktigt att det inte går att "hitta på saker" med en nyfödd som vill äta hela tiden… Jag har också känt lite att han drar sig undan och inte riktigt bryr sig om Alice. Han har inte tagit så mycket egna initiativ att bära och hålla henne, men tar glatt emot henne om jag ber honom och han byter nog blöja oftare än mig nu. Men vi har pratat om det och i hans fall beror det på att han känner dig lite utanför. Det kretsar mycket kring mat här hemma just nu och det kan han ju inte bidra med. Alice är dessutom lite mammig på det sättet att hon gärna vill ligga och snutta på mig och när hon blir ledsen är det oftast det enda som tröstar. Så han känner sig lite överflödig, vilket jag förstår. Han har dock var guld värd i och med att skött ruljansen med mat och städning och servat mig här hemma :) Imorgon ska han till jobbet och det tror jag blir ett bra tillfälligt avbrott för honom och resterande dagar av hans ledighet ska vi jobba för att hon känna sig trygg även hos honom.

Haha jag får väl så vacker hålla med er! Min sambo har ett väääldigt bra liv. Som tur är så står han för det och berättar det för andra också. Vi har tre barn och ett stort hus. Och jag skulle våga påstå att jag gör allt utom att torka honom i ändan! Han bor på femstjärnigt hotell. Han är som han är och det har jag vetat sedan start. Först nu med nr3 har jag börjat ställt lite krav. Han tar inte eget initiativ utan man måste säga till. Han ska jan-maj vara hemma en dag i veckan så jag får jobba. Kommer även jobba helg så han får ta allt då. Han vet att jag gör ett hästjobb men behöver känna på lite själv. Han är på Holly och pussar och kramar men 5-10min räcker. Har alltid tänkt att det är så killar är 😳😁 Igår stack jag och äldsta iväg 3h. Tänkte det skulle bli lite å göra för honom. Tyvärr bestämde sig Holly för att sova i 3h, vilket var väääldigt länge sedan hon gjorde. Så oj det var ju ingen konst att ha henne! Ric har sagt att han tycker det är svårt när de är små. Han gör hellee saker med dom när de blir äldre. Och så har det blivit också. Rätt å fel… Så länge allt fungerar och båda är nöjda så är det väl bra. Jag är glad att vi kan prata med varandra om allt.

Min man tar alltid nattmatningen på helgen och den tidiga morgonmatningen på vardagarna. Han byter blöja på henne i samband med matning och han går gärna runt och bär på henne här hemma när hon är vaken, han använder henne till och med som extra vikt när han tränar :) Men det blir ju lite speciellt när man inte ammar…ger pappan en annan möjlighet att knyta an på ett annat sätt. Det jag tycker är jobbigt kan vara bristen på förståelse att det faktiskt är ett heltidsjobb att vara mammaledig och ingen semester (även om det är sååå mysigt).

Jag blir extremt provocerad av att läsa hur männen i inläggen ovan drar sig undan från det praktiska hemarbetet och barnaskötsel för att de inte "lyckas knyta an ordentligt". Som att det vore någon sorts ursäkt? Som att de inte har varit med om att producera livet och kanske rent av planerat inför att barnet skulle komma. Denna otroliga bortskämdhet och passivitet de visar och hur vi kvinnor ofta "mammar" även våra samboende män och är det minsta lilla fel är så vi är där och ska förstå oss på, förklara och ursäkta. När vi själva kanske sitter i exakt samma situation. När vi själva är svintrötta, nedbrutna och kanske inte heller direkt har anknutit till den nya familjemedlemmen. När faktum kvarstår: Vissa män är familjelata och vana vid att vi passar upp dem i hemmet med städning eller planering, varav det kan fortsätta även när familjen utökas. De är vana vid att någon annan alltid tar hand om allt så varför SKULLE de lära sig annat?

Det är vansinne! 

Givetvis är inte alla män så, men ärligt talat, det räcker med att så pass många är det för att en ska inse att detta är ett jämställdhetsproblem. 

Om man inte direkt föraktar eller äcklas av sitt barn (vilket kan ske vid förlossningsdepression och/eller väldigt svår anknytning)  så har man väl INGEN URSÄKT att inte ta hand om det praktiska runt barnet utan att det ska behöva tjatas. 

