Jag tror inte man får ett planerat kejsarsnitt bara sådär. Man ska ha särskillda skäl. Exempelvis trångt bäcken eller annat fysiskt som gör att man inte kan föda vaginalt, eller att det skulle vara en risk att föda vaginalt. Även om man har psykiska skäl som förlossningsskräck så kan man planera kejsarsnitt.

Själv är jag gravid med första barnet i vecka 20 nu och jag vill absolut ha en så naturlig förlossnings som möjligt.

Jag har ingen aning om varför fler upplever förlossningsskräck än förut. Kanske har det att göra med att förlossningar sker så i skymundan och är så "hysch pysch", man pratar inte öppet om det och det okända blir läskigt. Vi har blivit så bekväma idag och smärta är något främmande och farligt, vilket det inte alltid är egentligen, och folk uttrycker därför en skräck för förlossningen.. Kanske.

Kejsarsnitt får man inte bara sådär utan man ska ha särskilda skäl. De som har förlossningsskräck får ofta också slåss in i det sista för att få kejsarsnitt beviljat.

Vaginal förlossning är säkrast för både mamman och barnet. Ett snitt är en stor operation och kan du undvika att genomgå en sådan och istället föda barnet den naturliga vägen är det förstås att föredra eftersom det är bäst för båda. Sen kan snitt behövas i alla fall, en del vaginala förlossningar blir avbruta och avslutade med kejsarsnitt, men det är alltid på grund av särskilda skäl som gör att man anser att i situationen som uppstått är kejsarsnitt den säkraste utvägen.

Jag födde vaginalt och det är det häftigaste och bästa jag gjort. Jag önskar att jag får föda många barn för det tyckte jag var en oslagbar upplevelse.

Jag vet inte hur det är i andra länder (vet att det är någon eller några här som inte bor i Sverige) men i Sverige får man inte välja om man inte har speciella skäl, precis som ChristineL säger.

Jag väntar mitt andra barn och är i vecka 28 och för mig har det alltid kännts mest aktuellt att föda vaginalt. Jag hatar sjukhus och skulle inte lägga mig på ett operationsbord om jag absolut inte måste det. Sen sägs det ju att en vaginal förlossning gynnar barnet mer än vad ett snitt gör. Lungorna trycks ihop och vattnet pressas ut naturligt osv vilket är bättre för bebisens andning.

Sen kan jag ju säga att inget går upp emot en "vanlig" förlossning. Det är en så sjukt häftig upplevelse som jag inte skulle vilja missa för något i världen. När dom rullade ut mig i rullstol från förlossningen så sa jag till min man att "det här gör vi om i morgon igen!" Det GÖR förbannat ont och är riktigt jobbigt men det är SÅ värt det! Jag fick en sån kick av min förlossning så jag ser bara fram emot nästa nu!

Jag vill föda vaginalt pga fördelarna för barnet och slippa op-sår på min mage att ta hand om. Min dröm förlossning är att det går "fort" gärna så man slipper ta ställning till smärtstillande. Vill må så bra som möjligt efter förlossningen. Vill heller inte bli igångsatt. Då överväger jag nästan kejsarsnitt (som jag inte alls vill heller) om det var val bart. Folk runt omkring mig har haft dåliga erfarenheter kring igångsättningar. Känner att jag hellre går en vecka om det inte försvårar förlossningen för mug och barn än att skynda på allt. Men som förstföderska är väll oddsen att man går över tiden och har en utdragen förlossning. Skulle inte säga att min smärttröskel är hög. Lär bli något smärtlindrande men är glad om jag klarar mig med lustgas.

#4: Finns massvis med naturliga smärtlindringar du kan använda dig av! Jag ska knåpa ihop en artikel om det sedan. Man kan kombinera olika naturliga smärtlindringar med lustgas t.ex. Jag körde varmt bad + dykteknik (en avslappningsteknik) + lustgas och det gick vägen.

