Bry dig inte vad hon tycker, det är inte henne du är tillsammans med, det är inte henne du skaffar barn med eller för.

Vad hon tycker och tänker är oväsentligt, hon har haft sitt och sin familj, nu är det hennes son och du som kanske ska bygga er familj, oavsett om hon glädjes eller inte så har hon inget att säga om det.

Om din sambo älskar dig och du älskar honom så skaffar ni barn och skiter i vad "mamma" tycker.

Vad säger din sambo om det hela?

Precis sådär hade jag det med mitt ex. Svärmor klämde ur sig ibland att "Nää jag vill INTE bli farmor, tänkt att behöva oroa sig över ett barnbarn också!" Hon var en sån hönsmamma och min pojkvän var enda barnet och väääldigt mycket mammas pojke. Dessutom bodde vi grannar med dem. Så hade vi skaffat barn så hade hon väl flippat ur.
Men tror att när det väl kommer till kritan och de inser att de faktiskt ska bli far eller morföräldrar och det kanske är enda chansen dessutom när de bara har ett barn, så tror jag de ändrar åsikt och faktiskt blir glada :) Nu blev det aldrig något barn där då vi gjorde slut efter fem år. Har dock en liten tös på fyra månader nu med en annan man :)

Usch, låter verkligen jobbigt! Hur är er relation i övrigt? Bor ni nära varandra så att ni ses ofta? Har du och din kille varit tillsammans länge?

Själv är jag lyckligt lottad som har en underbar svärmor men jag vet att hon i sin tur hade det riktigt jobbigt med sin svärmor (min svärfars mamma alltså). Hon blev aldrig accepterad, fick ofta tråkiga kommentarer och det värsta var nog att hon inte kom på deras bröllop i protest! Helt galet, hon dissade ju även sin egen son genom att göra så! Och så höll det på i typ 35 år, inte förrän sista åren innan hon gick bort så "mjuknade" hon och försökte väl på sätt och vis be om ursäkt. 

Tror att i sådana här situationer så har killen/sonen en nyckelroll att säga ifrån till sin mamma. Det är inte ok för svärmor att bete sig illa! Hon ska acceptera sin sons val tycker jag men sen visst, man kan kanske inte vara bästisar heller men bete sig respektfullt tycker jag nog man kan kräva.

Min första tanke är precis som du skriver, att hon är rädd att förlora sin son. Och då tror jag det bästa man kan göra är att involvera henne s å mycket som möjligt i barnets liv, be henne vara barnvakt o.s.v. Men det ska aldrig gå så långt att ni/du mår dåligt av det, behåller hon sin attityd även efter att ett ev. barn är fött så är det hennes problem.

Min mosters svärmor var lika dan, hon tvingade sin dotter att göra abort en gång. Men när min moster väl hade fött sitt barn och sen ett till så förvandlades den här kvinnan till en väldigt omtänksam mamma/svärmor och den bästa farmor någon skulle kunna önska sig. De bodde grannar med henne och hennes man och jag och mina kusiner lekte alltid i deras hus! När jag som äldre fått höra om hur hemsk hon var innan har jag väldigt svårt att tro det, jag minns henne bara som en väldigt rar, äldre människa.

Lycka till!

Era kommentarer känns lugnande, känns så skönt att få ventilera detta med någon annan än min sambo. 

#1 Ja, jag vet att det är det mest logiska att tänka, och det är lite så jag tänker även om det får mig både rädd och ledsen. 

#2 Vi kan ju hoppas det iallafall 🙂 jag vet inte riktigt hur hon reagerade när hans syster skaffade barn, vi var inte tillsammans då. Däremot vet jag ju vad hon tycker om hennes man, barnens far. Ungefär samma sak, inte tillräckligt bra för hennes dotter. 

#3 Vår relation är bra, och stadig. Vi har varit tillsammans i 4 år. Dom bor ca 3 mil bort, men min sambo är mammas lilla pojke och är ofta och hälsar på. 
Relationen är ganska ansträng, tycker jag. Vi var från början väldigt bra vänner och jag umgicks med henne ganska mycket när jag flyttade till min sambo. Ibland verkar det som att hon ser mig som en vän och ibland är hon otroligt surig och grinig mot mig. 

Jag har pratat med min sambo om detta, att det gör mig ledsen när hon säger och antyder sådana saker, men han kan ju inte göra så mycket, egentligen. 
Jag kommer inte att be min sambo göra något åt det, jag vill inte att dom ska få en dålig relation och jag vill inte att han ska bli den som kommer i kläm. För det är ju han i slutändan som slits mellan sin sambo och sin mor.

