Jag har inga erfarenheter av kejsarsnitt själv men min mamma har gjort de tre gånger och säger att de är fantastiskt!

Men jag lider med dig och hoppas så att du får den hjälpen du behöver innan de är dags att få ditt barn till världen. Tycker ingen skall behöva var livrädd inför sin förlossning. Jag håller tummarna för dig!

#1 Problemet är att det finns ingen som vill hjälpa mig. Alla säger bara "finns de som gått genom värre" eller "man ska tänka positivt"…

Var likadant vid första förlossningen jag hade, jag var livrädd och shit rädslan stärktes när förlossningen starta. Vår dotter satt fast, mitt bäcken var för trångt och mina krystningar för svaga, värkarna gick i 70-80 på CTG kurvan och kom med 1min mellanrum, ingen bedövning hjälpte, jag krysta i 4 timmar innan personalen tog fram sugklockan och drog ut vår dotter under mina svaga krystningar… från den förlossningen fick jag diskbråck och ischias, ryggen kollapsa. 

Även min svanskota har spruckit från den förlossningen.

Jag har gjort 2 kejsarsnitt och tycker inte att det var fantastiskt. Jag får bara kejsarsnitt hädanefter till min stora förtvivlan.

Min syster har oixå dåliga erfarenheter av Aurora. Efter en jobbig förlossning kom de till henne på BB och istället för att prata om min systers ångest sa hon bara något i stil med att nu är det ju över iaf och ville sedan bara pratra om hennes Babyfilt:P De verkar ju tyvärr inte vara mycket att hänga i julgranen.

Jag upplevde mitt snitt som mycket positivt! Så det kan verkligen bli en fin upplevelse. Det var fantastiskt när sonen kom ut o man hörde hans skrik o fick se honom. Sedan fick han ju gå iväg med sambon en liten stuind för en första undersökning o det var en mycket fin upplevelse för honom, som man blir man nog lite utanför annars vid en vaginal förlossning. Vid ett snitt slipper masn dessutom vara fullkomligt utmattad efter dygn av vakenhet o värkar efteråt dessutom och kan knyta an till sitt barn i ett behagligare tillstånd både psykiskt o fysiskt.

Om du orkar kan du ju undersöka möjkligheterha att prata med ett annat aurora-team eller få prata  med läkarna direkt istället. Eller om du har god kontakt med din vanliga BM få henne att förstå hur du lider och se till att du får den hjälp du behöver.

#0 du får nog stå på dig och kräva större hjälp. Säg att de instanser som ska hjälpa dig inte hjälper så att din rädsla försvinner. #4 fast det beror ju helt på anledning till snittet. Du kan ju lika gärna ha haft ett fullt värkarbete i ett par dygn innan det blir snitt som innan en vaginal förlossning. Själv låg jag i värkar i 28 timmar, förlorade 2 liter blod och tror nog aldrig jag varit så "pigg" och lycklig direkt efter dottern föddes. Kändes som sömnbehovet var som bortblåst.

#5 Redan sagt det och får till svar "inte mycket att göra åt". Fick inte ens hjälp med min förra traumatiska förlossning som jag ältar hela tiden och har bett om hjälp och tjatat om hjälp i snart 1 år men icke.

Jag lutar mer och mer åt vaginal förlossning trots riskerna. 

Undrar dock, finns det någon här inne som fått föda ensam när barnvakt inte funnits? 

Hur är det med igångsättning, kan man kräva få det och vilka skäl skall finnas? Som det ser ut nu, ju längre och längre jag går in i graviditeten desto med strejkar lederna. Går inte en enda dag utan att jag grinar pga ledsmärtor. Hade varit skönt om man kunde få igångsättning vecka 36-37.

#5 Jag hade oxå ungefär ett dygns värkarbete innan och förlorade en massa blod o var tvungen att få fyra påsar nytt. Så nästan exakt samma som du men tycker fortfarande att det var en väldigt positiv upplevelse om än vansinnigt uttröttande för mig. 

Det jag menade var så klart om hon får ett planerat snitt denna gången. Då är man ju utvilad på ett annat vis.

De jag känner som fått planerat kejsarsnitt har tyckt att det varit bra. 

#4 Jag var helt utslagen efter mitt kejsarsnitt, har aldrig varit så trött och mått så dåligt som då.
Efter den vaginala förlossningen var jag hur pigg och glad som helst och mådde jättebra (trots att jag sprack och fick sys på operation efteråt). 

#7 Själv tycker jag att du kvalificerar dig för igångsättning om du vill ha det, både på grund av din fysik men också på grund av hur du verkar må psykiskt av allt det här.