Jag informerar dem att jag är väl medveten om alla råd som finns och att jag uppskattar deras oro men att de gärna får lägga sin energi på något annat.

Jag nickar och håller med och gör på mitt sätt ändå i slutänden. Eller så fräser jag ifrån när tålamodet har tagit slut.

Stänger av öronen, ler och nickar och säger "jaaadå" och "neeejdå". Sedan kör jag mitt eget race.

Jag var inte med om så mycket sånt, men något jag minns är när jag var runt den veckan så var det jul och jag jobbade och vi hade min mans familj här och det var ett ständigt "Christine måste vila" från hans mamma, jag blev så irriterad! Jag mådde också jättebra, och hade gjort det hela tiden, vaddå vila? Det gör jag på natten! Det är bara att stänga av öronen.

Jag försöker säga ifrån, men vad hjälper det. Alla vet bättre än jag…tror dom. Känns som om jag vill sluta umgås med folk under resten av graviditeten om det fortsätter såhär. Störst just problem har jag med min egen mamma som har fått för sig att jag kommer få sorkfeber och döda mitt barn om jag jobbar utomhus eller sover i skogen.

Det är otroligt hur vi kunnat få barn under alla tider när man inte visste bättre. 😉

Jag gjorde som #3 nickade och log och sa absolut det ska jag tänka på men i själva verket slog jag dövörat till :)

Jag irriterar mig mycket på dubbelbestraffningen. Man får inte göra något fysiskt ansträngande, men man ska ändå lyckad hålla sig i form och inte gå upp för mycket i vikt. Jag har svårt att få ihop den ekvationen.

Jag tycker att det är mer sånt nu när han är ute, hela tiden uppmaningar om att vila och ta det lugnt. Jag är inte gjord av glas och miljarder andra mammor har gjort detta innan mig, tror jag klarar det liksom.. Fattar att folk menar väl men det får mig att känna mig dålig faktiskt, som om folk tvivlar på min förmåga att ta hand om honom. Men det lilla jag fick höra under graviditeten ignorerade jag. Jag log och höll med men glömde det sedan lika fort igen.

Nu har jag inte får mycket sånt men jag får snarare kommentarer om att jag måste träna/hålla mig i form och att jag måste få ordning här hemma och jobba mer med det snarare än att jag ska ta det lugnt.

Och nu måste jag ta det lugnt för varje gång jag rör mig känns det som om nån kör in en kniv i ryggen så ni kanske kan gissa att jag inte tränar så mkt 🤪

Här har det mest varit tvärt om. Folk förstår inte att jag har foglossning och inte KAN göra ditten och datten.

Och när jag förklarar att jag inte kan vara med på fotbollen på midsommar så säger folk "nä det är klart, tänk om du ramlar". Öh? Va? Om jag ramlar? Nä, men jag KAN inte springa för jag har ett ligament i magen som gör skitont då och jag kommer dessutom att svära efteråt när det plötsligt smäller till i fogarna och jag inte kan röra mig. 

Folk kommer med så "dumma" kommentarer så man blir trött. Och folk har så förutfattade meningar.

Den enda som tjatar och som har rätt så är det min mor. Hon säger det att jag måste vila, och det har hon rätt i för jag märker att utan vila mitt på dagen så kraschar kroppen, men det är svårt att vila när man inte är van.

Jag brukar få höra så fort jag ska bära något lite tyngre. Tex hundburen och flytta på den, det syns på mig att jag tycker den är lite tung och jobbig, då får jag jämt höra att "du ska inte bära tunga saker"

Då brukar jag flina och säga "Jag är gravid, inte handikappad" så flinar jag ännu lite fulare och fortsätter. 

Ganska trött på att höra det faktiskt. Samma person som sagt det flertalet gånger. Men hon får samma svar tillbaka. Då brukar jag lägga till att jag känner själv vad jag orkar och inte, och jag slutar direkt när jag inte orkar mer. 🙂