Tänker tillbaka på min förlossning med skräckblandad förtjusning! Skulle aldrig ha velat byta med min sambo utan jag är glad över att just jag fick vara med om det! Efter förlossningen (trots många timmar förlorad sömn) pumpade adrenalinet och man kände att visst tusan gjorde det sjukt ont men det här ska vi göra om!! :D Ville också helst klara mig utan bedövning men till sist valde jag ryggmärgsbedövningen och det skyndade på förloppet då jag äntligen kunde slappna av igen och strunta i lustgasen. Nästa gång vill jag försöka utan men ser det inte som ett nederlag om jag måste ta det igen. Har vänner som sett på gravida kvinnor och tyckt synd om dem med tanke på vad de har framför sig men bag blir snarare uppspelt när jag tänker på den grymma känslan att ha fött fram sitt barn! Coolt!!!!! Läste förresten någonstans att runt 80% av kvinnorna i Egypten väljer kejsarsnitt.. Kan det vara så att det har blivit "fult" att föda vaginalt? Att kvinnan ska vara så fin och perfekt att hon inte får skrika, bajsa på sig, spricka? Det ska gå snabbt? Jag vet inte…

Jag skulle inte vilja ha ett kejsarsnitt, om jag inte måste då. Dock kan jag förstå de som tycker det är läskigt. Jag har precis skrivit en artikelserie om förlossningsrädsla och läst på om allt det otäcka som kan hända. Sen hör man ju mycket läskigt också, de enda jag pratat med har haft fruktansvärda förlossningar så det är klart att det påverkar.

Helst vill jag ha en armé av läkare runt mig, och operationsbord osv stör mig inte, men jag vill inte gå miste om känslan av att ha gjort det själv. Jag vill heller inte ha ryggmärgsbedövning om jag inte måste eftersom jag fått en sådan bedövning och led otroligt mycket av den efteråt (huvudvärk som gjorde ondare än den nyopererade benet!). Det vill jag ju helst inte riskera igen.

Jag tycker dock det är bra att man inte får välja kejsarsnitt. Jag har ingen aning om hur jag får göra med min försäkring (jag får säkert välja det om jag vill eftersom den borde täcka sånt). Rädsla för förlossningen går att jobba på.

#7 Skulle inte tro att det är just pga det fula, och att man kan bli "vanställd" som vissa föreställer sig. Min syster forskar kring genus i afrika främst kvinlig könsstympelse och har forskat mest i tanzania, zimbawe och Kairo. Där är det väldigt populärt att kvinnorna könsstympas. Jag tror helt enkelt att det inte "kan" föda barn naturligt utan att faktiskt bli vanställde, få ruskit ont eller inte klara av en förlossning alls.

#9 men är könsstympning vanligt i Egypten? Det trodde jag inte..

#10 Jag läste faktiskt precis nu att det uppskattas att 90 procent av alla gifta kvinnor i Egypten har genomgått någon form av könsstympning. Jag visste inte alls det, normalt kopplar man det ju till sub-sahara. Det är visst olagligt men det struntar gubbarna i. Fruktansvärt!

#11 Vill dock förtydliga med att det är oftast inte är gubbarna som har med könsstymptning att göra. Det går i arv från kvinna till kvinna. Det är ofta kvinnor som pressar varandra. Min syster har pratat med många kvinnor, ingen vill vara eller könstympa sina barn, men när äldre kvinnor är närvarande så ändrar alla åsikt. Det är som att man gör det bara för att. Därför är det viktigt att upplysa och försöka få stopp på det. Det är väll deras kultur mer som bestämmer att så är det. Man fortsätter ofta med det man blivit tillsagd.

#12 Fy vad hemskt! Tack för info här lär man sig mycket

Jag går lite mot strömmen och vill gärna bli snittad även nästa gång. Jag försökte föda vaginalt, sätesbjudning, och blev igångsatt då mitt värkarbete var minst sagt oregelbundet. Jag upplevde att jag hade en väldigt dålig förlossning och tyckte inte alls att min kropp fungerade med det värkstimulerande droppet. I slutändan blev det ett urakut snitt och i det läget var jag så tacksam att slippa mer smärta. Då var jag så omtöcknad att jag inte alls förstod hur allvarlig situationen var, det kom först efteråt när vi fick prata om vad vi gått igenom. I nuläget skulle jag överväga att inte skaffa fler barn om jag måste föda vaginalt…men jag antar att jag kan bearbeta rädsan efter den här förlossningen/snittet och att min inställning kan bli bättre.

