Om du känner att du klarar av det och din partner är med på det så ser jag inga större problem att börja nu. Även om du skulle bli gravid direkt har ni 9 månader till att förberedela er. 🙂

Jag är man men kan väl uttala mig här tycker jag. Jag är ju ändå 4-barnsfar så. Det är viktigt att förhållandet är starkt och att anledningen till att skaffa barn är just för att det är nästa naturliga steg. Det kan bara du svara på. Det kan också vara viktigt med ett hyggligt nätverk runt om. Kanske en mamma/kompis som kan hoppa in som barnvakt ibland? Karriär? Jag har sett flera som är mitt i karriären och fixar barn ialla fall. Man kanske ändrar åsikt om sin karriär sen? Se till vad som är viktigt i livet - nu och resten av era liv. Visst finns det människor som ångrat att de skaffat barn men de är lätträknade.

Kul att få höra från en pappa, käns inte som att de är lika många pappor här inne.

Vårt förhållande är väldigt bra, Var bästisar innan vi vart tillsammans har bott tillsammans i runt 6 år.  Vi har gått igenom en del jobbiga situationer i våra liv och därigenom lärt känna varandra.

Detta med familj är väll lite svårt då vi bor i örebro nu och familjen i strägnäs och nyköping. Men där har vi både svärmor och min mamma som båda skulle vara suveräna barnvakter.  Vi har bil och de är 2 timmars enkel restid så vi kan ju alltid åka dit ofta och bjuda hit ofta.

Vi bor nu i en 2:a men det finns ju många familjer som bor mindre en så. och där det funkar utmärkt med småbarn.

Båda två vill nog göra kariär, sambon vill bli psykolog och jag vill jobba med att hjälpa männisor på olika sätt, som Personalvetare eller socialarbetare.  Men för mig är detta med familj högre på listan.

Vi båda läser psykologi A på uni. och i en av delarna var det utväcklingspsykologi, väldigt intresant då vi fick lära oss om hur fostret utväcklas och hur viktigt det är med stimulans för ett litet barn. Vad som kan ske och hur de utvecklas. Jag känner mig så mycket mer föreberedd efter det.

Då vet du redan lite vad det handlar om. Men kom ihåg att det man tror och tycker nu kan vara helt annat sen. Man ändrar åsikt beroende på händelser och miljöer runt om. Som ett barn exempelvis. :-) Det låter bra att ni haft några tuffa perioder tsm. Då vet ni hur ni regerar under belastning. Det är ju inte helt säkert att det blir speciellt jobbigt för er att ha barn. Bra nätter gör underverk. (nr 2 var lite jobbigare) Gillar du/ni barn så är beslutet redan taget? Hur skulle det kännas att skrinlägga barn-planerna och gå tebax till studier?

Jag gillar barn, är skapande och lekfull och ser värkligen fram emot att bli mamma. Min sambo är vad han sagt rädd, han har ingen erfarenhet av barn, och han är rädd att han kommer bli arg eller inte veta vad han ska göra när situationer uppstår.

Jag tycker han ska fortsätta studera under tiden men kanske ta en termins uppehåll lite på vad som känns bra. Jag vill återgå till studierna sen. Jag har varit sjukskriven innan så en utbildning skulle inte sitta fel. Men känner inte för att studera de 3-5 åren framöver och sen vänta på att få fast anställning för att då börja skaffa barn.

Dock är nog sambon inne på spåret att vänta tills efter studierna och då jag har fast jobb. Vilket kommer dröja minst 4 år eller ja vi kan nog säga 5.

Förstår hans tanke men känner mig obekväm med att vänta tills jag är över 30 både pågrund av mina helsoproblem och risken att det kanske inte går att få barn på naturlig väg och då ta beslut och så vidare.

Jag är en tänkare som ni kanske märker… Spekulerar och planerar på vad som kanske kan hända osv. 

En till anledning är att jag är bipolär och äter medecin emot det. När jag sak ha barn måste jag ta bort en del av medecinerna och jag vill då göra det tidigare heldre en senare om det blir något problem som uppkommer.

Som man var jag också skräckslagen på att skaffa barn. Det blev superlyckat. Jag tror många män automatiskt blir rädd för barn. Det låter väl som en bra plan att han studerar under grav och

(tryckte pub lite för snabbt) … och samtidigt inser att han måste axla två uppgifter. Studier och pappa. Småbarnsåren är ändå kanske mer mammans tid ändå? Så var det för oss. När barnet sen är lite äldre så kan du ju studera igen - om du inte ändrat dig. Eller är du motiverad som attan. Det löser sig under tiden.

