Jag har väl upplevt nån sorts…..ja jag vet inte hur man ska förklara det….inre "mognad" och lugn typ. Saker som jag har haft lite skräck inför både gällande graviditeten och livet i allmänt har visat sig inte alls vara skrämmande eller jobbiga.
Känns lite som att någon har slagit mig hårt i huvudet och att jag plötsligt har vaknat upp för att se saker ur ett helt annat perspektiv och ur helt andra synvinklar än för bara några månader sen.
Det går inte riktigt att sätta fingret på vad som har hänt🤔 Men positivt är det iaf! Känner mig lite starkare och spontanare på nåt vis. Jag tycker om att ha allt väldigt planerat osv, men nu i och med graviditeten (som var oplanerad i sig) så har jag blivit mer och mer ok med att ta livet som det kommer och bara leva i nuet, lite "den tiden den sorgen"-tänk.

Vet inte om det är nån riktig "aha-upplevelse" men nog är det en förändring som har skett iaf😃

Jag har upplevt lite av det samma som #1, att jag mognat lite.

Innan var jag en riktig stökmoster och väldigt oorganiserad. Nu helt plötsligt går jag och pysslar hela tiden med att städa, plocka i ordning, organisera. Ofta är det jag som vet vart saker finns i huset och jag fixar hela tiden till så det inte är så stökigt. Bygger bo, helt enkelt.

Aha-upplevelsen för mig är den här känslan av att vara del i något större än mig själv. Hela den här nestinggrejen känns som att den är ren instinkt som inte jag kan kontrollera. Därför känns det som om jag styrs av nånting så mycket större och starkare än mig.

Låter lite fjantigt kanske, men just nu känner jag verkligen hur mycket
djur vi egentligen är. Det är så jag menar, snarare än att det skulle vara en gudomlig kraft eller så 😉

Det jag kan komma på nu är att jag förr har reagerat på hur tokiga gravida kvinnor är över det nestingbeteende som Zorita beskrev ovan. Tyckte det verkade urfånigt. Minns speciellt ett brittiskt program där folk får hjälp att hitta ny bostad och och ett av paren som var med väntade barn och kvinnan sa varje gång "här vill jag bo!" utan att hitta minsta fel (det fanns gott om dem enligt mig, speciellt för en blivande barnfamilj). Hon ville liksom bara ha en ny bostad på direkten utan att så mycket bry sig om hur bra/dålig den var. Jag som har svårt för att se folk bete sig som fånar hade det tufft att inte byta kanal.

Men nu sitter jag där själv och är rosenrasande på vår inneboende för att han är så seg och långsam och aldrig verkar flytta! För vår lägenhet är i totalt kaos nu och vi behöver verkligen det där extra rummet som han ockuperar. Tycker det är jättejobbigt att inte kunna göra i ordning så allt är fint för bebisen utan att behöva göra det i vild panik precis innan nedkomst.

Här hemma händer inte mycket med bygga bo. Jag går mest runt och tittar på allt jag borde göra är rätt handikappad och vet att görjag något så är jag ännu mer handikappad än innan. Vet iallafall hur hemmet skulle se ut om sambon tog hand om det. Jag har inte ens bäddat spjälsäng eller barnvagn. Jag har skrivit lista vad vi ska ha med till bb men ingenting är packat ännu. Har inte ens plockatfram en väska som passar.

#4 här hemma är det likadant, nästan inget blir gjort då det redan är otroligt slitsamt för min rygg att gå upp och ner för trapporna (3e våningen) 3ggr per dag för att låta hundarna kissa. Efter det är jag slutkörd. Sambon får stå för en hel del här hemma + att jobba vilket känns lite synd. Som tur är så är jag bara i v 29 nu så det finns en del tid kvar att pyssla.