Min syster satt just i den sitsen som du satt för bara ett tag sedan. Fast det var tvärtom, hennes pojkvän ville inte att dem skulle ha barn, men hon ville det. Slutade dock med att hon inte kände sig helt redo trots allt, så det blev abort.

Vad jag kan säga så tycker jag det är upp till DIG, du som ändå ska bära på barnet i 9 månader, att ta det beslutet om du ska göra abort eller inte.

Oj vad svårt. Jag är säker inte rätt person att ge någon råd i en sådan situation. Medelålders man 🤦‍♂️. Men finns det ingen professionell terapeut inom landstinget eller som dom kan hänvisa dig till?

Jag håller f.ö. med #1. Det är ditt beslut!

#2: Tror att dem kan hänvisa vidare till psykolog m.m om man inte är säker…

om du har ångest finns psykologhjälp att få inför förlossning etc många känner det, inget ovanligt men det beror oftast på skräckhistorier man hört och okritiskt tagit till sig utan att ha tagit reda på fakta

hur du ska göra kan endast du bestämma men om du har en känsla av att det känns fel borde du lyssna till den abort kan ju även det ha negativa bieffekter tex sterilitet, tyvärr jag vet 2 kvinnor som blivit infertila efteråt inget man talar om i samhället men, men

man kan ju adoptera bort barn också till en bra familj så slipper man både abort och ta hand om barnet om man nu är för ung, finns många  barnlösa par i Sverige som skulle vilja ha det

du väljer ju vad du vill göra, men tänk dig noga för så du inte ångrar dig

Det är inte en bebis. Det är ett embryo som blir ett foster. Att din pojkväns föräldrar är emot abort har ingenting med saken att göra, de lever inte ditt liv och inte heller din pojkväns liv. Din pojkvän vill behålla barnet. Men han behöver inte genomgå gravididet, förlossning eller amningsfas. Håller er relation för de påfrestningar ett barn kan innebära? Orkar du ta dig igenom allt detta utan pojkvän, om han skulle lämna dig/er? 

Har du en stabil ekonomi och en lämplig bostad där du barnet och pojkvännen kan bo?

Allt behöver inte vara perfekt. Men om man har ett ordnat liv är det lättare att hantera en oplanerad graviditet.

Eftersom du pratar om era föräldrar så antar jag dessutom att du är rätt ung. Om du känt dig vuxen hade du inte behövt påverkas så mycket av vad dina/hans föräldrar tycker utan du hade insett att det gäller ditt liv och din framtid - som du ansvarar för själv. Och om du INTE känner dig vuxen - varför ska du då bli mamma?

Kan tyvärr inte ge dig ett bra svar - jag gjorde abort i v10 dvs när embryot blivit ett riktigt foster.. Jag ångrar mig inte för jag är 25 år, studerar efter att jag jobbat på ett ställe i flera år jag inte trivdes på och jag vill komma någonstans i livet, flytta, göra saker som man inte kan spontant göra med barn… jag anser inte att fostret är ett liv förens det är så pass gammalt så det kan klara sig utanför livmodern på egenhand. Ställ dig själv frågan - är du beredd att ge upp allt du ej hunnit med tills du blir äldre eller vill du ta chansen innan du sitter med barn? Sen med tanke på att du skriver att du bor i fosterfamilj så antar jag att du är så pass ung så du inte hunnit flänga runt och gjort dumheter, åkt utomlands på egen hand eller jobbat och levt på dina egna tillgångar - saker som jag personligen tycker man ska erfara när man inte ansvarar för någon annans liv än sitt egna.

Tycker att du skall kontakta en barnmorska, och ta upp detta med henne/honom. De vet var man skall vända sig, och vilken hjälp de skall ge.

Vi har pratat med en kurator och ska tillbaka igen nästa tisdag, men tycker inte det gav så mycket.

hon sa att det var upp till mig..

