Det gör ni precis som ni själva känner. Risken för missfall är högre i början av graviditeten vilket är orsaken till att många väljer att vänta tills man passerat första trimestern. Finns även en liten skara som väljer att avvakta till efter UL i v 18-20. Men det är också många som väljer att berätta med en gång, och dela glädjen. Det gör ju också att man har stöd om det skulle bli ett missfall.

Vi valde att vänta till v12 passerat och risken minskat. Jag kan erkänna att jag i efterhand gärna hade berättat med en gång samtidigt som det var lite mysigt att hinna smälta det själv först och dela första tiden med sambon. Det var första 2-3veckorna som jag själv var sprudlande glad över nyheten, sen blir det liksom lite mer vardag att vara gravid. Vilket å andra sidan kan göra att man får ett litet glädjerus till sen i v13 när man berättar. Vi berätta för mamma, pappa och svärmor separat när man ändå hälsade på. Men svärfar så gjorde vi som så att vi samlade den sidan av släkten och berättade för alla på en gång, det kändes mindre lyckat/trevligt i efterhand känner jag.

Det viktiga är att du och din partner är överens om hur ni vill göra, sen vad ni väljer att göra det är upp till er. Finns inget rätt eller fel.

Grattis!! :) Jag tycker gott ni kan vänta några veckor till… OM det skulle hända nåt så är det enklare att inte ha berättat för en massa människor och att få bearbeta den sorgen själv

Tack för otroligt genomtänkta och fina svar. <3

Men vill man inte ha med familjen i både glädje och sorg tänker jag?

#3 Jo…men jag som har erfarenhet av 2 tidigare missfall (1 tidigt i v6 och 1 sent i v18) anser att jag för min del tyckte det var rätt skönt att inte behöva berätta och förklara en massa för alla när vi fick det tidiga missfallet som vi blev tvungna att göra efter det sena då vi för övrigt genomgick förlossning med allt vad det innebar…. Nuvarande graviditet blev inte "officiell" innan vi vart på ultraljud med organscreening i v15/16…och fortfarande (i v25) vet inte alla i vår närhet om det utan folk upptäcker det liksom lite efter hand och nu är det svårt för folk att missa att nåt är på gång ;) (Maken berättade för sin pappa och hans fru igår). Men alla är vi ju olika…

Vi valde att berätta på en gång, i vecka 4-5. Hade en väldigt tuff första trimester och då var det väldigt skönt att alla visste varför jag mådde så oerhört dåligt. Däremot är det bra att ha en plan för hur man ska hantera det om man berättar och det sedan blir missfall, ni har trots allt åtta veckor framför er av att inte veta om det blir något och personligen tror jag det är bra att, om man berättar, kanske inte ska involvera folk för mycket känslomässigt. Det är skönt att ha omvärlden med sig och få förståelse för sorgen av att man fick missfall, men förmodligen jättejobbigt om man gått omkring och knappt pratat om något annat för att en dag behöva säga "Det blev tyvärr inget trots allt." Jag var jätteglad och peppade supermycket med en väldigt utvald skara (fästman, mamma och två vänner) medan resten visste men inte involverades ordentligt förrän efter vecka tolv.

#3 Det är väldigt individuellt och det får man känna själv. Dock tänker jag att det är viktigt att ni meddelar dom ni berättar för hur ni vill ha det också. Tex om ni berättar för föräldrarna redan nu så är det viktigt att ni informerar dom om att det är tidigt ännu och att risken för missfall ännu är stor och tex att ni inte vill att dom berättar för någon annan (eller hur ni nu vill ha det). Så det inte börjar spridas om ni nu inte vill det.

Tack för era råd. Vi kommer berätta för närmsta familjen nu på en gång. Känns skönt att ha med dem i processen om det blir missfall oxå.

