Min rädsla är att mitt hjärta ska svika mig och jag ska tuppa av. Jag har inte hjärtfel men jag har ett hjärta som ibland kan åka på syrebrist och då får jag ont, inget läkare kan göra något åt eller ens bryr sig om. Sen är jag livrädd för all form av smärtlindring och vill gärna inte behöva ta det då min kropp i ytterst känslig för mediciner så pass att hjärtat börjar galoppera och blodtrycket skjuter i höjden. Nålskräck har jag men den biten kan jag nog hantera. Tillägg: är också rädd för kejsarsnitt då jag hört man sövs vid det? Sist jag sövdes höll de på att litterärt förlora mig. Min kropp gick i chock tillstånd och började skaka, sparka, skrika och slå utan att ögonen kunde öppnas och jag var vid medvetande men kunde inte styra min kropp. 4 timmar kämpa de med att få mig ur chock tillståndet utan lycka och vid det laget stegra mitt hjärta. Till sist sa narkosläkaren att jag skulle sövas igen vilket de gjorde. Att vöcka mig feån den.sövningen sen tog i sin tur 10 timmar och jag vaknade i stress med uppspärrade ögon.

Jag är bara rädd för hur ont det kommer göra. En ryggmärgsbedövning är något jag helst inte gör igen, ajajaj för huvudvärken som kom efteråt! I tre dar satt den i så jag inte kunde röra mig, och det var ändå rätt kort jämfört med hur länge den kunde varat. Så jag är mest orolig för att jag inte ska kunna stå ut med smärtan men samtidigt inte vilja göra något åt den. Makes sense?

Kejsarsnitt är inte hela världen, jag gillar operationer. Eller, i alla fall gillar jag dem om jag sover. Den senaste operationen vaknade jag mitt i och det var iofs roligt (är man rysarfan så är man) men vet inte om jag vill göra om det.

Åh och sen undrar jag hur mitt knä ska klara det. Alltså jag vill föda knästående för att använda gravitationen, men just knät är min svagaste länk (och det som opererades då jag hade båda ovanstående problemen). Så, hur göra är frågan som jag måste ställa såsmåningom.

#1 Oftast är man vaken under ett kejsarsnitt.

Jag blir lugnare och lugnare ju närmare förlossning jag kommer.
Jag vill inte bli igångsatt eller få kejsarsnitt om det inte är det bästa för barnet.
Jag är rädd att jag ska få en förlossningsskada som gör att jag får det svårt efter förlossningen.
Jag är även rädd för att det ska hända mitt barn något så den blir sjuk, skadad eller inte överleva.
Men själva förlossningen i sig är jag inte rädd för.

Innan jag fick barn var min största rädsla hur det skulle bli efter förlossningen, tänk om jag inte skulle ta till mig mitt barn, om det skulle göra fruktansvärt ont att kissa efter och sådana saker. Tyckte det var mycket läskigare att tänka på än själva förlossningen.

Har 2 veckor kvar till bf, och bara går här hemma och väntar. Vet inte riktig hur jag känner men när jag och min bm skrev min sammanfattning och önskemål så sa jag bara att jag ville ta det som det kommer. Jag är inte den typen som skriker så jag vet inte hur mycket jag kommer att göra det. Tänker mer på att jag inte skulle orka krysta ut mitt barn, att jag vill inte bajsa på mig, skulle svamla massa nonsens om jag tar lustgas, vill inte att det skall spricka för nycket osv. Det är små saker… Men mest av allt så är jag mer orolig för att mitt barn inte skulle vara frisk.

Jag var orolig inför krystvärkarna innan jag fick barn. Det kändes som att värkarna som händer inne i kroppen inte var något problem men krystvärkarna och när barnet skulle ut skrämde mig.

Vilken lättnad det var när jag kände att krystvärkarna var sköna och det var det bästa under hela förlossningen! En häftig känsla utan smärta. När barnet åkte ut gjorde det förstås lite ont men krystvärkarna som jag oroat mig för var bara sköna tyckte jag!