Jag tror inte att bara för att dina föräldrar har psykiska sjukdomar betyder inte det att du kommer att drabbas av dessa ting. Att du vet om att det KAN hända, är nog bäst ändå, för då kan du nog tackla det bättre :)

Men om du känner osäkerhet kring om du ska ha kvar barnet, då är det värt att tänka igenom. Det är du som ska bära barnet, och självklart ska man känna sig redo!

Lycka till med allt.

Det är upp till dig hur du vill göra. Med tanke på dina rädslor så tycker inte jag att det är rätt läge att skaffa barn just nu. Jag tycker man ska känna sig redo innan man blir gravid, vara medveten om risker osv innan och kunna tackla det. Men det är ditt val, ta med din pojkvän till barnmorskan och prata med henne.

Om du struntar i vad din pojkvän och hans föräldrar vill. Struntar i dina riktiga föräldrars psykiska historia. Struntar i allt som inte har med dig och embryot att göra (eftersom det inte är en bebis på långa vägar ännu). Hur ska ni försörja er? Vill du ens ha barn på riktigt och inte bara för att det är där? Vad anser du själv om abort? (har gått igenom två själv en vid 18 års ålder v7 och nu när jag är 25 i v10) Vad vill du göra i livet - bli mamma i ung ålder kan ju inte vara det enda av dina drömmar (om det ens är en dröm)? Är du beredd att ta hand om barnet helt själv eller varannan vecka då det kan bli så att du och fadern ej håller ihop (en risk för alla föräldrar men med tanke på att ni troligen är unga så blir det extra svårt att stå ensam)? Kommer du bli färdig med dina studier? I dagens samhälle får man knappt jobb som städare utan gymnasiebetyg och det är inget drömjobb tro mig (har själv städat en sväng som 19 åring). Är du beredd på att vara gravid på riktigt (dvs inte första fasen), förlossningen, amma, gå upp på nätterna, trotsåldrarna som kommer med jämna mellanrum, att alltid vara tillgänglig och inte kan sätta dig själv i främsta rummet, att förlora en stor del av din vänskapskrets då ni är i olika faser i livet?

Är du vuxen och bor i eget och allt det så är det mer en fråga om du känner att det är rätt läge i livet pga det runt om.. men det är svårt att veta hur gammal du är men det låter som du är yngre.

#4: "abort kan ju även det ha negativa bieffekter tex sterilitet, tyvärr jag vet 2 kvinnor som blivit infertila efteråt inget man talar om i samhället men, men"

Du menar till skillnad från en förlossning som är helt riskfri?

Nej jag är 28 år så jag är vuxen men jag vill ändå känna att mina föräldrar stöttar mig..

Jag och min pojkvän bor ihop men vi har bara varit ihop i 6 månader så därför känns detta för tidigt då jag inte tror man kan känna någon på så kort tid..

Har precis fått ett nytt jobb under sommaren som kan leda till ett bättre jobb så det är ju helt klart inte bra tajming..

Jag tänker även på hans föräldrar då dom är emot abort, kommer dom hata mig om jag gör abort?

Men visst det är mitt beslut men det är extremt svårt..

#14 Jaha det var därför jag tyckte du lät ung eftersom föräldrar var inblandade (har aldrig blandat in mina egna i mina graviditeter). 6 månader är väldigt kort tid - även för att flytta ihop i mina ögon men det är ju olika för alla. Med jobbet nej det va ingen bra timing :S Är de emot abort pga religion? Kanske kommer de hata dig vad vet jag - blir aldrig förvånad men de styr inte ditt liv och väljer de att hata dig pga att du ej vill ha barn ännu med deras son så är det tyvärr något fel i hjärnkontoret trots att man har friheten till åsikter. Visst är inte beslutet alltid enkelt men ibland måste man tänka helt egoistiskt och det får du göra i detta läge.. du tycker själv inte det är en bra timing.