Jag har också pco, det tog två år för oss att bli gravida, och då med ivf. Ett år försökte vi aktivt på egen hand, sen sökte vi hjälp. Det var otroligt smärtsamt att det tog så lång tid. Att skaffa barn är liksom inte slutet på livet, det går att fortsätta precis som förut. Många kombinerar graviditet/barn och studier. Och så ska det gå runt ekonomiskt, det brukar det göra men det kan bli riktigt tajt.

Jag pratade lite med sambon i går och han har ingen som hälst länktan efter barn. Han känner sig bara rädd för det och känner sig inte redo alls. Han vill plugga och hitta sig själv då han fick en deprisjon ca 2 år sedan.

Så var det med det. Jag har sagt att jag vill ha mitt första innan jag fyller 30 så får trösta mig med att det kan hända mycket de 5 åren.

#10 Vad tråkigt. Gillar han barn annars? Min sambo var också väldigt rädd. Men vi har pratat mycket om det. OBS inte tjatat eller bett om svar. Utan bara pratat om barn och framtiden med barn, ventilerat. Nu har ju han haft en liten längtan efter barn redan sedan innan vi träffades, men rädslan har varit stor och han har haft mycket "to do" som bara måste vara klart innan barn kan komma in i bilden.

Allt pratande om barn har gjort att hans längtan har vuxit sakta men säkert. Och att prata om det har också gjort att han fått upp ögonen för att livet inte slutar eller behöver innebära att man missar saker i livet. Att det innebär förändring är han med på och det offrar han gärna, men det betyder inte att allt på hans "to do-list" går honom förbi. Mycket av det går att göra när vi blir äldre. Och kanske det till o med är roligare då. 

Det var verkligen underbart att få sambon att själv uttrycka sin längtan efter ett barn. Sådana där kommentarer som 'åh jag längtar tills jag får sitta här med vår liten i famnen' samtidigt som han tittade på sin famn. Snacka om att jag började storböla ;P

Det kan förändra mycket om några år. Bara ett år sedan var min man inte redo och vill börja försöka detta år (eller, nästan två år senare) och nu är det jag som är rädd och vet inte om jag vill vänta 1-2 till år eller inte. Det är kanske nåt att göra med våra ålder. Han blir 30 detta året och nästan färdigt med utbildning och jag 26 och inte i närheten att vara färdigutbildad. Jag har mycket att fundera över. Råd skulle vara underbart här också. 😉

#12 Kanske ni också ska prata om det. Helt utan nån baktanke. Det gör att man vänjer sig vid tanken, hittar lösningar som gör en trygg med tanken och när man är trygg så kommer viljan och suget.

#13 Ja, vi pratar om det ganska ofta. Han säger att det är okej om jag vill vänta men att han vill gärna börja försöka detta året. Han är väldigt snäll om det, haha. Pengar ska vara okej, plats är okej, familjen ska stödja, jag kommer fortfarande få plugga på universitetet, etc etc. Han är jättebra på att stödja själv och eftersom han är så säker och stabil verkar det som det skulle gå helt okej. 

Hur många här skulle skaffa barn medan man pluggade? (Hoppas att det verkar inte som jag försöker stjäla tråden, tror att det är med samma topic-- jag kan göra ett eget tråd om TS vill inte ha konversationen här.)

Kan bara inflika ang pcos att det inte är säkert att man har problem att få barn pga det. Jag och mina systrar har alla pcos och ingen av oss har haft problem att bli gravida. Det beror lite på hur pcon yttrar sig, vi har mest haft problem med acne och ökad behåring men sen är det ju många som blir överviktiga och får oregelbunden mens och då har svårt att bli gravida pga det. En sköterska som jag pratade med om pcos vid nåt tillfälle sa t o m att man kan ha lättare att bli gravid, vilket är nåt jag dock inte hört eller läst tidigare.

Jag har blandade kännslor för detta med att skaffa bar under studierna. Känns som att man kanske skule vänta lite i allafall tills man kommer en bit i studierna så att man itne ger upp det efter barnledigheten. Men samtidigt måste man ju lyssna på kroppen och säger den att det är dags så får man ta en rejäl funderare.