Jag anknöt inte till min katt direkt när jag köpte den heller - inte  lät jag bli att mata och klappa och leka med den för det. Har man ett liv under sitt beskydd så har man helt enkelt inga ursäkter - det livet ska tas om hand. Problemet är kanske att en del män inte känner att det är de behöver ta detta ansvar eftersom kvinnorna ändå gör det.

Jag vill bara förtydliga att här hemma handlar det inte om vad sambon gör och vad han inte gör. Utan om hur sambon mår.

Jag upplever att min sambo inte riktigt mår bra och det är något som uppstått lite plötsligt. Han var så himla gulligull med bäbis i början, första dagarna kunde han inte lämna honom ifrån sig. Sen vips en dag så var han annorlunda, ville inte ens hålla honom och tittar knappt på honom. Han bryr sig inte om honom utan bryr sig bara om mig. Pussar på mig när han kommer hem, men tittar inte ens på bäbis. Håller inte på eget initiativ (förutom en sväng igår kväll nu då, lite överraskande). Det är liksom någonting som hänt. Sambon har blivit oerhört trött och skyller på att han sover dåligt nu när vi har barn (men han sover ju 8-9h/natt?) och han drar sig undan. Jag har därför funderingar på om det är en FL-depression (känner igen fler depressionssymptom från när jag själv har vanliga depressioner), eller som någon här skrev, om han kanske bara har svårigheter med anknytningen.

#20 Mitt svar gällde de övriga i tråden. Men även i ditt fall handlar det om en mansstereotyp där ansvaret för att reda ut känslor läggs på kvinnan. DU försöker förstå honom - gör han ens det själv? Vad gör han för att anknyta mer till bebis? Vad säger han till dig för att förbättra situationen? Han vill inte prata känslor vare sig med dig eller med psykolog - så du tar på dig det i stället och du mår även dåligt av det. Det är väldigt synd att kvinnor ofta får detta extra ansvar.

Tyvärr finns det väl egentligen inget annat råd än att antingen prata om det eller kontakta vården. Alternativt så försvinner det om några dagar så har det löst sig automatiskt. Ni kanske kan göra något kul som att ta en bild på hela familjen och så försöker ni hitta likheter mellan er och barnet för att din sambo ska "se" sig själv som pappa? Eller om han bara behöver en ooordentlig sovmorgon, kanske rent av en helt ansvarsfri dag? Kanske behöver han göra något som får hjärnan att vakna lite, ta ett ordentligt träningspass, titta på en väldigt rolig film, träffa en vän, gå ut en runda i kvarteret..?

#21 Ja ansvaret att reda ut känslor läggs ju på mig (kvinnan) eftersom mannen i det här fallet är den som mår dåligt. När jag haft depressioner (tex när jag ätit p-piller) så har det legat på min sambo att se det och rycka upp mig och se till att jag får hjälp. Den som mår dåligt har ofta svårt att se och förstå det själv, speciellt om man är i den begynnande nedåtgående spiralen. Väl längst nere kanske man börjar fatta att något är fel men då har det ju redan gått väldigt långt. Att vakna upp och se att man är på väg ner kräver erfarenhet som dom flesta inte besitter. Och att förstå det när man får höra det av någon annan är inte heller helt lätt om man inte varit där förr. OM det nu är så att det är en begynnande FL-depression så vill jag ju hjälpa honom, och få honom att se det. Vilket inte är så lätt, att förneka att man är i spiralen hör liksom till.

På vilket sätt kan man kontakta vården? Vart vänder man sig och hur gör man när man kontaktar vården i någon annans ställe? Man kan inte bli påtvingad vård, vård är frivilligt. Så om jag inte får honom att själv söka så är det nog inte mycket jag kan göra, vad jag vet.

#22 Du kan inte prata med BVC ? Vi fick nr broschyr av dom om just FL-depression idag och hon var noga med att poängtera att även männen kan drabbas och att det var viktigt att göra av sig om man börjar känna sig nedstämd. Här får man fylla i nån skattningsskala efter några veckor så att dom kan fånga upp om man är på väg neråt och dom verkar väldigt måna om att hjälpa till.

Murvel: Jag måste säga att jag blir en smula stött och sårad på männens vägnar av det sättet du uttrycker dig på. Jag förstår hur du menar, men jag tycker du tar i lite väl och verkligen målar ut könsrollerna mot varandra… 

I övrigt har jag tyvärr inte så mycket att bidra med i tråden då jag inte har egen erfarenhet utan bara kan spekulera. Men jag kan ju säga redan nu att min gubbe också antaligen skulle betee sig likadant med ansvarsbiten. Själva bebisen tror jag dock inte han skulle undvika då han är så väldigt pappig och bebissjuk (har varit sen innan vi möttes så det är djupt inrotat).