Hur länge man har varit tillsammans behöver inte spela någon roll, jag och min nu sambo, hade bara varit tillsammans 2mån när jag blev gravid, ingen av oss hade jobb, men det löste sig ändå, idag väntar vi vårt andra barn. Men hur som haver så är beslutet upp till dig, jag var jätterädd inför förlossningen men fick hjälp av ett aurorateam, de hjälpte mig att bearbeta vad jag var rädd för, skrev en Förlossningsplan tillsammans med mig, där det stod att jag var rädd, att jag ville ha stöttning och smärtlindring snabbt (då jag är riktigt dålig på att hantera smärta) och de hade även uppföljningssamtal efter förlossning för att jag skulle få berätta om mina upplevelser och hålla lite koll på om jag började bli deprimerad eller ej. De visade mig även runt på förlossningen och BB, vilket inte görs på det sjukhuset i vanliga fall. Och vad gäller din pojkväns föräldrar så tror inte jag att de kommer hata dig om du gör en abort om det är det du vill, och skulle de misstycka förklara att det är din kropp och att du gör vad du tror är rätt och att du inte är redo än. Om du väljer att behålla berätta då om dina rädslor för barnmorskan så guidar hon dig till rätt personer att prata med. Lycka till iaf oavsätt utgång :)

#14 Hur ska dem få reda på att du gjort abort? Har din pojkvän redan berättat för dem?

Om du är 28, har jobb, boende och pojkvän och tycker att det känns RÄTT så go for it. Du kommer säkert kunna komma tillbaka till din karriär rätt snabbt igen, särskilt om ni delar på föräldraledigheten. Det finns sällan perfekta tilfällen i livet för barn men det låter inte allt för dåligt för din del, även om det kanske inte är ultimat enligt dig själv 🙂 

Om det inte känns rätt, men du tänker behåller barnet för att din pojkväns föräldrar inte ska hata dig, eller för att din pojkvän pushar dig, så skulle jag nästan hellre byta pojkvän… Sådana påtryckningar är inte ok och riskerar att gå ut över såväl barnet som din och pojkvännens relation.

Om du inte vill behålla barnet så är det ett tufft beslut, men oavsett hur du väljer så är det rätt beslut. Din kropp finns inte till för någon annan. Ni kan alltid försöka igen när ni båda är redo :)

Glöm för guds skull inte att det inte är något barn än. Det kallas inte ens foster än, det är bara ett embryo. Inte mer ett eget liv än en äggstock eller ett finger än. Bara ett potentiellt eget liv. Det låter inte på dig som att du vill behålla och då ska du inte göra det heller. Vad dina svärföräldrar säger har ingen som helst betydelse.

Han tycker att jag kommer döda vårat barn om jag gör abort. Sen sa han att han inte vet hur vi kan gå vidare efter det :(

Shit, snacka om känslomässig utpressning… Är du säker på att han är något att ha? Är du säker på att du vill ha barn med någon som säger en sådan sak? Han visar ju att han prioriterar dig, dina framtidsdrömmar, din hälsa och ditt välmående oerhört lågt när han säger så, och mest bryr sig om sina egna känslor när ni nu möter en svår situation i ert liv.

Jag håller med i vad #20 sagt.

Inte för att ta någons sida men tänk er in i att vara kille! Finns killar som längtat efter barn och velat ha barn länge också. Kan bara gå till mig själv. Sen får man tänka hur man säger saker och ting… ( men det är det många som inte kan!) Klart du måste komma på själv vad DU vill. Sen får ni sätta er ner och diskutera. Inte lätt…. Hoppas ni kommer fram till något som passar båda.

#22: Vill man hemskt gärna ha barn så är väl tipset att bli tillsammans med någon som också vill ha barn? Istället för att försöka övertala någon att göra något de kanske inte känner sig redo för. Sen är det såklart beklagligt om båda parter inte är överens men eftersom män inte kan föda barn är det alltid kvinnans beslut, det finns inga kompromisser.

TS jag tycker inte de låter som du är redo att bli mamma, men å andra sida var du tydligen redo att ha oskyddat sex.. Men som många andra redan sagt, det är ditt val! Ditt val som du måste leva med resten av livet. Så fundera nog på va du vill, vad du anser är rätt och fel!

#24: Var står det att TS hade oskyddad sex?