Detta med PCIS är så förvirrande ska be om att få träffa en ny person som kan det där. När jag fick diagnosen var i samband med Tarmvred då dom först inte viste att de var det och trodde det var något annat. Träffade en tid efter en specialist som berättade lite smått om vad det innebar och sa att jag kanske kan ha svårt att få barn.
Så för ett år sedan gick jag till en ny person för att få hjälp att kombinera denna sjukdom(äter p-piller) med mina andra medeciner som då krockade och båda behöver jag. Hon sa att jag skulle sluta med P-piller, jag förklarade då att kondom inte är ett alternativ för oss då jag inte klarar av gummit och sambon inte kan utföra akten. DÅ fick jag till svar att jag endå inte kan få barn utan medecins hjälp så jag behövde inte oroa mig. Kan ju medela att jag blev något besviken men har endå fortsatt med p-pillerna och lyckats lösa medecinproblemet.
Något jag undrar över är om detta ökar chansen för tvillingfödsel?

Att sambon inte är redo respekterar jag, vi diskuterar det och jag försöker vara öppen men vi är så tydliga i vad vi känner att det i bland bara känns dumt att prata om det. Han känner sig rädd och pågrund av personliga själ kan han idag inte kontrolera sitt temprament lika bra vilket gör honom orolig för hur han ska handskas med kolik, bråk, och trotts. Att andra längtar efter barn är något främmande för honnom. Men han har o andra sidan inte varit i kontackt med barn mer en vid några korta tillfällen och då har jag glatt pratat lekt och gugat barnet i famnen medan han nite vågat hålla och när en bäbis några veckar gammal bäbis hamnade i hans famn såg han väldigt stel och obekväm ut. Samma sak hände när min kusin som då börjat krypa runt i våra knän klättrade upp och drog honnom i skägget.

Jäklar vilket långt inlägg. Sorry.

#16 När jag skriver "prata om det" så menar jag inte i form av att prata om "ska vi skaffa barn?" utan snarare kanske… hur ska jag förklara. Bara prata barn helt enkelt. Helt löst och absolut inte i form av "ska vi skaffa" utan bara prata om tex 'en sån söt' när man möter en i affären, eller hitta andra sammanhang som för tankarna till barn och fång upp dom och kommentera. Längre fram, när det börjar lätta kan man börja säga sånt som 'tänk o få ha en liten del av dig o en liten del av mig i famnen', eller 'tänk vad häftigt att ha en sån där liten som säger pappa'. Det handlar om att se till att hjärnan tänker på barn för då bearbetas rädslan och tanken. När man kommer ytterliggare längre så kan man börja ta upp praktiska saker så som att man kan ha hörselskydd då barnet skriker, men kan börja rata om hur man ställer sig i vissa frågor tex ang att bära/trösta/mata osv. 

Jag började med inslag i vardagen. Inte "nu ska vi sitta ner och prata om det". Utan mer när jag såg ett barn eller något som förde min tanke till barn så kunde jag ta upp ett exempel och applicera det på mig. Det gjorde att min sambo såg och hörde att jag funderar på barn och att jag har planer och tankar om hur det kan bli. Jag tog också upp många exempel där jag visade att jag själv är rädd, men att jag har synen att det är okej att vara rädd och att man inte kan förbereda sig fullt ut. Man får ta det som det kommer och våga följa med.

AHA du tänker så =) Kan säga att det är något som händer för oss. Han brukar inte göra det mot mig men jag kan säga så söt, och påpeka när ett barn beter sig riktigt bra eller när det kanske bråkar. Har vid några tillfällen stött på mammor som har barn utan vantar i vintern men dom själva är påpälsade. Eller de som låter barnet sitta inbeddade i ytterkläder innomhus och man riktigt ser och hör att barnet inte alls mår bra av det.  Så vi kan då prata om hur vi skulle göra i en sån situation, om hur vi var när vi var små. Så det finns med naturligt för oss =)

#18 Ja det är väldigt bra, det är sånt som får hjärnan att bearbeta tanken på barn. Se då till att mer och mer sätta in er i exempel och att det blir mer och mer verklighetsanknutet. Och kanske är det då snart dags att börja ta upp dom faktiska rädslorna och bearbeta dom (dvs prata om dom och bli sams med dom för att sedan eventuellt finna lösningar på dom), men var försiktig, det är ett känsligt område som lätt kan leda till att man stänger av eller sätter sig på tvären.