#4 Trist att höra om din moster, skönt är det iallafall att det fick ett lyckligt slut till sist. 

Din ide var faktiskt ganska bra. När det väl är dags kanske detta skulle kunna få henne att ändra inställning, förhoppningsvis. Och även minimera att hon känner sig bortglömd och bortvald, att något tagits ifrån henne.

Min svärfar var sådan. Har alltid sagt till min sambo att han vägrar bli farfar. Att han absolut inte vill se att det blir några barn mellan oss. Ibland har han kläckt ur sig sådana kommentarer som 'du är väl inte gravid?' och 'jag hoppas inte ni ska ha barn än' osv.

Jag och sambon är lika gamla som han och sambons mamma var när dom fick sambon. Så det är bara skitsnack. Sen har han ju inget att säga till om, så jag försöker skita i honom, men det är lite svårt får jag säga. När vi berättade nu så passade sambon på att reta honom genom att säga att han ska bli farfar (istället för som jag hade valt att säga att vi ska ha barn). Svärfar muttrade lite och såg lite sur ut. Jag tycker det är förbannat skitfult och elakt att göra så. Vi ska inte behöva försvara vårt familjebildande, han ska bara vara skitlycklig!

Jag menar, han blir ju inte äldre för att han blir farfar, han kommer ju att fylla 50 i år hur han än gör.

Jag tror att han är rätt glad ändå innerst inne, men han visar det inte utan gick runt och muttrade. Men sen är alla "elaka" mot honom också och går runt och retar honom för att han ska bli farfar och skrattar åt honom. Så jag vet inte hur mycket som är ett skådespel och hur mycket som är riktiga känslor. Oavsett så tycker jag det är riktigt fult.

Jag tror detta ligger lite djupare än illvilja.

Det kan vara så enkelt att dom känner ett uns svartsjuka, dom har kommit till åren och kan inte själva få barn och det ger dom lite ångest.

Deras barn som dom kommer se som barn oavsett om dom är 0 eller 50 börjar nu skapa egna familjer, och det kanske är en tid i livet som dessa svärföräldrar saknar och därför blir purkna över.

Jag tror att detta kan vara ett grundproblem. Men det är bara min tanke. 🙂

Jag och sambon har varit ihop sedan vi var runt 11 år, i år fyller vi 30 år. Har sedan vi var runt 18 år haft problem med svärfar. Och det har bara gått längre och längre. Vi fick vårt första barn när vi var 21 och efter det har det mesta varit fel. Felet är ju jag av någon anledning. Kommer från en bra familj, har alltid haft fastjobb och aldrig misskött mig på något vis. Sambons familj är dock inte alls bra. Droger, självmord, skilsmässor och otrohet…. I början var svärfar och svärmor ihop och svärfar tuggade om att enbart min familj fick vara barnvakt och så. När vi frågade dom om barnvakt så fick vi höra att man skaffar inte barn och låter andra ta hand om något oxh klarar vi inte något själva… Bl.a. Bl.a. Bl.a. Allt var fel och allt blev värre och värre. Idag har vi ingen kontakt alls med honom. Han skickar lite argsinta sms om året och berättar hur dum jag är men ingen svarar. Hans förlust. Han som inte får träffa barnbarn el vara med på kalas. Hade självklart önskat att allt var frid och fröjd men det kommer det aldrig att bli, tyvärr. Hoppas det löser sig för er!

#7 fy. Hoppas att det löser sig och att han mjuknar. #8 absolut. Jag har en liten misstanke om att grunden till detta beteende är att hon själv är rädd att någon eller något ska ta hennes son ifrån henne. Skulle vi skaffa barn kommer han inte kunna hälsa på lika ofta och kommer inte heller att ha samma tid till det. Det är alltid vi som besöker dom, dom är endast här när vi fyller år. Jag tror nog att hon redan tycker att det är jobbigt att han skaffat sambo och sover hemma varje natt, förr sov han ofta hemma hos dom då det vart 3 mil närmare till jobbet. Separationsångest helt enkelt. #9 fy vad hemskt, jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Uppför han sig sådär så klarar ni er bättre utan honom, men som du säger så är det ju hans förlust. Detta kanske löser sig när det väl blir dags, hon kanske till och med överraskar mig genom att faktiskt bli glad. Jag vet ju att någonstans bakom hennes hårda sätt så finns en kvinna som kan vara både glad, rolig och snäll. Och jag tror även att det kan hjälpa om jag försöker att involvera henne i processen, kanske ta med henne ut och handla barnsaker och liknande. Jag har ju ändå inte min egna mor i närheten.

