Det är säkert hormonerna som spökar. Jag har under stor del av graviditeten varit ganska tvär mot min sambo och lite "avståndstagande", jag har inte orkat vara nån bra flickvän helt enkelt. Jag tror inte att det är ovanligt att förhållandet påverkas.

#1 Tack för svar. Känner igen det där med avståndstagande, jag vill inte mysa, kyssas eller gosas. Varför vet jag inte, det har kommit ganska tvärt. Jag tycker det är jobbigt och påträngande.

Ja oja! haha…

helt normalt, vänta tills magen växer , då kommer du vilja ha rätt mycket uppmärksamhet, de vill iaf jag, dagligen höra hur fin jag är osv.

Låt det ha sin verkan , och undrar han vad det är frågan om så har du en bra anledning till varför du är lite som du är just nu, jag tror han förstår :)

Oj , nu såg jag att du skulle göra abort , sorry . ber om ursäkt . känner mig dum nu…

Ingen fara! Känn dig inte dum :)
Just nu vågar jag dock inte prata med honom, är rädd för att jag ska råka göra slut eller liknande, för är rätt så "instabil" just nu..

Återställd.. det är en individ fråga…
du måste få all tid du vill till dig själv.. Abort är inge kul :(

Se till att ro om dig själv, det är viktigast, omgivningen kan du ta sen.

Det är som sagt troligen hormonerna som spökar, säkert i kombination med att du har haft det tufft med ditt beslut. Om jag vore du så skulle jag försöka prata med min kille, förklara läget. Du behöver ju kanske inte säga att du nästan vill göra slut, men säg att du har behov av lite eget utrymme just nu, att allt känns jäkligt tufft och att du snart är tillbaka på banan igen men att det är viktigt för dig att han håller lite avstånd ett tag. Blir han ledsen eller stött så försök att förklara lugnt och stilla (det är såklart svårt med tanke på hormonerna) att det är hormonellt och att du inte kan hjälpa det men att det går över bara du får behovet av egen tid tillgodosett.

Hoppas att det snart blir lättare för dig! 🌺

Haha, jag har t.o.m skrikit att jag gör slut till min pojkvän så hela släkten i sommarstugan hörde för jag var så arg på honom. Vi skulle åka till djursjukhuset med hunden och han var på tjurigt morgonhumör så orkade inte ha med honom, men han vägrade hoppa ur bilen så jag fick helt enkelt göra slut så jag kunde åka ensam ^^ Troligtvis hormoner ja. Jag vill inte pussas eller mysa eller något alls, även om jag nu tog tillbaka honom när jag kom hem från djursjukhuset ^^

#8 "[…]så jag fick helt enkelt göra slut så jag kunde åka ensam" Hahahaha! 😂

Haha, true story. Det var söndagen efter midsommar. Fick skrika det två gånger jävligt högt innan han fattade att jag var allvarlig :-o

Stackars karl 😃

Han får skylla sig själv om han ska hålla på att vara tjurig, för jag känner precis som TS skriver att hon känner. Då är det inte svårt att bara ge upp ibland. Så som svar på frågan i #0 - vanligt vet jag inte, men jag känner igen mig ^^

Jag ville knappt vara nära maken i början men det gick över sen när Joel föddes…hahaha…

Nä men seriös, det är inte ovanligt och det går över så fort hormonerna lagt sig och ni fått lite lugn i själen. Försök att stå ut och att inte bli för arga på varandra.

När jag gjorde abort försvann gravidhormonerna inom en vecka och jag kände mig helt normal efter det. Men det är ju individuellt.

Det är väldigt vanligt att det är så, och vad jag förstått så försvinner symptomen ganska omgående efter aborten.

som #14 säger , det blir en.. vad säger man en magisk lättnad efter en önskad abort , väldigt omgående, från mitt pers.

Jag tyckte min man stank och var oerhört irriterande. Han andades t ex. Och högt också. Och helt ärligt. Hur kan man vara kär i en sån jobbig människa liksom? :-P Var jätteless på honom ett tag. Det enda som gjorde att jag stannade då var att vi var gifta. Minns att jag tyckte det skulle bli så jobbigt med alla papper och sånt. Ja, du hör. Man blir knäpp av dessa hormoner. Hoppas du snart känner sig som dig själv igen.

#16 Gud, det där hade jag glömt, hur illa jag tyckte min karl luktade första månaderna. Eller, det var ju inte bara han, alla luktade illa, men för att kunna pussas med honom fick jag hålla andan.

Förlåt för ot men jag blir nyfiken på varför hormonerna gör så att pappan luktar illa och är bara allmänt i vägen på alla sätt och vis? Borde inte det bli tvärtom istället?

Håller med dig där Thiah. Det känns väldigt ologiskt att man ska vara irriterad på barnets pappa typ hela graviditeten..

Det är även ganska vanligt att man blir äcklad av sambons lukt. Svärmors sambo fick flytta ut när dom väntade min sambos halvsyster. Hon tålde honom inte men dom blev tillsammans igen precis innan det var dags.

#18 Han ju gjort sitt, behövs väl inte mer ;)
Nej men, det är en bra fråga. Man borde ju istället bli mer dragna till varandra, om det nu skulle vart logiskt.

haha känner igen mig .. Bara dessa 10 veckor så har allt med min kille blivit störande.
Han luktade konstigt/knäppt så han får sova i ett annat rum, och inga kramar eller kyssar, kom sedan på att det var för att han luktade rök - vilket är konstigt då jag rökt själv i fem år, men japp så var det. Det ordnade sig dock när han började snusa.
Sen bara irriterade jag mig på allt han gör.. typ äter, andas & hur han går.
helt sjukt.
men det här nya med att tappa alla känslor känns oroande & mer "seriöst"..
men tack för svar allihopa.

jag tappade allt röksug från o med v.20 alkohol också. :)

Jag blev helt "återställd" från aborten på en gång. Den berörde mig inte så mycket dock och jag ville inte ens prata med de på kvinnokliniken. Tror det är olika för alla :) 

Jag var lite kall mot min pojkvän i början men inget överdrivet. Gjorde abort ganska tidigt, tror jag var i v 4-5.

Haha. Ja shit vad han luktar äckligt också. Känner så fort han kommer in i samma rum. Vidrigt ^^