Kanske du borde boka in en tid hos en gynekolog så att de gör en ordentlig koll på dina äggstockar? Sen funkade kopparspiral jättebra för min del, det kan vara ett alternativ om man inte vill äta hormoner.

Tycker också det var konstigt sagt av läkaren att du inte kan bli gravid alls om du skulle köra utan skydd!

Vilka pcos-symtom har du? Iom att du äter p-piller så är det ju svårt att veta hur din mens skulle vara utan. Har du ätit länge? Hur var det innan?

Jag har inga symtom vad jag kan tänka. lång mens (ca 7 dagar) och utan p piller blöder jag oregelbundet men ungefär var 6 vecka.  Vet inte hur de var med koppar men hormoner av alla slag påverkar min medecin (lamotregin och fluxetin) Men känner att det ka nvara dags med ett nytt test. Vet att hon som undersökte var specialist och hon visade på monitron hur det såg ut.

Tänkte bara dela med mig av denna länk nu när vi talar om studier under grav.
http://synapsis.se/student-och-foralder-var-femte-student-har-barn

Som en del här inne kanske märkt har jag startat en del trådar. Sambon läste denna tråd och eftersom att de enda jag har i huvudet är barn nu så pratar han barn med mig, de innebär att ha nställer frågor hur jag ser på saker, hur olika saker funkar. De ha noroar sig mäst över är ekonomin och hur han ska handskas med bråk och trotts. och så säger han att han itne kommer kunnna säga nej.

Så jag har sagt inte de närmaste året och att jag tänker börja simma regelbundet och äta tillskott och likande innan vi börjar föröka. Så det är mer barndiskutioner och skämt om dem =)

Han skämtar en hel del om att öva på det. Och vi har faktiskt börja diskutera det mer praktiskt, så som den ekonomiska biten hur studier skulle funka. och jag har sagt vad vi redan har och vad man kan spara pengar på =)

#23 Vad bra, du ser det kommer ;P Killar tänker också på det här med barn, bara det att dom inte alltid är så tydliga med det och det är ett stort steg att bestämma att man ska skaffa barn.

Hur kände ni er när ni var redo?

Jag vill ha barn, länktar efter att bli gravid och att bli mamma. Men samtidigt är jag rädd. Inte för spädbarnsåldern utan när barnet kommer upp över året, detta med trotts, dagis, skola och allt annat där till.

Hur kände ni det? Jag är redo för ett spädbarn, men är jag redo för vad som kommer sen?

#25 Jag kände att jag var redo att hjälpa en individ att bli en bra människa med allt vad det innebär. Det kommer bli hårt stundvis och jag kommer mest troligt vilja banka mitt huvud i väggen då och då, det räknar jag med, men jag känner att det kommer vara värt det många gånger om. Jag ska bara komma ihåg detta när jag sitter där med håret på ända ;)

Jag tror på att man aldrig känner sig redo, det är alltid nånting man oroar sig för och man slutar aldrig att oroa sig för sitt barn heller. Det är bara att leva med det :)

Jag, som blivande pappa, var skräckslagen. Jag sade ja men skrek neeej i mitt huvud. Tur att jag sade ja. Jag visste ju att jag var feg av mig när det gällde förändringar och det kan ju vara så att nån vet mer än mig….så blev det. Det blev mkt lyckat!

just nu är det väldigt jobbigt. Länktar efter barn och har som ångest över det. Sitter i hela kroppen och jag går hela tiden med handen på magen.. Jättetöntigt då jag absolut inte är gravid men jag kan värkligen känna hur jag länktar och fantisera om att ha ett liv i mig.

Varför ska det vara så jobbigt? Jag försöker hitta saker att läsa om barn och allt där till, eftersom att jag inte kan sluta tänka på det.

Varje gång smabon och jag pratar om det blir det som socker i hela kroppen och när vi slutar så kommer tyngden tillbaka..

Min partner köpte spädbarnskläder och hade dem i en låda. Ibland satt hon och tittade i lådan och var ledsen…..det var jobbigt att se. 

Senare hade vi svårt att få första barnet. Mest för att det var så otroligt önskat. Gick på utredning. När läkaren sade att "Ne, nu har vi provat allt. Nu får det bli provrörsbefruktning" så hände nåt i kroppen på frun. Då släppte de inre spänningarna och hon blev gravid ganska omgående - utan hjälp. Sen ramlade det på som tusan - utan problem. 😃

Barnlänktan har värkligen satt sig nu. Har haft den i flera månader. De rätta vore att vänta eftersom att jag lider av bipolär steg 2 och panikångest som läkaren håller på att föröka behandla med rätt medeciner. Har dock sagt till honom att jag vill ha barn så vi väljer medeciner som ska fungera att ha under grav.