Jag håller på med ett påskägg nu där det står "grattis du ska bli morfar" som vi ska ge till pappa nu ikväll. :-)

#7 Fundera på om det går att formulera bättre. Vi valde att säga "Om allt går som det ska, så blir ni morföräldrar i höst". Att säga "Grattis, du ska bli morfar!" är att ropa hej innan man gått över ån. Ni är så oerhört tidigt i graviditeten att vad som helst kan hända och jag tror personligen att det är viktigt att man hela tiden bär det med sig, speciellt de första sex veckorna då missfall är väldigt vanligt. Inte att man går runt och oroar sig, det mår ingen bra av, men att man inte tar ut ALL glädje i förskott.

Min mamma blev extremt glad och jag fick hela tiden påminna henne om att det inte alls var säkert att det skulle bli något barn. Det hade, i mina ögon, varit väldigt orättvist att trissa upp henne i sitt glädjerus, i vilket hon helt glömde/förträngde att risken fortfarande var stor att det blev missfall. Tänk vilken tragedi hon hade fått gå igenom om det blev missfall, den hade nästan blivit ännu större än min just för att hon blundade för risken. Inte roligt.

Jag tycker absolut att du kan berätta, jag är jätteglad att jag gjorde det, men försök att se det för vad det är: en chans till något härligt. Som att hitta drömlägenheten till salu och ha råd att vara med i budgivningen, eller som att komma på sista utgallringsintervjun till drömjobbet och ha stor chans att få det. Man ska såklart dela med sig av sånt om man vill, men innan man står där med anställningskontraktet/nycklarna i handen är det dumt att säga till alla att "Jag har fått mitt drömjobb/min drömlägenhet!" Bättre att säga "Jag är riktigt, riktigt nära! Tänk om! Wow! På måndag/om åtta veckor får jag veta säkert!"

Tack. Jag skrev bara ordet morfar och så ska vi berätta hur tidigt det är och hur känsligt det är. Att det inte är helt säkert än.

#8 Fast också att tänka på att det är inte säkert efter v12 heller. Utan det är bara att den risken sjunker. Så sett så sjunker ju risken lite grann för varje dag som går (som jag fattat det när jag läst).

Man ska tänka på att man väntar barn, man väntar inte missfall. Men man ska inte heller blunda för risken. Kan nog också hålla med om att säga "du ska bli…" inger kanske mer hopp än "om allt går som det ska…", men det beror ju även på vad man säger i övrigt.

#10 Nej, det finns absolut risker hela graviditeten. Men efter vecka 12 är risken för just missfall betydligt mindre. Innan vecka 12 är det rätt vanligt med missfall, så vanligt att man bör komma ihåg det, efter vecka 12 är det ovanligt. Stor skillnad! Någon gång måste man ju ändå få känna att man pustar ut och kan slappna av lite, tänker jag. Tror inte att någon gravid kvinna går runt och tror att alla risker är förbi bara för att första trimestern är slut, men just missfallsrisken är inte lika överhängande 🙂 Du fattar vad jag menar.

Självklart ska man tänka att man väntar barn. Jag peppade som sagt massor, pratade om min graviditet och planerade. Klart man ska få vara superglad och jätteförväntansfull! Däremot var jag väldigt noga med att påminna mig själv om att det kunde gå fel, att jag kunde vara den där en av fem. För mig var det viktigt. Hade jag inte påmint mig (och min mamma) om det så hade ett missfall varit omöjligt att förstå, omöjligt att greppa.

"Om allt går som det ska så blir du [relation till barnet] det här datumet!" tycker jag är superhoppfullt 🙂 Utan att bli ett löfte.

#11 Jag gillar det sättet att lägga fram det; "om allt går som det ska…". Men också att tänka på är att det är inte jätteöverhängande risk v 12+6 och att v13+0 så sjunker den markant. Utan risken är ju som störst i dom första (6) veckorna, sen för varje vecka som går så sjunker risken mer och mer och när första trimestern är över så sker inte längre ett missfall pga att något är fel på fostret, utan då är det oftare pga sjukdom eller skada.

#12 Så har jag också uppfattat det.

Vi berättade i vecka 6+0 och jag gav min mamma en body som det stod mormors älskling på. 

