Längtar tillbaka till att sträva efter ett totalt definitivt plus på stickan och att det var det.
Men nu innebär bara ett plus en stor rädsla. Vill ha ett stort fett plus UTAN blödningar.
Förrut hoppades jag på en nidblödning men nu är jag bara rädd att det inte ska sluta blöda, precis som det har varit nu.

Jag fick missfall första gången jag var gravid sen tog det 10 mån innan jag blev gravid igen o under de 10 mån så var jag nära bristningsgränsen flera ggr orkade inte få mensen varenda månad o när jag sen blev gravid så var jag livrädd för att få missfall igen så jag njöt inte alls av graviditeten.

Vi har inte fått missfall vad jag själv märkt, utan vi kämpar med att bli gravida över huvud taget. Det är sjukt tungt och jag fattar inte hur folk klarar av det. Kanske ingen gör det, vad vet jag.. Vi gör det inte iaf, det är fruktansvärt. Vi får inte betalt IVF heller eftersom vi redan fått ett barn på naturlig väg och vi har inte ekonomi att betala ett själv.

Det värsta har nog varit att jag känt mig så misslyckad som mamma. Det fanns liksom bara 1 sak som jag verkligen, verkligen ville ge min dotter och det var ett syskon i nära ålder. Men jag kunde inte. Det tåget har gått för läääänge sen och jag kunde inte ge henne det jag önskade allra mest. Jag ser också hur mitt eget liv blir helt annorlunda från vad jag föreställt mig och hur jag står maktlös inför det som händer. Det mesta kan man ju påverka mer eller mindre, jag kan plugga, jag kan flytta, jag kan byta jobb för bättre/sämre ekonomi, jag kan byta man, jag kan byta vänner. Jag kan ändra mitt liv på ett sätt som passar mig. Det här är helt utom min kontroll och det liv jag alltid drömt om är för alltid borta och nu måste jag på något sätt försöka hitta lusten att leva en annan typ av liv och den lusten vet jag inte var man hittar någonstans.

Vill tipsa om naturligt progesteron-kräm som ökar chanserna både att bli gravid och att behålla barnet.

Progesteron är hormonet som gör att vi kan bli gravida och det gör att graviditeten upprätthålls och inte avbryts. I vecka 13 av graviditeten börjar kroppen själv producera betydligt mer progesteron. Det är därför missfallsrisken är stor fram till vecka 12, och extra stor hos vissa som har låga progesteron-nivåer.

Många har lyckats bli gravida och behålla barnet med hjälp av krämen. 

Här finns två bra varianter:

http://www.femalebalanceshop.com/progesteronkram-progesterall?gclid=CJTEtqDGobwCFeQGcwod2wYAsg

http://www.mialundinshop.se/progesteronkram-c-31.html?gclid=CPnktKHGobwCFaHbcgoddSYAqg

Bra råd #4!

#5 Okej. Är det helt kört?

Man har sett att män som har dålig spermiekvalitet har brist på zink. Zinktillskott kan vara bra, och kan också öka det allmänna välbefinnandet ifall det är så att man har brist.

#6: Helt kört inte är det! Vi har gjort test hemma och det har visst funnits lite liv men inte så mycket. Så heldött är det inte. Han äter zink och andra tillskott men det verkar inte hjälpa, vet inte vad mer som finns.. :/ Bara hört om zink innan!

Skippa socker och snabba kolhydrater :)

Läs fler tips här:

http://fitness.mercola.com/sites/fitness/archive/2012/07/27/increase-testosterone-levels.aspx

Tina-A jag tycker så synd om er som kämpar för att få syskon:( Jag kan verkligen relatera då jag oxå önskar mest av allt att ge mitt barn ett syskon i nära ålder. Det ni kan trösta er lite med är väl att ett syskon i nära ålder inte alls är någon garanti för att barnen blir vänner. Många syskon är ju så olika att de i princip aldrig leker ihop och själv lekte jag jättemycket med mitt 4,5 år äldre syskon redan från en mycket tdig ålder. Klen tröst men alltid något.

En sak som jag fick höra av en vän som är väldigt påläst om kost och hur den påverkar oss är att man ska vara försiktig med mejeriprodukter och kolhydrater. Den där krämen lät ju också bra, den har jag missat helt. Progesteron tar man ju vid IVF också.

#10 Ja. Och denna kräm är bättre för kroppen än den syntetiska medicin som vården erbjuder. :)

#2 Jag beklagar missfallet och att det tog sån tid. Förstår att det var frustrerande för er!

#3 Oj så jobbigt ni verkar ha det! Jag beklagar att det har blivit så. Vad synd att ni inte får någon hjälp med IVF bara för att ni har ett barn sen tidigare. =(
Hur länge har ni försökt nu?

Jag tog ett gravtest nu som var helt blankt så nu är det bara att invänta att kroppen lyckas få ut det här själv.
Jag har svårt tt förstå hur man kan missta ett tidigt missfall för mens för det gick helt enkelt inte att missa klumparna som kom under mitt missfall och de klumparna kom bara någon dag efter BIM så jag var ju väldigt tidig.
Men det är klart, får man det bara någon dag typ efter ägget fäst och börjat växa så är det väl kanske annars…
Var både skönt och jobbigt att se att testet var blankt. Skönt att slippa hoppas och ge upp men jobbigt också att inse att jag kommer måsta blöda ut det där igen.
Blev bara tvär-rädd att jag skulle kunna urskilja ett foster där någonstans men det lär jag nog inte göra när det är så tidigt.

#12: två år

Åh vad trist! Och här sitter jag och klagar. Ni är så starka som kämpat så länge.

Förresten uteslöt han kolhydrater under ca 4 månader förra året men ingen lycka då heller. Vi äter väl relativt balanserat och är normalviktiga och tränar båda två.. Men vi får se när det händer något.

#15 :) Ja, all lycka till er!

TS Man kan inte se fostret innan tidigast v8 vid ma. Så du behöver nog inte vara orolig… Själv fick jag föda fram mitt döda barn i v17 i min första graviditet och sen fick vi tidigt missfall i v6 två månader efter det. Nu har kroppen fått vila i nästan 1,5 år (hade spiral) och nu är vi gravida igen i v14. Första ul var bra och om 2,5 vecka ska vi på ul med organscreening och sedan 3 veckor senare ska vi genomgå ytterligare ul då de ska kontrollera hjärtat… Jag vet att det är jobbigt med missfall…mitt råd är att låta kropoen vila nu (mer än bara 1-2 månader)

#17 Så hemskt! Jag beklagar det ni fick gå igenom! Vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit! Usch! =(

Har hyfsat ont idag och börjat blöda mer.

#18 Jo det har varit en jobbig tid, och är fortfarande eftersom jag inte vågar njuta av graviditeten än…är mest orolig. Hoppas dock det ska lätta något efter nästa ul. Men som sagt…mitt råd är att låta kroppen (och själen) läka…jag hade rekommenderat minst 6 månader, innan man "går vidare".