På bb var jag en av de mest pigga och fysiskt rörliga av de nyblivna mammorna, många hade uppenbara smärtor och vissa fick gå med gåstolar eller köras i rullstolar(de hade alltså fött vaginalt). Att undvika snitt för att man blir väldigt dålig efteråt är inget jag kan styrka, jag tyckte ju att det var mycket mer fart i mig än de flesta av mammorna… Nu är det snart tre veckor sedan jag snittades och jag mår fortfarande bra, även om jag nu inte kommer få gymma eller träna hårt på ett par månader till:)

#14 tror inte jag såg någon på bb med rullator eller i rullstol… Jo,en förresten. Jag däremot, som födde vaginalt, tyckte att det var nemas problemas efter förlossningen. Fick ont några dagar senare när svullnaden lagt sig men det var inget som gjorde akut ont. Sambon vart förvånad över hur snabb jag blivit från agt varit gravid till efter förlossningen :P

#15 Jag var på bb i en vecka:P Så jag hann se lite folk passera i korridorerna.

Jag är glad för er som fick en fin upplevelse!

Det viktigaste tycker ändå jag att man är inställd på att vadsomhelst kan hända och att det inte är hela världen om nånting går fel. Har läst mycket om det där och det verkar som om ett av de stora problemen folk har är att måla förlossningen i rosa skimmer och sen förvänta sig att den ska vara fin. Så är det lätt att vara rädd för att saker inte ska gå som man planerat.

Den kan ju bli helt fel, otäck och sluta i kejsarsnitt men det spelar väl ingen roll. Det viktiga är ju att bebisen kommer ut frisk och kry. Eller, det är den inställning jag har i alla fall.

Jag kan väl förresten tipsa om lite saker jag hittat under min research för de här artiklarna om förlossningsskräck. Vet inte hur mycket info man får innan hehe

I alla fall har studier visat att kvinnor som gör graviditetsyoga upplever mindre smärta och har snabbare förlossningar än kvinnor som inte gör det.

Studier har också visat att massage av perineum minskar risken för episiotomy eller stora skador. Den ska visst mjuka upp ordentligt. Förresten tar ofta episiotomy längre tid att läka än om man spricker naturligt, dock förstås inom vissa gränser.

Så man kan ju förbereda sig lite och hoppas det går bra

#14: Vad tror du det beror på att du upplevde att du hade en dålig förlossning? Var det att det slutade på ett annat sätt än du föreställt dig från början, eller kanske att du kände att du inte fick tillräckligt med information från sköterskorna omkring dig och kände dig inte sedd?

Det är ganska intressant med förlossningsupplevelser tycker jag, och du ska inte känna att jag "pekar ut" dig! Det finns många som haft på pappret jättebra förlossningar men som upplevt förlossningen som väldigt dåligt, precis som de som haft i princip katastrofförlossningar och ändå upplevt förlossningen som jättebra!

#19 Jag hade undvikit att titta på förlossningsfilmer och lyssnat på andras berättelser just för att inte ha en bestämd bild av hur förlossningar "ska" gå till. Så för mig handlar det inte alls om att det inte blev som jag tänkt mig.

Jag kände de första 36 timmarna på förlossningen innan jag fick värkstimulerande dropp att jag hanterade situationen och väntade och var redo för själva förlossningen. Jag hade oregelbundna värkar hela tiden efter att vattnet gått. Innan de satte igång mig kände de på mig och upptäckte att jag var öppen 5 cm OCH att barnet hade rumpan fixerad neråt, då fick jag välja mellan kejsarsnitt och att föda vaginalt. Jag ville göra kejsarsnitt men blev i stort sett övertalad av läkare, barnmorskan och min man att föda vaginalt. Redan där kände jag att jag tappade komtrollen över min upplevelse. Sedan kände jag inte att min kropp synkade med droppet, först var det väldigt långt mellan värkarna under lång tid, sedan kom de väldigt tätt så droppet fick sänkas igen. Jag hade ont och kände att jag under flera timmar tappat kontrollen, det kändes i min kropp att värkarna inte kom naturligt och jag kände mig utmattad. Min man var ett jättebra stöd under förlossningen. När krystvärkarna kom lyckades jag samla mig och kände att jag återfick kontrollen och att nu äntligen var det dags för barnet att komma ut. Och då började barnet må dåligt och jag rullades snabbt iväg till oprationssalen. Först ett par dagar efteråt förstod jag hur allvarlig situationen varit.

