Du är defenitivt inte för ung för att känna barnlängtan, jag började med det då jag var 17 (träffade min man då, eller så var han pojkvän och pötsligt fanns det en framtid och inte bara mörker) och vi började försöka då vi var 24.

Så du är inte ensam om att längta.

Min man har längtat efter att ha egna barn från han var 6 år och fick bli pappa till sina småbröder (de levde ganska turbulent så han fick ta över den rollen)

För mig gick det från att "ja man vill ju ha barn där nångång innan 30" till att börja gråta då man ser en barnvagn men på nått sätt står man ut.

Däremot har jag inte haft nått krav på att dom ska vara mina biologiska barn, adopterade el fosterbarn skulle vara helt ok om vi inte kan få egna så jag har väl inte varit såå stressad.

hmm jag vet inte om jag hjälper men du är i alla fall inte ensam.

#1 Alltså, jag har ingenting emot att adoptera eller fosterbarn eller plastbarn eller dylikt heller. Egentligen. Jag har en dröm att få adoptera en flicka från Kina, t:ex. Men det finns ändå en enorm längtan där att få uppleva hur det är att vara gravid, med alla krämpor som tillkommer då såklart för det är ingen dans på rosor vad jag lärt mig.

Ja, det hjälper att få höra att man inte är ensam. Och speciellt att man inte blir "förminskad" pga sin ålder. Det är vad folk brukar säga till mig. "Meh, du är ju bara" och så åldern efter det. Det lustiga är att jag hört det i ungefär fem år nu. Fem år där jag inte haft något stadigt förhållande eller då jag ens varit halvvägs till att skaffa barn. Så det kanske fortsätter så i 20 år till, tills det är för sent.

25 är tycker inte jag är ungt. Under 20 år ungt kan jag tycka. Mellan 20-25 är vanligt för dem jag känner. 25-30 är "lagom". Om man ska sätta ålder. Sen spelar alltid mognaden in och hur ens livssituation ser ut. =)

Jag var 16 när jag drömde om egna barn :P Som 18 träffade jag min kille och vi "stiftade" en lag att blir jag gravid i misstag så behåller vi barnet punk slut, ingen kan tvinga en abort på mig. Nu är jag 20 (snart 21) studerar och är fortfarande ihop och förlovad med samma kille. Vi bestämde oss att vi ska ha barn nu, givetvis har vi all tid i världen. Men eftersom min kille vill bli pappa och jag vill bli mamma så kör vi nu :P Jag vill ta ledigt från skolan i 2år och ett barn kan ju få komma enl. Mig. :P Ingen vet vad vi håller på med. Väntar på reaktionerna från omgivningen om vi lyckas… Finns personer i min omgivning som kan reagera starkt :( Jag är mogen och redo, min kille med. 25 är inte för ung det är passligt. Jag är "för ung" men min kille är 24… :D

Jag är 25 (född 88) jag har en son på 2 veckor. Känns perfekt ålder :)

Det enda jag kan trösta dig med är att jag känner många ( mig själv inkluderad) som träffat sin partner efter 25. De har då oftast varit ganska mogna och vetat vad de vill i livet och därmed flyttat ihop och skaffat barn snabbt. Så när man väl träffar rätt kan det gå undan:)

Jag har precis som du mycket åldersnoja. Det känns som att livet går fort och om man inte passar på är man plötsligt för gammal.. Jag vet ju att det inte är helt sant, jag är 25 precis som du, men känner mig ändå stressad och gammal. Hade en jättestor 20-års kris och det kändes helt ärligt som att jag var halvvägs till graven! En del tycker att det låter larvigt men för mig var det så verkligt. Livet passerar fort, 20 är halvvägs till 40 som är halvvägs till 80 så uppenbarligen kommer jag bli 80 när som helst, typ.. Så jag förstår känslan trots att du "bara" är 25. Försök att inte stressa dig själv, det gagnar ingen. Försök istället hitta sätt att ta det lugnt och må bra och trots att det är svårt har du inget annat val än att vänta på att läget förändras och blir mer stabilt. Du kan ju själv aktivt jobba för att allt ska bli stabilt så snart som möljigt, men det kan ju ändå vara en stund kvar. Men jag är säker på att allt kommer bli fint! Och de allra flesta kan få barn genom gammalt hederligt samlag eller IVF så håll kvar hoppet! Oddsen är definitivt på din sida!

Jag är snart 25, i oktober. Har alltid, sne jag var liten, sagt att första barnet ska jag ha innan jag fyller 25. Nu lyckades jag till slut med det då jag kommer få barn typ 1-1,5 mån innan jag fyller. Hade väl inte tänkt mig så nära inpå men det känns okej nu ändå.

När jag fyllde 20 så blev jag ävldigt nojjig. Hade åldersnojja och kände att jag var lastgammal. Vågade inte ens berätta att jag fyllde 20 år så firade det inte alls. Barnlängtan som jag haft sedan långt tillbaka blev extremt påtaglig och jag funderade på hur jag skulle lösa det eftersom jag var singel. Kändes som jag skulle vara singel resten av livet.

När jag precis fyllt 22 (vilket idag känns ganska ungt, men då kände jag mig gammal) så träffade jag min fästman. Efter 2 år blev vi gravida. Kände också otrolig rädsla för att inte kunna bli gravid. Har gråtit många gånger över det. När det väl var dags så gick det på första försöket.

Jag förstår dig. Men vill också säga att jag har många kompisar som träffat den rätta efter 25 års ålder och som någon skrev så är många i den åldern mer målmedvetna och ofta händer allt lite snabbare då med ihopflytt, familjeplanerande osv.

Jag har längtat efter barn sen jag var liten och hade gärna blivit gravid för många herrans år sen. Men nu är jag med underbara sambon och allt känns dunderbra och vips så blev vi gravida. Tog cirka 6 månader pga ett missfall men  nu är vi gravida i v.28 och jag hinner bli mamma några veckor innan jag blir 31.