#24 Det är min sambo också. Otroligt pappig av sig och älskar barn och ögonen har alltid glittrat på honom så fort han sett ett barn (oavsett ålder), likaså när vi pratat om barn. Han har alltid älskat att få hålla i bäbisar och suktat så efter att få bli pappa. När han blev pappa så glittrade ögonen på honom dygnet runt. Han skröt vida brett om sin son och som sagt, han var oskiljaktig från honom. Han sa redan innan att han kommer vilja ligga i soffan med bäbis på magen hela dagarna (eller kvällarna sen när han börjar jobba). Det gjorde han också i början. Men så plötsligt en dag så verkade han väldigt trött och nere och tittar knappt åt sonen längre. Han har helt ändrat ordval när han pratar om sonen, vilket han heller inte gör mycket mer än negativt ibland och han verkar knappt märka att sonen är i samma rum. Han beter sig som om sonen är något jobbigt bihang till mig. Och det här med ansvarsbiten, det jag menar är just hur han förändrats, från att ta stort ansvar för sonen själv till att plötsligt bara gör det jag ber om och det med protester eller suckanden. Det är alltså något som förändrats, det hade varit en helt annan sak om det var så som vår fördelning såg ut, men det är snarare något som hos mig tänder en varningssignal om att sambon inte mår bra.

#23 Ska kanske göra det, ska träffa henne ensam imorn då sambon är på jobbet. Men känns lite jobbigt att prata om honom bakom ryggen på honom. Speciellt OM det nu är så att jag har fel och det är något helt annat som ligger bakom.

Den där tvära förändringen ser jag som en rejäl varningsklocka. Din bm kanske kan ge dig tips på hur du ska prata med honom? Har själv pratat med min rådgivnings tant om maken och i början kändes det konstigt men sen skönt. Jag fick prata med en professionell som vill min familjs bästa. Hon hade lite idéer och hjälpte mig fundera om.

#26 Har du pratat med honom om det? Vad säger han? Ja visst verkar det udda att svänga så rejält. Tycker inte att det är att gå bakom ryggen på någon om man bara vill väl. Så jag skulle också fråga på BVC.

#28 Han säger att han mår bra, kanske att det går att få honom att säga att sonen är jobbig när han skriker. Han sa idag att sonen inte var så söt längre, det sa han när sonen skrek.

Hurpass införstådd var han egentligen med vad det innebär att ha en nykläckt? Det känns som om han har fått sig en rejäl väckarklocka nämligen, en aha upplevelse om att det inte bara är gull och gos, utan tvärtom kan vara rätt påfrestande i långa perioder. Men nånting säger mig att han redan visste, eftersom du är påläst och ni pratar mycket/har planerat. Men så har jag nämnt det iallafall. 

Jag har tyvärr inte något mer vettigt att säga, men jag hoppas verkligen att det släpper snarast. Jag har läst flera berättelser med pappor som också får förlossningsdepressioner, och att man är dålig på att lyfta fram pappors mående, så du är säkert inne på något där, det är ju trots allt du som känner honom. Säger din instinkt att han är deppig så ligger det nog något i det.

Det slog mig just, han kanske har jättesvårt att prata med dig om det hela, då han kanske är rädd att tala om hur han känner av rädsla att råka splittra familjen? Vet inte om det redan nämnts i tråden då jag inte hinner läsa om den just nu men så fick jag med den tanken också.

Eftersom det handlar om hela familjens välmående så tycker jag inte att det är att gå bakom ryggen på honom. 

För mammor som drabbas av FL-depressioner är ju skam en väldigt vanlig känsla, ser inte varför det skulle vara annorlunda för pappor, och det kan ju göra det väldigt svårt att berätta hur man känner.

#30 Han var nog så införstådd som man kan vara inför att bli förälder första gången. Men det innefattar inte att vara bekant med sina känslor som uppstår. Själv är jag helt fascinerad över hur mina känslor fungerar, hade aldrig trott att det skulle fungera såhär. Bara den reaktionen i mig när han skriker, en helt främmande känsla som jag aldrig upplevt innan.

#33 Ah ja det är förstås sant 🙂 att veta och att erfara kan ju vara milsvidd skillnad.