Har några kompisar vars barn aldrig tackar för maten eller om de får något, det har vi uppfostrat våran dotter till att man gör, även om man får påminna henne ibland :P Sen om nästa barn blir en pojk kommer jag inte sätta på honom klänning/kjol om han inte skulle be om det förståss förståss.. Har en kompis som prompt ska ha på sonen klänning. Nu använder iofs vår dotter nästan aldrig klänning hellerdelen. Sen skulle jag inte uppmuntra barnet till att springa sig varm för att sekunden efter barnet har trillat skälla på barnet och säga att ja så går det när man springer omkring. Att gråta sig till saker och ting funkar inte här heller.

Nu är jag varken gravid eller har planer på att bli på ett par år, men går in och läser och skriver lite grann ibland ändå, många intressanta diskussioner och ämnen :)

Men hur som helst, något jag absolut inte vill bli är som min mamma, så när vi pratar om hobbies och att supporta barnet i olika situationer eller hjälpa dom med sina problem (hur små eller stora dom än är) så är det något jag värderar väldigt högt (har kanske inte så jättemycket med uppfostran att göra men ja). Tex att ta del av och intressera mig för deras intresse och hjälpa dom att uppnå det dom vill (till rimliga gränser självklart) och visa och berätta att man uppskattar dom och att dom duger så som dom är.

Som liten så fick jag aldrig någon hjälp med mina problem och det som var svårt för mig, och jag fick aldrig heller må dåligt för det var jag för ung för, vilket jag tror, och verkligen hoppas att jag aldrig kommer gör mot mitt barn. Hur små saker det än är så är det verklighet för barnen och viktigt för dom. Eller om man hade skadat sig så fick de aldrig vara någon stor graj, för det var inget "riktigt", vilket det måste få vara om det gör ont, även om det går över.

Sen är otacksamma barn det värsta som finns. Om man vill något får man be snällt och när man fått något serverat eller hjälp med något så tackar man för det, och det är gott nog.

Eller föräldrar som låter sina barn springa runt hur som helst i affärer och förstöra och slänga ner saker och kanske tom äta saker..

Vi har varit o lekt lite med kompisar nu som är väldigt beskyddande mot sina barn, de få¨r inte göra något farligt. Storflickan på 5 har dessutom dåligt självförtroende o våpgar inte prova nya saker. T.ex trodde hon absolut inte att hon skulle kunna klättra upp på en sten vilket inte var några problem sen när jag uppmuntrade henne att prova själv.  Vi försöker låta vår son klättra rätt mycket fritt o springa runt, jag tyckler det är bra grovmotorik-träning och bra för självförtroendet. Men jag märker att folk runt omkring blir rädda men vi som känner honom vet ju vad han klarar av och inte klarar.

En annan sak som vi ska försöka att inte göra, som jag sett många andra göra, är att låta små barn välja för mkt själv. De blir bara jobbiga o gnälliga o kan inte välja. Ett exempel är frågan " Vad vill du ha för mat idag?" kontra " Vill du ha spaghetti eller soppa?" Det första finns för mig ingen anledning att fråga en småtting men det andra låter barnet vara delaktig medans du som förälder ändå styr. Det tror jag känns tryggare för små barn.

Sedan vet jag ju redan att jag är en rätt kass förälder när jag är trött o hungrig. Jag blir lätt sur då, men där emellan tror jag att jag är en bra förälder för min son:)

Kom på en sak till som jag vill göra men som jag tycker är skitsvårt! För att få sina barn att få en god självkänsla o inte bara självförtroende ska man ju tydligen inte fokusera så mkt på resultat utan på deras känslor kring olika aktiviteter. Det är så svårt men samtidigt viktigt tycker jag som själv haft problem med självkänslan. Jag är alltid där o berömmer sonens prestation, t.ex Vad fint du målar eller Vad snabbt du kan springa, istället för att prata om hur roligt det är att springa. Men detta ska jag jobba på.