Jag har inte direkt börjar oroa mig över någonting än för vet att allt löser sig men de jag är RÄDD för är att spricka !!!!! De är de västa som kan hända, men dem syr ju, men vetenskapen att de ens kan hända är skrämmande för mig!!

#8: Det kommer säkert gå jättebra! Risken finns och vi är skapta för att spricka lite faktiskt, men än del slipper helt undan ändå. Dock är det allra vanligast och helt naturligt att spricka lite. Det finns dock massor med saker du och barnmorskan kan göra för att minska risken så var ärlig med din oro så hjälper hon dig :)
Du kan t.ex välja bort smärtlindring som ökar risken mycket (ex eda eller spinal), bm kan hålla en varm handduk mot ditt underliv när du ska föda, hon kan hjälpa till att töja dig med sina fingrar (så gjorde min BM på mig!) och tydligen ska man själv kunna "stretcha" sig från vecka 37 ungefär. Då ska man smörja sig med olivolja och massera, spänna ut lite och liksom stretcha öppningen varje dag fram till förlossningen. Om det funkar vet jag dock inte :)

Men det finns som sagt massor med saker att göra för att minska risken så oroa dig inte! Du kan vara med och påverka mycket själv!

Och jag kände inte alls min lilla bristning jag fick. Jag fick sy 2 stygn och det gjorde lite ont, men det kändes inte när jag fick min lilla bristning.

#6 + #4: Om ni har gjort UL och allt sett bra ut så försök lugna er. Det är klart man får vara orolig men man mår så mycket bättre om man försöker slappna av så mycket man kan och tänka positiva tankar. Håller mina tummar för er! :)

#2: Äsch, det är inte så farligt! :) Det finns många som fött som säger att de fött helt utan smärta! Det kommer säkert gå superbra ska du se :) Du klarar det!

#8 man ska förstås aldrig säga aldrig, men jag kände absolut inte när jag sprack (pyttelite, men ändå) men klart det gjorde ont just när hon kom ut. Barnmorskan försökte väl få mig att inte pressa ut henne på en gång, men så fort huvudet var ute kunde jag inte slappna av och hon ploppade ut :) #9 haha, töja underlivet ;P såg inte skymten av mitt kön de sista månaderna och skulle jag ner där och ansa fick jag typ ingen luft så att töja skulle vara uteslutet med min gigantmage haha ;)

#9 Det är inte heller så att EDA automatiskt ökar risken för att spricka. I fall där man är  rädd och spänd och har ont så kan en EDA absolut hjälpa till att minska risken istället. Det kan göra att man slappnar av och vågar föda fram barnet. Så man ska inte vara rädd för att ta en EDA om man står där och känner att man inte orkar utan.

Jag var övertygad om att man var tvungen att klara sig utan EDA för att inte spricka innan min Bm förklarade detta för mig, då kände jag mig mycket lugnare. Men grundtanken var att försöka klara det utan EDA om det gick.

De tankar som fått mig att bli lugn är att på förlossningen föds det barn varje dag och de som jobbar där har förlöst 100tals barn var! De har kunskapen som jag inte har. Därför tänker jag ta det som det kommer och låta dom ge mig råd om vad jag kan välja mellan beroende på hur min förlossning kommer se ut. Man vet ju inte alls som förstföderska.

#12 håller med dig. Jag spände mig alldeles för mycket tills det att jag fick edan och efter det öppnade jag mig de sista 4 cm på en timme och krystvärkarna kom igång. Försökte också klara mig utan men tror att processen varit mycket mer långdragen utan. Fick sy 2 stygn utvändigt och 3 invändigt. Jag hade lite bråttom mot slutet och tryckte ut henne trots att de sa att jag skulle slappna av ;) tyckte att jag var huuuur avslappnad som helst.. Från midjan och upp kanske :P

#12: Alltså.. Att spänna sig ökar också risken, det gör EDA också. Men bara för att risken finns så är det ju inte 100%, man kan fortfarande klara sig undan! Det är ändå bara 30% av de som får eda som måste klippas, snittas eller tas med sugklocka/tång så 70% slipper helt undan! Det handlar lite om att manövrera mellan riskerna. Om kvinnan spänner sig otroligt mycket kan eda lugna henne och kanske risken minskar lite där, men risken med eda är förstås fortfarande kvar. Bara för att du spände dig mycket innan så försvinner inte de risker som finns med eda.