Mamma och jag pratar barn lite då och då, även min lillasyster har pratat lite med mig om det och de är helt på min sida. Mamma har föreslagit att jag ska ta körkortet i sommar så att jag kan ta mig till läkaren utan att behöva åka kollektivt med barnvagn.

Sambon vet hur mycket jag länktar och han har börjat släppa lite på alla tidskrav. Jag får fortfarande inte sluta med p-pillrerna nu och det värkar vara så att han tänker sig barn om 2-5 år.

Har funderat på att börja ta upp det med svärmor men misstänker att hon kommer ställa sig på tvären pågrund av ekonomin och sambons studier.

Mejlade med mormor angånde tvillingar och annat genetiskt i amiljen varpå jag fick svaret att hon började känna sig sååå gammal när jag nämnde barntankar. Men hon tycker de lät kul med att bli gammelmormor =)

Nu kommer jag in här och spelar lite djävulens advokat - men eftersom det överhuvudet taget inte har nämnts mer än som hastigast i TS första post så känns det viktigt att ta upp det, det avskydda ordet: EKONOMI! Du skriver att du inte är så orolig för ekonomin i sig för att du har kläder undanlagda osv. Men har du/ni räknat på om ni klarar vardagsekonomin med en liten bebis? Somma mamma-ledig får du inte behålla ditt studiemedel (du kommer inte ta de antal studiepoäng som behövs) och troligtvis ingen SGI. Alltså kommer din föräldrapeng grundas på minimimbeloppet som idag ligger på 180 SEK/dag (ca 5400 SEK/månad före skatt). Jag vet inte hur mycket studiemedel ni har idag, men det kostar att ha bebis! Innan ni fortsätter med era planer så tycker jag att du skall ta kontakt med försäkringskassan och CSN och verkligen TRIPPEL-kolla hur mycket du/ni kan få i ersättning som studenter så att det inte kommer som en kall-dusch när det väl är för sent….! Jag säger inte att ni måste vänta med barn, med tanke på din sjukdomshistoria så kanske det är fullt möjligt att du både har examen och jobb innan du faktiskt blir gravid. Men det är viktigt att verkligen ha alla fakta på bordet, hur jobbigt det än kan vara. Det är INTE kul att behöva leva på luft och kärlek med en liten bebis också! Vi fick göra det med vårt första barn pga klantighet från min sida och som sagt - INTE KUL! Läs = Det suger!!! Beroende på vad du läser till så tror jag inte själva pluggandet är några problem. Däremot kanske inte båda kan läsa på heltid, så utbildningen kanske tar något eller några år längre att läsa färdigt. Och det är också något att ta med i beräkningarna: Du kan inte få studiemedel i hur många år som helst. Du kan bara få studiemedel i 240 veckors heltidsstudier…. Varmt lycka till!

Jag är nu sjuksriven vilket jag blir till och från. Kommer inte ta upp studierna den närmaste tiden och vet inte om eller när jag kommer kunna jobba.

Vi har sagt att vi eventuellt tar bort p-piller om ett år. Så har ett år på mig att stabilisera upp allt.

Jag vet att de kommer kosta en massa, barnvagn, spjälsäng, blöjor, kläder allt kostar och det är mycket. Men jag är inte orolig att vi inte kommer klara oss. Vet att de inte kommer vara något lyxliv men de är inget vi har nu heller. 

Tycker de är bra att man tar up pdetta med ekonomin =)

Ja, och gå på second Hand. Finns ingen anledning o köpa nytt i allt. Vi lagade och målade och hade pengar över.

Ja =) Jag älskar at gå på loppis så kommer nog bli en hel del där ifrån =)

Vi har faktiskt fått allt från second hand eller ärvt. Enda vi köpt helt nytt är nappar och flaskor. :)

Jag gillar loppisar och det finns ofta drösvis med kläder. de kan vara lite noppiga och urtvättade men urtvättat kan vara fint och nopparna kan man raka bort med en rakhyvel. Funkar superbra =)

Jag tycker de oftast är mjukare också samt att är de tvättade flera gånger så är alla gifter borta.