Här fungerar inte heller tårar för att få som man vill. Tack är så enkelt och ger så mycket. Det är något vi tjatat på sedan de var små och jag tror båda är duktiga på den biten. Minsta har det i sig mer än den äldre. Vi ger också ut ganska mycket info mot vad andra gör har jag märkt. Nu när jag väntar nr3 ville de ju veta hur hen kom dit. Så vi berättade i stora drag. Äldsta som går i ettan kom hem en dag och berättade att några skrattat och sagt att man inte får säga sex. Vad sa du då frågade jag?! Att det är något fint och att det kan bli bebisar då. Samma med handikappade och så… Många barn blir rädda el frågar högt vad det är. Vi har flera hem runtomkring och vi har förklarat varför det kan bli så. Instället för att behandla dom fult så är det nu high five som gäller. Så i vår värld är rätt info något vi kör med. Hoppas ni förstår vad jag menar :) Mina tjejer vet redan var mens är 😁 Jag fick min när jag var typ 12-13 och trodde jag skulle dö. Visste inte vad det var. Så info som mina päron glömde kör vi med. Mina tjejer är inte blyga utan väldigt framåt. Det tror jag har och göra med att vi inte daltat med dom. Många barn är rädda för allt och alla. Hjälpa till har vi börjat mer och mer med nu när jag är gravid och inte klarar av allt. Varit lite för slappt där innan. Nu tar de bort sina tallrikar, kastar kläderna i tvättkorgen, städar sina rum, hjälper till att duka, duschar själva och massa sånt. Genom att hela tiden ge dom beröm så ser man hur nöjda de blir!

Jag hoppas att vi kommer ha samma inställning till vår sons uppfostran som vi har till de barn vi jobbar med dagligen. Både jag och sambon är uppskattade (på helt olika sätt men ändå) i vårt arbete med barn. Vi är båda ganska avslappnade när det gäller att klättra och utforska. Jag hoppas och tror att vi kommer överlag ha en ganska avslapplad inställning till mycket så länge vissa grundsaker finns på plats. Att säga tack eller att be om saker anser jag vara viktigt. Att vara artig och hjälpa till. Att visa respekt genom att t.ex. inte skrika och härja på bussen (bara som ett lätt exempel och då menar jag inte om barnet är trött/arg/ledsen) utan att försöka förstå att man ska ta hänsyn till andra. Sen tror jag jättemycket på att som #5 gör. Att ge svar på barnens frågor och ge mycket info om saker som också är lite svårförklarade. Jag vet däremot att vi har en stor styrka i att vi i grunden har samma syn på uppfostran men sen har lite olika sätt. Jag är en beundrare av min sambos skicklighet i att kunna prata och diskutera med barn medan jag vet att han gillar mitt sätt att ge den där lättsamma, tålmodiga men kärleksfulla grunden. Vi kompletterar varandra fint.

Som några nämnt tycker jag det är viktigt att tacka för sig, att uppskatta det man får. Min dotter är väldigt blyg och vågar inte alltid tacka och jag tvingar henne aldrig att göra saker som känns jobbigt pga blygheten, hon är väldigt artig mot oss hon känner och blygheten blir sakta bättre.

Ärlighet tror jag också på och jag pratar öppet och ärligt med min dotter och vad det nu är. Att barn kommer ut genom snippan eller blir utskurna genom snitt har hon vetat länge. Jag har också berättat hur barnet kommer in i magen, att pappans snopp ska in i mammans snippa och hela den faderullan, men hon är inte jättenyfiken på just den biten så det kanske hon har glömt igen :) men när hon frågar påminner jag henne. Vi har en nära vän såm är lesbisk också så snart kommer väl frågor om hur man kan få barn då och jag kommer såklart vara ärlig.

Hon får göra mycket val själv och jag uppmuntrar henne att tycka, tänka och välja sp mycket som möjligt själv. Hon måste inte alls hålla med oss och hon får gärna säga om hon tycker tvärt emot, men tyvärr blir det ju inte alltid som man vill. Men så ofta det är möjligt försöker vi välja tillsammans. Vi tror att det får henne att växa som människa att hela tiden vara delaktig och få känna att hennes vilja och åsikter är viktiga. Det hon säger är viktigt, oavsett hur liten man är. Det man känner är viktigt och man måste inte hålla med varandra jämt.