Det är precis som när man ser att en kvinna kommer spricka riktigt rejält kan de välja att klippa henne istället. Klipp är inte så trevligt men det kan göra att kvinnan skador totalt blir mindre, även om man förstås måste sy ihop klippet. Om du förstår hur jag menar :) Ser man att hon spänner sig och därför risker att spricka mycket kan man ge eda för att det förhoppningsvis inte ska bli lika mycket.

Man måste absolut inte behöva spricka med eda, men risken är högre än om du kör utan. Dock spricker de allra flesta utan också, vi är skapta så!

Vill man medvetet minska riskerna för att spricka kan man ju försöka vidta de åtgärder man vill och kan! Är man medveten om vilka risker som finns kan man ju helt enkelt välja den väg man själv föredrar och som funkar bäst där och då. Man får väga fördelar och nackdelar helt enkelt och lita på personalen om de kommer med råd. Eda är absolut inte enda pusselbiten utan det finns som sagt många vägar att gå! Använder man flera olika sätt tillsammans kan man minska risken mycket.

Det enda jag är rädd för inför förlossningen är hur mycket jag kommer spricka, jag vet att jag antagligen kommer spricka och kanske sys något stygn då det är så vanligt att man gör det, och det är helt okej. Men mardrömsscenarion att jag spricker hela vägen, inte kommer kunna sitta på flera veckor/månader och inkontinens resten av livet snurrar i huvudet :( Jag pratade med bm om det igår och hon sa just det att ja, det är jättevanligt att man spricker lite men inget som ger några men, man har otroligt bra läkkött där nere och personalen som är med på förlossningen för allt för att man ska spricka så lite som möjligt. Jag ska försöka tänka positiva saker om det istället.

Sen har jag det senaste börjat fundera lite över att tänk om vi inte hinner fram i tid? Ska jag föda mitt första barn i bilen mitt på motorvägen? Känns inte heeelt lockande…

Christine: Jag var också jätterädd för att inte hinna in! Jag var så orolig för att inte veta när det var dags. Man har ju aldrig gjort det förut, hur ska man kunna veta?? Man får försöka lugna sig med att de allra flesta hinner in, det är ovanligt att föda hemma eller på vägen även om det förekommer. Vanligare ju fler barn man fått som jag förstått, inte lika "vanligt" med första barnet!

#17 - Ja, vi har 15-20 min in till östra sjukhuset i gbg, men barnmorskan rekommenderade säs borås trots att det tar 40 min! Dom ska tydligen vara mer engagerade och ger mer tid åt varje patient och också större möjlighet för partnern att vara kvar. Borås hemsida såg dessutom trevligare ut och det står utförligt att man får komma på besök innan, vi får se hur vi gör.

#18 Jag födde på östra och tyckte det var bra på förlossningen den korta stund jag var där. Har inte hört något annat från andra som fött där heller och inget negativt från min man och mamma som var med under förlossningen. Jag fick även komma på besök innan, men det hjälpte min bm mig med. Jag fick till och med ha min syster med på bb en natt då jag inte ville vara ensam. Annars hade min man självklart fått vara med, men han klarar verkligen inte av sjukhus så han sov hemma.

Jag är inte så rädd för själva förlossningen utan mer för tiden efter på BB. Jag tror att jag kommer uppleva det som obehagligt om barnmorskorna ska dra och slita i mina bröst för att jag ska komma igång med amningen :/ Det känns liksom som att man vill ha tid på sig och upptäcka själv hur man ska göra, även om jag förstår att dem bara menar väl.