Hon blev helt galet glad. Jag förklarade att det var tidigt, men som både hon och min svärfar sa, så ska man ju inte gå runt och vänta på att bli missfall. 

Så vi valde att leva i nuet och därmed så tänker vi att vi ska ha barn i slutet av november, inte att vi kanske ska ha barn i slutet av november. Jag tror själv på att allt blir bättre av positivt tänkande :) 

Men alla tycker och känner olika, jag är en person som är väldigt öppen med allt, både sorg och glädje. 

Om jag skulle gå och vara rädd att nåt skulle hända skulle jag inte vara lugn för ens jag har ett levande barn i famnen, då min systerson dog i plötslig spädbarnsdöd innan han ens var född. De åkte in till förlossningen för vattnet gick, men det fanns inga hjärtslag och de hade varit på kontroll dagen innan och då hade det varit liv i magen. 

Så om du vill berätta, så gör det, var glad för pyret du har i magen :) Men meddela att det kan gå snett, men haka inte upp dig på det. 

Stort grattis till plusset :D

#14 Jag i min tur är en sån som inte vågar lita på någonting förrän jag har det. Jag kommer inte kunna slappna av helt förrän mitt barn är fött, och säkert inte ens riktigt då. Jag tar aldrig för givet att pengarna hamnar på kontot förrän de är där, även om jag vet att de alltid kommer annars. Jag litar aldrig på att någon verkligen dyker upp förrän jag ser personen komma gåendes… etc etc. Jag kan vara glad åt saker ändå 🙂 Men slipper bli så oerhört bestört om något går fel. Tror det är väldigt individuellt helt enkelt, hur man fungerar och hur man vill ha det!

#15 Ja absolut är man olika :)

Vi valde att berätta så fort pluset kom. Dels var det svårt att hålla lyckan inne och dels så kände jag att om det nu inte skulle gå vägen, ville jag ha stödet från familjen. Men jag och maken hade ett motto under hela graviditeten, nämligen "allting kommer gå bra tills motsatsen är bevisad" och för mig gjorde det allt mycket lättare!

Jag berättade igår. Min pappa blev chockad och glad. Tog många sekunder innan han förstod vad lappen med ordet morfar betydde men hans sambo förstod direkt.

Vi var tydliga med att det fortfarande är tidigt men att vi vill ha dem med i processen om det skulle gå snett. Känns bra att ha berättat. 

Jag har även min bästa vän att bolla tankar med. Känns tryggt att ha det skyddsnätet nu.

Med första barnet berättade jag dagen efter plusset för min farmor, skulle bo med henne i sommarstugan några dagar så hon behövde få veta varför jag mådde som jag mådde. Sambons föräldrar fick veta 3v senare och veckan efter det fick mina föräldrar veta, vi gick ut med det officiellt i v.8, vilket nog var bra då jag blev inlagd pga svält och uttorkning veckan efter. Många som hade undrat varför annars. Denna gången berättade jag för jobbet i v.6, hundbruksklubben v.10 och resten fick veta på julafton i v.15.

Jag plussade i början av december och var då i v 5. Jag ville egentligen ringa och berätta för mamma direkt (jag har drömt om barn i många år och det har "tjatats" en del i familjen om barnbarn så jag ville verkligen dela med mig). Men varken jag eller sambon ville berätta över telefon och vi tyckte dessutom att det kunde vara kul om våra familjer fick reda på det samtidigt (hans bor 20 mil bort så vi träffar dom inte så ofta). Så vi bestämde oss för att berätta på julafton :) då var jag i v 8. Men jag hade som sagt gärna berättat tidigare, trots missfallsrisken. Våra närmsta vänner fick veta på nyår, dom anade redan något och det började kännas jobbigt att bortförklara varför jag inte drack alkohol längre :P Resten av omvärlden fick veta efter första ultraljudet som vi gjorde i v 13.

Vi berättade för alla så fort vi fick reda på det. Då var jag väl i vecka 6-7, jag minns inte riktigt.

Vi berättade båda gångerna direkt för en del i våran närhet. När ena gången sen blev ett missfall var det skönt med förståelse från alla.