Jag försöker också att inte säga "nej" i onödan. Varför inte, för vems skull? brukar jag tänka. När hon vill något så försöker jag alltid fundera först vilken vettig anledning jag har för att säga nej. Jag vill inte säga nej bara för "nejets" skull, himla onödigt. Om man kan undvika konflikter på det sättet tycker jag det är himla bra. Tex om vi måste gå till föris men tiden är knapp, hon är törstig och ledsen. Jaha? Men då tar vi med oss något att dricka till föris, saken löst och ingen konflikt. Hon får gärna äta en tallrik med fil och flingor i barnvagnen medan jag skjutsar henne om hon blir ännu mer hungrig precis innan vi ska gå, liksom varför inte? Vill hon inte ha jacka på sig när hon går ut så visst, strunta i den då men då upptäcker hon snart att hon fryser och då vill hon klä på sig. Då gör hon det utan konflikt och utan bråk, mycket smidigare.

Något som en del gör som jag inte tycker om är de som ignorerar och stöter ifrån sig sina barn genom att tex prata över huvudet på dom, köra hemska saker som 5 minuters metoden, de som straffar och tyvärr kränker sina barn.. Det avskyr jag! Det skadar ju anknytningen. Dessutom, barn som får höra mycket skäll, mycket hårda ord eller kränkningar som små utvecklar inte den delen i hjärnan som tar emot hörselintryck fullt ut. Det är för jobbigt så kroppen försvarar sig genom att lämna den delen av hjärnan outvecklad. Likaså barn som ser hemska saker, tex en förälder bli slagen och liknande, utvecklar inte den delen i hjärnan som tar emot synintryck fullt ut. Självförsvar. Man måste vara försiktig med hur man behandlar barnen, verkligen.

Jag tror mycket på att barn ska lära och växa, absolut inte lyda.

Om det har betydelse för något så blev min dotter 3 år för en knapp månad sen.

#7 tänk så simpel sak att låta din dotter själv märka varför hon kanske behöver jackan är så mycket effektivare än att bråka om det. Barn är inte så ömtåliga som folk verkar tro. Och jag tror absolut på att välja sina fighter när det verkligen är nödvändigt.

#9: Verkligen! Tänk sååå mycket konflikter man slipper genom att sluta vara så trotsig som förälder.. :) Då blir alla gladare och i många fall blir utgången helt okej iaf! Tillslut har hon ju jackan på sig ändå och hon dör inte av 5 minuter utan jacka. Visst, jag brukar kanske "småbråka" lika innan där jag försöker och ber henne några gånger ta på jackan medan hon är arg, men så fort jag kommer på att jag hålla på med något sjukt onödigt så skippar vi det. Ibland kommer jag på det direkt, ibland har vi redan hunnit påbörja en liten konflikt men det brukar lösa upp sig efter en stund :)

Handlar det om saker som absolut inte går att kompromissa får man ju ta konflikten, självklart! Man MÅSTE hålla handen nära en bilväg, det spelar ingen roll om du är skitförbannad för man måste, punkt. Men när man utan minsta problem kan välja bort en konflikt helt och hållet - gärna för mig!

#10 precis! Jag försöker i möjligaste mån göra samma sak med ungarna på dagis men kan få mothugg av annan personal. De flesta föräldrar förstår att barnen inte dör av att inte ha handskarna på i de 10 minutrar det tar innan de fryser… Och när de fryser sätter man på handskarna… Här i finland står det även med i planerna för barnuppfostran (som dagisar ska följa) att barnen har rätt till självbestämmanderätt och det får de ju inte om vi vuxna ska bråka om varenda en grej. Och precis som du säger vissa saker är inte förhandlingsbara och det är då man som förälder måste ha orken att ta fighten.

Får jag min son att förstå vikten av att respektera sina med människor, Oavsett sexualitet, status, handikapp, ursprung eller något annat som skiljer sig från hans norm normal är jag mer än nöjd.

En sak som jag och min sambo aldrig kommer att köra med är att muta barnet till att till exempel att äta upp maten eller städa upp på rummet. Min pappa fick en sladdis för ca 4 år sedan, och han och sambon kör ofta med mutningar, speciellt sambon. 
"Äter du upp maten så får du en glass efteråt", "äter du inte upp maten får du ingen välling när du ska sova".

Det sistnämnda är sjukt fel att dra tycker jag, allting som har med barnets sovrutiner ska man inte muta eller hota med. Ett barn ska känna sig trygg när det ska sova, och det ska inte kännas som ett straff att få gå och lägga sig. Det vet jag att min mamma körde med ofta när jag var liten. "Gör du inte si eller så, så får du gå och lägga dig!"

Som många andra av er har sagt, är tacksamhet väldigt viktigt. Tacka för maten har alltid varit en självklarhet för min del. 