Sen är jag lite rädd för att jag ska bli uttorkad och därmed svimma vid toalettbesök eller så. Har för vana att spy av smärta, så jag kan tänka mig att jag kommer kräkas mig igenom hela förlossningen…

#20 tror inte att någon ens rörde mina bröst efter förlossningen, de bara förklarade hur jag själv skulle göra :)

Jag är livrädd, bokstavligt talat så livrädd att svetten börjar rinna från mig och hjärtat bultar i 190 av bara tanken.
Så jag har redan börjat kämpa för ett kejsarsnitt vilket jag tycker hade känts bättre än att föda naturligt, får se hur det går med det. Jag hoppas nästan att det är något "fel" på mig så att jag blir tvungen att göra kejsarsnitt ändå om jag skulle bli nekad =/
Vet att min syster fick kämpa som en idiot för att få kejsarsnitt med sitt 2a och 3e barn, läkarna verkar inte så medgörliga på den punkten även om hon då redan hade haft en naturlig förlossning med barn nr 1 som var jättetuff.

Kejsarsnitt är knappast en dans på rosor det heller..

#22: Vad tråkigt att läsa att du är rädd! Vad är du rädd för?

Du ska absolut inte behöva gå och vara rädd och det är jätteviktigt att du går och pratar om dina rädslor. Du kan få gå till en auroramottagning och prata igenom förlossningens olika delar och där kan du få råd och stöd i din rädsla. De jag känner som fått stöd där har haft en underbar upplevelse och min vän fick en fantastisk (vaginal) förlossning efter att tidigare ha varit rädd. Du måste också veta att du behöver absolut inte få en minsta tuff förlossning över huvud taget bara för att din syster haft det.

Om du känner att snitt är en bra väg kan du ju förstås prata om det, men det är viktigt att du pratar och bearbetar dina rädslor i tid så du är redo inför en eventuell vaginal förlossning om det nu skulle bli så, så du inte står där oförberedd och rädd i onödan. Du behöver absolut inte vara rädd! Pma om du behöver prata av dig ♥

Jag har turen att sambons morbrors fru är barnmorska med rejäl erfarenhet och dessutom är hon underbar att prata med så jag vet att hon svarar på alla frågor och tankar jag kan ha om allt. 

Hon har sagt att jag troligtvis kommer snittas då jag är så pass opererad i ryggen (pga svår skolios) men hälsovårdaren jag hälsade på menade att man försöker få alla med ryggproblem att föda vaginalt för det gynnar ryggen (eller nått sånt). Fast senare under samtalet sa hon att läkaren sen får ta det beslutet och jag hoppas jag får en vettig läkare. 

Min största rädsla är just att ryggen inte ska hålla och att allt blir utdraget i onödan + att mina muskler i ryggen går sönder = 2 veckors läkande minst. Går musklerna(ligamenten sönder i ryggen kan jag knappt röra ena armen(brukar ha den hängande i mitella eller hålla den på andra sidans axel) + att det gör ont att andas så det vore himla trist att börja ett nytt kapitel i livet skadad i onödan.

Hoppas, som du säger, att du får träffa en bra läkare så det blir bäst för dig och ditt barn. <3

#24 Det jag är rädd för är väl mest hur det kommer bli för mig psykiskt då jag är rädd för det mesta som hör till sjukhus, med nålar osv. Tror tyvärr att det hade blivit en mer jobbig än härlig upplevelse för mig. Jag är nästan övertygad om att mina rädslor kommer ta över den fina känslan att jag faktiskt ska få barn.
Tror att jag hade mått bäst av att bli sövd (för jag antar att man inte Måste vara vaken under ett snitt?), få kejsarsnitt och sen vakna upp och få njuta i lugn och ro av mitt nyfödda barn tillsammans med sambon.
Den fysiska smärtan är jag inte det minsta orolig för, har väldigt hög smärttröskel. Har hört att det kan vara väldigt smärtsamt med såret efter ett snitt, men det känner jag hade varit så värt det. Jag har aldrig blivit sövd eller opererad, så självklart hade man säkert varit nervös inför ett snitt också, men det känns som en mer hanterbar rädsla för mig.