Så det handlar inte om förväntningar eller om personalen, de var verkligen guld! Alla sju skiften jag träffade:D Däremot var jag inte nöjd med mig själv, att jag inte stod på mig när kejsarsnitt först kom på tapeten. Helheten var en negativ upplevelse, och det känns skitläskigt att göra om det, även om förutsättningarna troligtvis kommer vara helt andra nästa gång!

#20: Det låter ju inte så trevligt att bli övertalad till något du inte ville! Om du nu FICK välja så borde de ju inte kört över ditt val.. Förstår att det kändes jobbigt! Det är inte ditt fel att de körde över dig, det ligger helt på personalen. Jag är säker på att det kommer vara andra förutsättningar nästa gång och att det kommer gå vägen :) Nu har du ju också erfarenheter i bagaget som gör att du säkert kommer kunna stå på dig mer nästa gång också så du behöver säkert inte oroa dig om det blir en till förlossningen i framtiden! :)

#21 Jag är inte arg på någon då de säkert tyckte att de bara peppade mig till att göra det som de tyckte var bäst. Om det är någon som jag är besviken på utom mig själv så är det min man som känner mig och kanske skulle varit mer lyhörd för vad jag egentligen kände och hur utsatt man är i en sådan situation när man vill lyssna på dem med erfarenhet och kunskap.

Tänker jag rationellt vet ju jag oxå att ett barn som ligger rätt kommer ut lättare, och hade värkarbetet fungerat så jag skulle slippit oxytocin så tror jag att min upplevelse skulle varit helt annorlunda!

Men nu sitter jag här med en fantastisk bäbis som är tre veckor imorgonkväll, det var lätt värt det!

Med första barnet ville jag ha en vaginal förlossning just för att man mår så mycket bättre efteråt än med ett kejsarsnitt, men nu blev det ju inte så utan jag fick ett kejsarsnitt.
Nu var jag ju sjuk redan innan så jag vet inte hur man mår efter ett kejsarsnitt när man är "frisk", men jag blev jätte dålig. Kunde inte ens vända mig själv i sängen, utan fick ha hjälp att vända mig i sängen det första dygnet, hade dålig känsel i benen och ställde mig inte upp förrän ett dygn efter snittet och fick åka rullstol i två-tre dagar innan jag själv fick och kunde gå till neo själv. Men det kan ha varit andra omständigheter med iom att jag var sjuk redan innan.

Men om det skulle det bli ett nästa barn så kommer jag vilja ha ett planerat snitt, vet inte om jag vill våga riskera att behöva genomgå en till som min förra förlossning… Men sen är jag lite tveksam också, för jag vill ju snabbt hem till min andra son och sambon och det kan man inte om man blivit snittad :)

#23: Det negativa med att bli snittad när man har syskon är ju också att du inte får bära mer än bebisen vikt, så om det andra barnet är ungt och fortfarande i en ålder där man bär upp barnet ibland (typ 3 år, kanske 4) så kan man inte göra det, vilket förstås är synd.. Man kan ju alltid se hur det känns när man väl är gravid och står där, hur man vill göra då! Ha dörrarna öppna så att säga ;)

#24 Jodå, dörrarna är alltid öppna, har man tur så blir nästa graviditet hela annorlunda från den förra :)
Sonen är 3½ år nu och jag bär han inte alls längre pga. min reumatism, eller ja, det är klart, ut och in i bilen gör jag ju, så det blir nog lite ändå som man inte tänker på…

Intressant att läsa era diskussioner. Jag läste någonstans att det blev vanligare med planerade kejsarsnitt i Sverige och där började tankarna rulla runt. Jag är inte så påläst om kejsarsnitt utan har hela tiden tänkt föda vaginalt. Min nervositet sitter mest i att jag är ganska liten och klen i kroppen men har andra klarat det så borde väl jag också göra det! Hoppas jag! ;)

#26: Klart du gör!

#26 ingen kan föda vaginalt bara så där, men vi kvinnor ändrar hela kroppen under graviditeten. Är man fortfarande liten, trångt bäcken o.s.v när det börjar närma sig kan man börja fundera.