Och att inte vara så "fjollig" kring barnet - låt barnet ramla, utforska och andra saker,barn har i alla tider gjort illa sig och lär sig av det. Om ett barn ramlar tittar den oftast upp på någon av sina fäder för att se hur dom reagerade. Reagerar man "men ojojoj hur gick det lillen" med orolig röst märker barnet av det och börjar grina för mamma/pappa verkar vara orolig, istället för "Hoppsan! upp och hoppa igen" .

Det där med mutandet blir jag galen på. Det kanske fungerar en gång men sen måste man muta med mer och mer och mer och vad lär sig barnet av det?

Att lära sig tacka när man får något, att dela med sig till andra och att acceptera andra är saker jag tänker lära min dotter.

Ser tyvärr alltför ofta barn som inte lärt sig detta och är rent ut sagt odrägliga.

Mutandet är riktigt hemskt tycker jag. Min lillasyster som blir utsatt för mutandet är ju medveten om att envisas hon tillräckligt länge så slänger mamman ut sig "ät upp det här lilla då/ät upp så får du en glass/godis". Usch.

Och sen tänkte jag på det där att inte berömma alldeles för mycket över att barnet gör alldagliga saker som att städa undan efter sig eller hjälpa till hemma. Alltså missförstå mig rätt, det är ju jättebra att dom hjälper till, men får vi vuxna beröm om vi gör vårat jobb varje dag?

#16 Jag försöker faktiskt berömma min omgivning när de gör vardags-sysslor:) Det blir så himla mycket roligare att diska om man får en puss av sambon och ett "Tack för att du diskar så fint" även om det är självklart att det bara är en sådan sak man måste göra.

Har inte orkat läsa alla kommentarer, men sett mkt om att just TACKA. Även jag tycker att det är superviktigt att man visar sin uppskattning och tackar när man bör, MEN barn lär sig det bäst genom att vi vuxna föregår m gott exempel snarare än "tjatar" om att de skall tacka när de får något. Finns det något som känns mer krystat o fel än när man blir tvingad till att tacka för något? Även om man själv hade tänkt göra det (men kanske inte hunnit än), så blir det liksom fel när någon säger åt en att tacka. Vi har nog aldrig sagt till vår son att han bör tacka för något, däremot är vi väldigt noga m att tacka om han ger oss något eller när vi får något av nån annan (hjälp som sak) och han tackar för det mesta (ja även när han ger saker till andra ;) ).

Är inte gravid, och kommer nog inte bli det förrän om många år. Men tycker frågor kring uppfostran är riktigt intressanta, och tänker ofta på hur jag vill att mina barn ska uppfostras.

Jag är själv uppväxt med att man säger tack och så vidare. Det var mest tack vare min mormor. Hon är ganska sträng med att man ska säga "ja, tack" och "nej, tack". Så jag säger ja och nej tack hela tiden typ. Känns jättekonstigt att bara säga "ja"/"nej". Det är vad jag kommer föra vidare till mina barn.

Sedan så kommer jag lägga en stor vikt vid att barnen ska utveckla en självständighet, och klara saker på egen hand, och lära sig hantera pengar (när de börjar bli äldre så får de köpa sina prylar själva för vecko-/månadspengen). Saker som de behöver hjälp med och som de kanske inte kan klara själva kommer jag ju såklart hjälpa dem med. Min mamma är väldigt hjälpsam av sig, vilket inte alltid varit något positivt. Om man tjatade på henne tillräckligt om hjälp med något som man egentligen borde klara av själv så gjorde hon det till slut åt en. Så jag slapp ringa till tandläkaren, m.fl. själv. Idag hade jag önskat att hon var strängare. Tog ett tag innan jag till slut vågade göra mina egna telefonsamtal.

Min mamma hade ett dåligt självförtroende när hon var yngre, och jag har också ett väldigt dåligt självförtroende. Vet inte hur mycket jag påverkats/fått det av mamma, men finns ju en risk att det är så till en del. Jag vill absolut inte att mina barn ska ha lika dåligt självförtroende som jag har, så jag kommer antagligen vara överdrivet noga med att stötta mina barn, lära dem att alla är lika mkt värda, att man inte ska bry sig då mkt vad andra tycker om en, att man inte behöver vara som alla andra för att vara bra, att man inte behöver passa in. Osv, osv.