Jag känner mig jättekonstig för att jag är så onödigt rädd, alla andra pratar om hur vackert det är att föda osv och så sitter jag här och nästan önskar att man hade sluppit den biten men vill ju samtidigt självklart se och träffa mitt barn =/

#27: Det är inte alls konstigt att vara rädd! Men det är viktigt att bearbeta rädslan. Du behöver inte vara rädd för sjukhus, det är ett rätt säkert ställe. Händer något så är det på sjukhuset du vill vara!

Min sambo är också sjukhusrädd. Han är rädd för hela sjukhusmiljön, tycker det är obehagligt med sladdar och slangar och han är rädd för blod. Förlossningen var jättejobbig för honom (inte alls för mig!) för han vägrade bearbeta rädslan innan. Barnmorskan fick bädda ner honom i en säng bredvid mig där han låg eller satt och sa nog inte ett ord till mig på hela förlossningen för det var så jobbigt för honom att vistas där. Han kände sig både svimfärdig och illamående flera gånger men jag är stolt över att han inte lämnade mig och att han lyckades hålla sig vid medvetande hela tiden!

Det finns flera förlossningsavdelningar som fokuserat mycket på att miljön ska vara så icke-lik sjukhusmiljö som möjligt utan istället mer lik hemmiljö. BB Stockholm är en av dom.

Det är dock jätteviktigt att du får gå och prata med någon, för din egen skull! Du kan få hjälp på en auroramottagning. Även om du får kejsarsnitt, vilket absolut är möjligt, vifta inte bort din rädsla. Ta tag i den och jobba med den, du kan få så mycket hjälp och stöd. Tänk att inte vara rädd alls, vilken lättnad! Även under ett kejsarsnitt - tänk att ha fort bort din jobbiga rädsla innan. Det kommer hjälp jättemycket! Du kanske ändrar dig angående snitt under gravidiitetens gång, kanske inte, men det är inte det viktiga. Det viktigaste är att du får hjälp och stöd. Ta dig själv på allvar! Allt kommer säkert gå jättebra :)

Jag var först i ett vanligt rum på förlossningen och det kändes inte alls särskilt mycket "sjukhusmiljö". En säng, ett bord och två fåtöljer, en saccosäck. Gardiner i fönstren. Kändes mysigt. Sedan blev det kejsarsnitt för mig och det var ju hundra gånger värre om man inte gillar sjukhusmiljöer! Alla var klädda i operationskläder, till och med min karl fick byta om. Blev inkörd i en operationssal och fick ligga där med syrgasmask. Jag är inte alls rädd för sjukhus på något vis, men jag kände mig ändå skrämd av det. Visst kan man bli sövd också, men det blir man ju i så fall ändå i samma rum.

Har en kompis som nyligen födde barn och hon var också livrädd inför förlossningen. Hon gick på Aurora-samtal och gjorde "studiebesök" på förlossningen. Vet att hon berättade hur förvånad hon var på besöket på förlossningen, hon tyckte att det var så lugnt och mysigt, inte alls som hon tänkt sig.

Är man rädd tycker jag man ska ta upp det med sin barnmorska så fort som möjligt så man kan få hjälp!

Ja vi får se hur det blir, jag kanske ändrar mig och blir ok med vaginal, vem vet, eller så har jag "tur" och får mitt kejsarsnitt. Är ju ett tag kvar till bf (22a september) så har ju tid på mig iaf. Har tagit upp det med barnmorskan som var väldigt förstående så vi skulle tillsammans prata med läkaren om det under nästa besök och så får vi väl ta det därifrån =)

#30: Vad spännande! Jag hoppas att allt löser sig och att du kommer över din rädsla :)

#31 Tack! =) Det hoppas jag med!