Det är nog rätt vanligt att man vill ha lite space efteråt, jag tycker jag hör om det hela tiden om folk som vill landa först och ta det lite lugnt ett tag efter! Vi kände dock inte så utan tog emot några besök på bb (stannade ett dygn efter förlossningen) och tog sen emot fler besök 3 dagar efter att vi kommit hem (typ halva släkten) och så andra halvan av släkten helgen därpå.

Vi hade bra folk runt oss så ingen hörde knappt av sig första veckan. De lät oss vara i lugn och ro fast vi gärna tagit emot besök. Svärmor och sambons styvfar samt mormor kom 1 1/2dg efter han föddes (vi var kvar på bb) men de frågade om lov först och vi tyckte det var skönt med ett litet besök.  Sen hade jag ju ingen stress med amning som skulle komma igång och Joel var en ängel.

Man ska verkligen inte behöva ta emot besökare bara för att utomstående vill komma. Du/ni har all rätt att säga nej speciellt om det är väldigt påträngande folk. Skulle bli tokig om människor runt oss skulle tafsa på magen och lägga sig i!

Ni ska absolut säga nej om ni känner att folk tränger sig på!

Vi tog emot första besöken när hon var fyra dagar gammal, det var mannens mamma, min mamma och min bror som kom och det kändes helt okej men jag ville ändå bara få det överstökat typ :P

Jag vill inte ha besök på BB men killen tycker att hans mamma ska få komma för hon inte kommer kunna hålla sig.
Det handlar inte så mycket om personerna, jag älskar hans mamma och jag vet ju inte hur jag faktiskt kommer känna när det är dags, men just nu är känslan att jag inte vill ha besök direkt efteråt.

Vi hade besök konstant i en månad efter Eltons ankomst! Fast jag tyckte de var trevligt, alla var hjälpsamma och lyckliga. Sen var jag så stolt över min gosse och ville ju visa honom för hela världen helst. Nu var de bara närmsta släkten som kom i omgångar. Dock kom dom alltid när vi tyckte att de passa bäst under dagen.

Känner delvis igen mig. Jag vet att min mor är avvaktande och väntar tills hon får komma, så henne är jag inte det minsta bekymrad över. Men svärmor tror jag kommer hålla på och ringa och ringa oavsett hur mycket vi säger att vi inte vill ha besök fören vi säger till. Jag och sambon är på samma våglängd iaf, så vi kommer nog sätta telefonerna på ljudlös och skita i att folk ringer och vill komma. Dom får vänta tills vi hör av oss, punkt slut. Mest rädd är jag för att någon bara ska dyka upp, hatar sådant besök i vanliga fall, det är det värsta jag vet. Att dessutom bli utsatt för det när man är nyhemkommen med bäbis känns inte positivt.

Sen är jag även orolig över att när folk kommer så kommer dom vilja hålla. Och jag är orolig för hur jag ska känna inför det. På ett sätt så vill man ju visa upp sin bäbis, men på ett sätt så vill jag att dom ska känns sig privilegierade som får lov att hålla, inte "rå hit jag ska hålla". Mest rädd är jag även här för svärmor med släkt för dom är så gasade och uppe i varv med hög ljudnivå och det matchar inte mig. Men även svärfar med vidare släkt bakåt, dom är lite lugnare men ändå  har hela sambons släkt en helt annan syn på det här med barn än jag och min släkt har. Det är ju inte att dom inte ska få hålla, men jag vill inte uppleva att dom tar barnet ifrån mig, och det känns som jag är hotad av det just nu. Kan ju hända att det känns annorlunda då, men jag vet samtidigt hur dom människorna brukar få mig att känna. Tycker om dom och så och dom är väldigt snälla, men känner mig ofta lite överkörd av dom. Dom behandlar sambon som ett litet barn och därtill även mig, i min familj har jag alltid blivit behandlad mer som en vuxen och har därför fått en annan typ av respekt så då blir det lite krock.

#6 Min sambos familj och vänner är såna som bara kommer förbi, och jag tycker också att det är jobbigt med såna besök, även i vanliga fall! Speciellt nu som höggravid, när man kanske precis ställt in sig på att vila en stund och så kommer hans brorsa med fru och ungar liksom.. 
Hans familj är jättetrevliga, det är inte det. Jag vill bara vara förberedd och inställd på besök, annars kan jag gärna tycka att det känns lite jobbigt. Och det lär ju kännas ännu jobbigare när bebisen är här! 

Jag har sagt till sambon att han får säga ifrån till sin familj, att dom måste höra av sig innan dom kommer hit, men han verkar inte tro att det kommer bli några problem med det. Jag är verkligen inte lika säker på det :/

Med sonen, så kom vi inte hem förrens 1½ vecka - då längtade jag efter att få visa världen honom. Hade jag kommit hem inom 3 dygn, så hade jag hållt på 1 månads-regeln för immunskyddet. Han solade, så det första mormor, styvfar och lillebror fick se var en naken rumpa och lite mörkt hår. Han hade ju skydd för ögonen. Mamma var med på förlossningen. Resten av släkt fick se honom efter 3-4 veckor, runt jul. 

Denna gång kommer halvsyskon att få se först. Farföräldrar och svågrar och svägerskor får vänta. 

Allt handlar ju om hur förlossningen gått, hur första tiden funkar också. Går allt som det ska, så har man ju mer energi och kan ta emot besök om man vill.

Jag förstår inte hur folk tänker när de bara dyker upp hos andra. I dagens samhälle är det inte direkt svårt att ringa ett kort samtal innan man sätter sig i bilen. Jag märker hur lyckligt lottade vi är med vår bekanskap. Jag blev nästan förvånad när folk efter en vecka försiktigt frågade om de fick komma förbi en snabbis. Hade inte ens tänkt tanken på att dom inte vågade höra av sig av respekt för oss. Joel var ett friskt fullgånget barn så vi oroade oss aldrig för sjukdomar eller förkylningar. Var ganska snabbt och hälsade på både mitt arbete och sambond (dagisar). Enda vi undvikit/skulle undvika är om det gått kräksjuka,magsjuka eller nått annat riktigt smittsamt.