Kommer även lägga stor vikt vid att stötta barnens val i livet, oavsett vad de vill göra av sina liv. Och att bemöta barnen i proportion till deras ålder, inte behandla en 15-åring som ett litet barn.

#18 väldigt mycket av det vi lär våra barn lär vi dom genom att göra och vara förebilder så du har absolut en poäng där.

Jag har en 15 åring, så den grund jag la från start visar sig nu. Min son har lärt sig respekt, vett och etikett, lag och rätt, att sköta ett hushåll och dess ekonomi. Vi bråkar aldrig om städning, tvättning, läxor osv. Allt går av sig själv - på en van rutin. Jag har varit en sträng, men kärleksfull och uppmuntrande mam-pa. Resultatet är en nöjd, glad och allmänkunnig son.

Det är väldig intressant att läsa (och se) vad folk anser om uppfostran. Jag lyssnar gärna på min mamma då jag anser att dom lyckats väldigt bra med både mig o min syster haha ;). Men väljer att lägga till/ta bort vissa saker som jag inte håller med om. Jag anser att dagens föräldrar till stor del är väldigt konflikträdda, vad det än är då ska en konflikt undvikas. Jag anser att barnen behöver den vägledningen och den tryggheten från en förälder då barn inte mår bra av för mycket ansvar i tidig ålder. Men det är min åsikt! Självklart ska man inte starta en diskussion kring allt och visst ska barn få välja. Men jag anser att man kan begränsa valmöjligheterna just också för att minimera risken för att behöva säga nej eller starta en diskussion. Som ett exempel om man är i mataffären och barnet ska hjälpa till att välja dagens middag, begränsa valet till två-tre alternativ istället för att låta dom välja i hela affären och därefter ev. bli en diskussion kring glass till middag eller annat. Men samtidigt inte vara rädd för att gå in och ta rollen som förebild och faktiskt bestämma då vi är vuxna. Nu är min dotter knappt 2år så än har det inte börjat, mer än kanske lite matvägran då och då. Något hon gjort några ggr är att "klappa till" en, inte illa menat utan mer för uppmärksamhetens skull och det tolererar vi inte varken jag eller sambon. Vi blir ju inte arga men säger ifrån att så gör man inte och så tar vi en paus och blir tråkiga just för att det inte ska löna sig att "slåss". Där vet jag att många har olika åsikter om hur detta kan lösas, vissa bryr sig inte och några kanske blir jättearga på sina barn. Håller med er om att det är mycket viktigt att vara artig och säga tack, det har vi sagt tillsammans sen dottern var mini och nu går det nästan per automatik :)

Vi tackar för allt här hemma. Tackar för hjälpen, tackar om vår dotter ger oss något, tackar varandra- och sådant smittar! Vår dotter på 1,5 är väldigt duktig på att säga tack utan att vi egentligen har tjatat om det. Undviker gärna konflikter, tex om nappen. Hon ber om den, jag säger att den behöver du väl inte nu, hon ber om den igen (eller så håller hon med och glömmer den) och då kan hon få den en liten stund. Frågar man sedan om man får den efter en liten stund så är det oftast okej med henne och då har vi sluppit gråt och hon har fått ha sin napp, men bara en väldigt kort tid. Vi är med andra ord inte kompromisslösa. En sak jag ser hos många föräldrar är att de blir arga på något barnet gör utan att förvarna. Tex "nej! Det där rör inte du nu!" medan vi i regel förklarar "den där får du inte röra för att…". Vår dotter blir ställd när någon börjar skälla på henne utan att ha ha fått veta innan att det hon vill pyssla med inte är för henne. Sånt kan jag bli irriterad på. Jag tycker att vi har en god kommunikation och jag försöker att visa henne att alla känslor är tillåtna. Man får vara ledsen, arg och glad. Och jag brukar säga att "jag förstår att du blir ledsen när vi inte kan leka mer men nu måste vi åka hem och äta mat" tex. Det är okej att visa sina känslor. Vi pratar och förklarar mycket för henne och hon älskar att lyssna och suger åt sig som en svamp.

Vi är väldigt överens vad gäller uppfostran och det är skitskönt.

Båda föräldrar är artiga "av naturen", och det är viktigt för oss att vårt barn också blir det. Man är vänlig och snäll mot människor man möter: man hälsar, tackar, ler och visar uppskattning. Om inte annat så vet vi ju av egen erfarenhet att man får väldigt mycket tillbaka bara genom att vara trevlig. Livet blir väldigt mycket enklare och roligare.