Strunt i din pojkvän! Något som inte har ett eget liv kan man inte döda. Han låter inte som någon trevlig person att vara med.

#23 Hon ska inte göra något hon inte känner sig redo för. Sa bara att det finns killar som också gillar barn och vill ha barn. Klart dom fan man blir ledsen då om flickvännen inte vill. Samba sak som flickvännen skulle bli ledsen om han inte ville. Man är två i situationen även om det är tjejen som har slutgiltiga beslutet då det är hennes kropp. Någonstans var det ju en miss att bli gravid då det inte var planerat.

Jag var i samma sits som dig. Jag och min pojkvän hade varit tillsammans nästan sju månader när jag började må väldigt illa och upptäckte att jag var gravid. Jag var jätteosäker på att behålla barnet, delvis för att vi endast varit ihop så kort tid (hade precis flyttat ihop också), dels att jag fortfarande pluggar på högskola och har inget jobb samt att jag var rädd hur mina föräldrar skulle reagera på den nyheten. Min pojkvän ville jättegärna att jag skulle behålla barnet, han har fast jobb och litet hus och sa att allt skulle ordna sig samt att det går inte säga att om man varit ihop sex månader eller sex år om förhållandet håller. 

Jag satte mig ner en dag och struntade i vad alla andra sa, bara för att kunna lyssna på mig själv och vad jag egentligen ville. Så mitt råd är att egentligen göra detsamma för i slutändan är det du som bestämmer och ingen annan hur du vill göra. Prata med dig själv och grunda dina beslut på det.

Kan säga att i slutändan behöll jag barnet, ville nog innerst inne ha en liten ändå och mina föräldrar tog nyheten väldigt bra, är i sjunde månaden nu och har kämpat igenom en rätt jobbig graviditet.

Hoppas det löser sig för dig

Han sa att han skulle stötta mig i vad jag än valde och jag sa igen för några dagar sen att jag ville göra abort. Vi tänkte lite över helgen och igår sa jag återigen att jag ville göra abort då blev han irriterad och sa att han inte kommer stötta mig i det beslutet.

jag behöver honom vid min sida just nu för jag känner mig extremt ensam och rädd :(

Men han tycker jag dödar hans barns så vi kan knappast gå vidare efter detta..

#29 - Du klarar dig utmärkt utan honom! DU vill göra abort och han lyssnar inte på dig, är det ett bra stöd? Ta med dina föräldrar eller en kompis när du besöker barnmorskan, hos dom får du stöd.

#29 Du dödar ingenting. Ett barn lever utanför livmodern.

#29 Har egentligen ingenting vettigt att tillägga, #30 och #31 har redan sagt det som sägas skall. Ett embryo är ett embryo, inget barn som kan dödas, och även om din kille inte måste vara en svinpäls bara för att han tycker aborten känns jobbig (det är den ju bevisligen för er båda, helt naturligt!) så är hans reaktion på hela situationen jäkligt låg och trist. Jag förstår om man väljer att gå skilda vägar efter en sådan sak, inte för själva abortens skull utan för att man helt enkelt inser att den andres reaktion inte går i linje med hur man själv vill ha det.

Se till att hitta stöd hos någon annan, och glöm inte att du jättegärna får ventilera dina känslor här också! Här kommer du alltid få 100% uppbackning i ditt beslut, för här inne förstår alla vilket stort steg det är att bli gravid - oavsett om man väljer att behålla eller ej! Stor styrkekram till dig, du gör helt rätt som följer ditt hjärta.

Jag har gjort abort nu och det var verkligen det jobbigaste jag varit med om :( gjorde fruktansvärt ont. Men jag känner mig samtidigt lättad över att inte vara gravid längre. Jag och min pojkvän bråkar varje dag och jag känner att jag stöter bort honom efter det som hänt. Känner mig sviken när han lät mig vara ensam när jag behövde honom som mest. Fyllde år för en vecka sen och fick inte ens en present.. Jag älskar honom men jag känner att de inte funkar :.( Fan vad jag hatar livet just nu.