Jag blir helt paff när jag läser om era svärföräldrar, galet att vuxna människor kan bete sig sådär :o

#11 kan inget annat än att hålla med. Tragiskt. . .

Min fd svärmor sa vid ett tillfälle (när hon skulle bli farmor då min fd sambos bror skulle ha barn) att "Från dig vill jag inte ha några barnbarn på ett tag". Detta för att jag studerade (universitet) så jag förstår var det kom ifrån. Några månader efter det blev jag oplanerat gravid och var nervös inför att berätta för henne. Vet du vad? Hon blev hur glad som helst och är verkligen världens bästa farmor till sonen (och jag saknar henne som svärmor). 

Så strunta i vad din svärmor tycker, hon bestämmer inte när ni ska skaffa barn, och den dagen hon får reda på att hon ska bli farmor kanske hon blir hur glad som helst!

Usch vad tråkigt det är att höra så många av er har problem med era svärföräldrar :/ man hoppas ju ändå att det här med elaka svärmödrar bara är en myt… Jag har aldrig haft några problem med min sambos familj, jag har känt mig hemma där sen vi träffades. Har dom någon som helst illvilja mot mig så märks det inte överhuvudtaget. Och dom är jätteglada över att bli farmor & farfar. Svärmor ringer minst en gång i veckan nu för att kolla hur jag mår :) tyvärr bor dom 20 mil bort så vi träffar dom inte sålda.

Men motsatsen är oxå lite jobbig när det ska tittas frågande på magen o undras om det är något på gång. Tilläggas kan väl att svärföräldrarna började med detta efter ca ett halvårs förhållande och att jag faktiskt är smal med bara lite putmage:P

#13-14 Skönt att höra, jag hoppas att även min svärmor kommer att bli glad om vi skulle vänta barn 🙂

#15 Dom kanske hoppas? 🙂

#15 Min svärmor har hoppats nu i ca ett års tid. Och hon har ibland pratat i dom banorna, men jag tolkar inte det som att hon tycker jag är tjock utan bara som att 'snälla ge mig ett barnbarn snart' ;P Men oftast har det bara varit tjat om att få bli farmor och inga dumma kommentarer.

Nu har jag själv blivit mormor men jag tyckte nog det var jobbigast då min egen mama började tjata om barnbarn redan då jag var 18 år. Självklart förstod hon att det inte var en chans att jag skulle skaffa barn då men hon längtade så mycket.
Då jag tillslut blev klar med min 5 år långa uíversitetutbildning och dessutom hade fast jobb (OCH gift mig) blev hennes önskat/påpekande/tjat riktigt jobbigt. Nu dröjde det inte så länge innan jag belv gravid efter att vi hade bestämt oss för att skaffa barn men det var minst lika jobbigt att veta hur mycket hon längtade. Tänk om jag inte hade kunnat få barn, tänk om vi försökt i flera år.
Jag hade nog hellre sett att de inte förväntat sig barn tills den dagen jag faktiskt berättade att jag var gravid.
Sen tror jag inte att alla som säger "skönt att du inte är gravid" menar det. De kan t.o.m. mena tvärtom men för att inte bli tjatig vänder man det åt andra hållet. Det har jag varit med om flera som gjort.

Så ta inte illa upp, det behöver inte vara så illa men som det låter. Och den dagen du är gravid kommer de att bli glada och när "knodden" tillslut kommer så är allt "tjat" som bortblåst.

Ibland förvånas man. 

Var hem till svärmor i helgen, hon hade stickat/virkat en jättesöt cupcake mössa för småbarn/bebisar. Jag älskar cupcakes!

Jag slängde snabbt ur mig lite skämtsamt "En sådan får du sticka när jag och din son ska ha barn", i samma stund ångrade jag det jag sagt och väntade på något spydigt eller elakt som hänt tidigare.

Fick istället, till min förvåning, till svar "Ja, visst är dom söta". 

Antingen var hon så stolt över sitt verk att hon inte brydde sig, var på bra humör eller så har hon helt enkelt acceptera att hennes son börjar bli gammal och det börjar bli på tiden att han börjar fundera på sådant. Och kanske (kan ju iallafall hoppas) har hon förstått att jag inte alls är så dålig sambo till hennes son, att jag älskar honom och att han älskar mig. Att vi trivs med varandra och har ett bra förhållande. 

Kanske har min sambo pratat med henne, vem vet. Men jag har svårt att tro det och jag tror inte heller att hon skulle ändra attityd pga det. 

Det känns iallafall bättre nu 🙂