Jag är uppfostrad med få men mycket tydliga regler/gränser. Hade stor frihet och fick gärna pröva att göra saker. Min pappa och hans fru fanns alltid där, jag kände mig aldrig släppt vind för våg. Tack vare att gränserna var så få, så visste jag att de fanns där av en god anledning så jag lyssnade alltid på mina föräldrar om de sa ifrån. Jag fick vara fri, nyfiken och uttrycksfull men var också uppmärksam och snäll. Det är vår målbild för vårt barn.

Vi är båda av åsikten att ett barn ska få vara med mycket. Inte så att allt fokus alltid hamnar på barnet, men så att det liksom alltid finns plats. Vi tror båda på att göra saker tillsammans, att hitta på saker, att vara ute mycket och härja. Vi är båda utemänniskor och vill gärna visa vårt barn hur kul det är att bygga kojor, rida, klappa djur, tälja pinnar och paddla kanot. Att visa hur man gör, att vara pedagogisk. Jag har den underbara möjligheten att vara hemma med vårt barn, och det känns skönt att ha tid och energi.

Vi är båda feminister och tror på jämställdhet mellan alla människor, vilket vi vill förmedla. Vi är inte intresserade av att uppfostra ett könlöst barn, vilket många tror när vi säger så, utan vill bara att barnet ska veta att man får välja själv vem man vill vara och vad man vill tycka om. Att det inte finns några rätt eller fel. Att snoppen/snippan inte ska bestämma om man gillar långt eller kort hår, om man är tuff och busig eller lågmäld och känslomässig, om man vill dansa balett eller träna karate, utan att det är hjärtat som ska bestämma. Att man ska behandla alla människor med samma respekt och inte förutsätta att någon är på ett visst sätt bara för att den har snopp/snippa. Vårt barn kommer uppfostras som en individ istället för en liten pojke eller flicka. Det är superviktigt.

Framför allt vill vi att vårt barn ska ha förtroende för oss, att hen ska våga prata med oss. Vi vill inte bli föräldrar som lovar och lovar men sedan sviker av olika anledningar. Vi vill vara trygga, ömma, kärleksfulla föräldrar som man kan lita på. Tror nämligen att ett barn som växer upp med sådana föräldrar själv har goda förutsättningar att bli likadan.

#24 Det låter så himla bra allt du skriver, du kan få adoptera mig med:) Fast jag är väldigt nöjd med mina egna föräldrar så jag kanske nöjer mig med dem ändå i slutänden.

#25 Tack! Sedan kan man ju planera och tänka i all oändlighet, men ingen människa är perfekt och vi kommer också faila ibland. Det är nog också en viktig del av barnuppfostran, att inse att den perfekta föräldern inte existerar! Jag kommer inte vara perfekt. Min man kommer inte vara perfekt. Men att ha en tydlig målbild att aktivt jobba mot är ju alltid väldigt bra :) Och att prata om det där med barnuppfostran, så att man är lite på samma sida eller kan mötas halvvägs.

Min man har en dotter på 13 år sedan tidigare som helt saknar uppfostran! Hon tackar inte när hon får nåt, hälsar inte när vi träffas på byn, hatar att duscha och tvätta håret, spelar ut vuxna i sin omgivning mot varandra och anses vara ett "offer" som det är synd om utav familjens vuxna (inte mig och min familj)…hon har inte haft några regler eller krav på sig under tiden vi vart tillsammans jag och min man. Först när vi flyttade ihop och jag började ställa krav blev det en liten förändring (det har dock haft som följd att hon i dag hatar mig). Barnet vi väntar nu kommer att uppfostras med respekt för sin omgivning och det kommer få lära sig att tacka och hälsa! Mitt resonemang är att barn mår bra av att ha regler att följa (inom rimliga gränser) och att man alltid visar sina medmänniskor respekt! Min mans dotter kommer inte få umgås och träffa sitt syskon innan hon bemöter mig med så pass mycket respekt att hon i alla fall kan hälsa… Väljer hon bort mig så väljer hon bort sitt syskon. Jag vägrar lämna mitt barn bara för att hon vill vara med sin pappa och sitt syskon!

#27 Kommer din man träffa sitt barn? Eller har han valt bort henne?