Tack för all stöttning

Verkligen tråkigt att höra att du har det så tufft och att hela situationen blev så mycket mer traumatisk än den hade behövt. Hade du fått stöd från din kille så hade allt såklart varit enormt mycket lättare, även om det fortfarande hade varit tufft.

Har du andra du kan prata med? Familj, vänner? Stöd från de du älskar är vad du behöver nu.

#33 Du gjorde rätt val! Hoppas din kille skärper sig, annars är det dags att du gör dig av med honom och skaffar dig en vettig kille! :)

Jag sitter i samma sits som dig fast jag är mer tvegsam eftersom att jag går skola.. jag går första året på gymnasiet och känner verkligen inte för att hoppa av skolan. Tycker verkligen att bsrn är underbara och vill verkligen ha ett eget, men hur ska jag göra för kommer inte heller att ha råd tror jag. Men ändå känns det jäkligt hemskt att döda mitt egna barn..

Skrev tidigare i tråden då jag precis gjorde abort v10.. fick åka in igen och göra ytterligare en abort v14 för fostret överlevde. Jag ångrar mig ej men fick en känsla av "aldrig igen" efter den pärsen men helatiden satt killen bredvid mig och hade även gjort det om jag valt annorlunda. Hade han vägrat vara där och blivit arg över en abort han säger sig supporta.. då hade jag nog dragit öronen åt mig illa kvickt.

När jag trodde han hade svikit mig som mest så fick jag även reda på att han varit otrogen under tiden jag gjorde abort! Jävla as :.( hur kan man göra nåt sånt när den andra partnern mår så dåligt ?!

Fy! Lämna honom!

#37 är det då inte bättre att göra abort? Om du tror att du inte ens kommer ha råd med barnet och går fortfarande i skolan. Om man nu tänker logiskt. Känslomässigt kan jag förstå att beslut om abort är svårare. Har du ens någon vuxen att prata med?

Har jag rätt att känna mig sviken över att han inte ville stötta mig genom aborten? Han ville ju ha barn och nu känner han att jag svikit honom..

Du har absolut rätt att känna dig sviken, och till alla andra möjliga känslor just nu. 

Han kommer få fler tillfällen att skaffa barn i sitt liv. Du är inte skyldig honom det. Kan han inte acceptera ditt beslut, så är han inte en bra man.

Min kille var också otrogen när jag hade gjort min andra abort pga missfall… Tack o lov så hann jag stoppa allt innan det gick för långt.. Älskar honom fortfarande djupt. Känner även fler killar som gjort så mot sina tjejer under abort… får dom nå fnatt ??? Jag vet precis hur du känner dig… jävla svin säger jag bara :(

En rent generell iakttagelse/åsikt, som inte har något direkt med TS att göra, vilket är mycket viktigt att poängtera.

Jag anser att det är märkligt att många här inte låter mannen ha en åsikt i frågan, klart att han måste få vara för/emot en abort på samma sätt som kvinnan? Även han skulle bli förälder efter nio månader om graviditeten fortlöper…

Enligt mig gäller detta oavsett vilken position respektive part intar i frågan, varför skall just ena parten svika sin övertygelse för att stötta den andra? Nej, det kommer jag aldrig förstå.

Ja, alla borde ha rätt till ett eget val, men jag anser tyvärr att det är trist att det endast är ena parten som kan nyttja detta. Jag har ingen bättre lösning, men jag ser det inte lika svartvitt som många verkar göra.

#45 Det beror ju helt på hur relationen ser ut. Är man ett stadigt par och allt är "optimalt" så är det självklart i min värld att bägges åsikt är lika stark. Däremot om man har en ostadig relation, om någon alls, så väger kvinnans åsikt tyngre vad gäller att vara för abort. Jag kan helt enkelt inte se något försvarbart argument att hon ska tvingas föda fram ett barn mot sin vilja. Men motsatt så ser jag också att man inte kan tvinga på en man ett barn mot hans vilja. 

Så tänker jag.