Nu har jag inte fött ännu men jag kan tänka mig att jag kommer häva ur mig precis alla svordomar jag bara kommer på och skrika o svära åt både maken o personalen. ELLER så blir jag totalt inåtvänd och bara sitter o mumlar elakheter ;)

Jag skrek under krystvärkarna, svor åt sambon under öppningsvärkarna och slog till bm när hon rörde mig under en värktopp.

Jag var inte den som läst på så mycket innan förlossningen så jag var tvungen faktiskt att fråga barnmorskan om det var dags att föda snart eller om det bara var förvärkar när jag var öppen 5 cm. Jag kan skratta åt det nu, men samtidigt förstår jag att jag hade svårt att känna eftersom jag var så van med ständiga värkar och sammandragringar flera månader innan det verkligen var dags. Gällande att skrika under krystvärkarna sa faktiskt min barnmorska åt mej att fokusera kraften på att få ut barnet istället. Efter att hon guidade mig hur jag skulle göra så var han ute på ett litet kick! Men visst skrek jag en hel del under förlossningen, speciellt under den där trånga passagen, kände hur jag nästan ylade!

Jag har en kompis som skrek under sin förlossning! Jag skrek inte men suckade och liksom gnällde lite i några värktoppar i slutet, och under krystvärkarna brölade jag som en brunstig älg, det var det ljud som kom naturligt då :-)

Jag skrek en hel del men bara vid krystvärkarna har jag för mig. Skrek så mycket att det hördes ut i korridoren så andra sköterskor tittade in och undrade vad tusan som hände med mig :p

Vad bra, då är det inte bara jag. =)

Varför skrek ni som skrek? För att ni tyckte det gjorde så ont eller för att ni blev rädda?

Jag var inte rädd iaf. Skriket bara kom när jag krystade. Svårt att hålla tyst helt enkelt tror jag :p

Jag skrek för att jag var rädd. Hamnade liksom i en egen värld och glömde bort var jag var någonstans.

Jag brölade som en tjur när jag öppnade mig från 7-9cm på under 20minuter. Då kändes det som om någon slet upp mig inifrån och jag vrålade av ren och skär smärta. Annars tror jag att jag var ganska tyst faktiskt. Under själva krystvärkarna kunde jag inte skrika, då hade jag aldrig fått kraft att krysta. Det var som om allt slöt sig runt mig, som om någon höll min kropp som i ett skruvstäd och jag bara tog i från tårna och krystade. Krystvärkarna tyckte jag var sköna! Dom gjorde inte ont.

Ja alltså man skriker ju av smärtan också. Inte bara för att man är rädd.

Jag trodde det var något fel på mig när jag inte skrek högt haha ;) Jag skrek aldrig men beklagade mig ibland när det gjorde ont, med små ajajajajajaj.. När jag krystade sista kom det väl något morrande ljud pga att jag tog i. Jag tror inte skrik måste ha med rädsla eller smärta att göra. När man tar i så in i norden vill kraften ut där den kan- genom munnen också.

Ja men jag skrek värst under öppningsskedet. Jag ville bara liksom klättra uppåt. Smärtan hade som ingenstans att ta vägen och kändes som jag skulle sprängas. Där på slutet var värst. Men det sägs ju att det där skedet då öppningsvärkarna precis håller på och ska övergå i krystvärkar ofta upplevs som värst. Hade jag inte varit så otymplig och tappat styrseln i benen som jag gjorde så hade jag klättrat på väggarna.
Som #10 sa, krystvärkarna gjorde inte ont riktigt. Det var bara skönt att få börja krysta. Att jag skrek då var pga min osäkerhet och för att jag liksom fastnade i min egen lilla värld. Vet inte riktigt var jag var och snurrade i tankarna men inte var jag då där i förlossningsrummet med barnmorskan och min fästman. Hade behövt att någon såg mig i ögonen och kallade mig tillbaka till verkligheten.
Hade nog behövt lite mer lotsning från barnmorskan. Under öppningsskedet stod hon bara där i bakgrunden och tittade på när jag skrek och skrek och skrek i vild panik. Min fästman måste ju ha varit skräckslagen. Hade någon bara pratat med mig så hade det nog gått bättre men jag kände mig liksom uttittad och som om jag misslyckades eftersom jag skrek och det gjorde ju det hela bara värre. Jag hade skrivit i min förlossningsplan att jag ville att de skulle försöka sätta min karl i arbete att värma riskudde och sånt eftersom han var så osäker men de frågade liksom aldrig om jag ville ha något varmt baki ryggen eller någonting sånt alls.
Visst, deras jobb är väl främst att se till så barnet kommer ut friskt och med en frisk mamma i slutändan men de ska ju också lugna och stötta lite. Eller?
Jag försvann helt i min egen värld.