Men jag tänker så här! Sjukvården borde träffat alla olika typer av kvinnor som ska föda barn. Därför litar jag på att dom vet vad dom ska göra och hjäla mig med vad jag ska göra. Skulle de anse att ett snitt är bäst för mig och barn skulle jag givetvis bli snittad, skulle de inte se några hinder för mig att föda vaginalt skulle jag försöka mig på det.
Det är nu när jag faktiskt är gravid och börjar närma mig mer och mer som lugnet har kommit över mig. Inte nervös alls, vill bara få det gjort och jag tror mycket som lugnat mig är mina tankar, spciellt kring att våga lita på någon annan också, i mitt fall sambo och sjukvårdspersonal.

en röd tråd hos dem som haft en negativ förlossningsupplevelse verkar vara att de upplevt att de inte blev lyssnade på oc h inte hade kontroll. min slutsats är därför att man ska lita på sin instijnk där och orka säga ifrån på skarpen. vill du t.ex inte ha eda, säg ifrån, vill du ha snitt hellre än klocka omnågot går fel kräv det högljutt.

ni som har förlossningen framför er, detta är jätteviktigt! det är du som föder och du har rätt att få det som du vill! skrik och vråla omdet behövs men se till att de fattar vad du vill.

om jag lyssnat på min instinkt hade alla de få sakerna sonm jag ullevde som negativa med förlossningen kunnat undvikas.

#29 Mycket klokt skrivet. Men jag kommer ihåg att man inte riktigt var med i skallen under själva förlossningen och blev ganska lätt överkörd at barnmorskor och läkare som "vet bäst". Mitt råd är att prata igenom allt med partnern som ska vara med och kanske till och med skriva ner hur man vill ha det i vissa situationer så blir det lite mindre press på partnern att komma ihåg allt på egen hand.

Jag väntar barn nummer två i mitten av april och kommer strax innan sätta mig ner med min man och gemensamt skriva ner hur jag vill ha det om något oväntat skulle hända. Sen kan man ju alltid ändra sig på plats! Jag minns tex att jag skrev i min journal innan att jag absolut inte ville att sköterskorna på BB skulle kladda på mina bröst hur som helst när dom skulle hjälpa mig komma igång med amningen, men efter förlossningen kändes det som en fis i rymden med tanke på alla som varit och grävt en i skrevet. Jag kunde inte bry mig mindre

#29 Håller med.

Jag hade en jobbig och utdragen förlossning, över två dygn med värkar och till slut blev det ändå snitt. Är ändå "nöjd" med min förlossning och det är mycket tack vare det stöd jag fick av man och personal, kände mig hela tiden trygg.

Ville inte alls bli snittad utan ville föda vaginalt, men nu blev det som det blev. Tycker dock inte alls att det var bättre att bli snittad. Hade ont och det tog tid innan jag ens kunde komma ur sängen och kunde röra mig någorlunda normalt. Har fortfarande ont nu över 1 månad efter.

Vet inte hur jag skulle vilja göra om jag jag skulle bli gravid igen. Vill väl egentligen föda vaginalt men är rädd att hamna i "samma sits" som jag gjorde denna gång. Hellre ett planerat snitt än ett till akut efter lång tids värkarbete.

#31 Jag funderar också mycket kring nästa gång. Jag hade ju inte lika lång förlossning innan snittet men tyckte det var jobbigt nog trots att jag som du känner mig jättenöjd överlag. Får jag fråga varför det tillsut blev snitt för dig? För mig kom sonen aldrig förbi spinetaggarna utan stod på samma ställe i sex timmar. Så jag är orolig för att jag ska ha för trångt bäcken. Undrar om man kan få det undersökt så jag slipper göra samma resa igen som ändå slutar med ett snitt.

Jag är faktiskt glad över att det ändå blev snitt iom att jag mådde så himla bra efteråt och var så rädd innan för att mitt underliv skulle bli förstört för all framtid under en vaginal födsel. Det är så himla olika!

#32 Hon kom aldrig ner helt. Min syster och jag hade nästan identiska förlossningar och det gör mig ännu mer fundersam över om det är risk att det blir samma sak igen..

Man kan få göra en röntgen av bäckenet, hör med din barnmorska!

#33 Samma för mig, min syster hade oxå jobbiga färlossningar där de inte vill komma ned. Ska fråga min BM om detta på efterkontrollen.

Jag är gravid i v20 o min moderkaka låg fel på ul så om den ligger kvar så har jag inget val utan måste få kejsarsnitt. Ska in o kolla med ett nytt ul om den flyttat sig nästa v. Jag vill föda vaginalt men har kanske inget val