Det är ett svårt beslut och många faktorer som spelar roll. För mig personligen fanns inte abort i bilden ( är 19 år och är i vecka 5) Men man måste känna att man kommer klarar av det stora ansvaret som det är med ett barn. Själva mamma rollen växer man in i. Mitt råd är att prata med killen och kanske någon nära vän men ändå försöka att tänka på hur du vill att ditt framtida liv ska se ut.

Jag och min pojkvän bor hemma hos min pappa och pappas sambo,
hennes ena dotter ( 20år) och 3 av mina syskon (16år, 18år & 21år).
även min styvsysters dotter på 4 månader.
Men min kille söker jobb så vi kan hyra ett hus av några han känner.
Jag är timanställd ( jobbar med min förståndshandikappade bror, är som en 3-4åring i psyket med en 28årings kropp).
Jag har nu under 1 års tid samlat ihop i stort sätt  alla basik saker som man behöver när man flyttar hemifrån även en del överflödiga, så jag har i stort set allt det. Jag håller på med mitt körkort och hoppas på att få det nu i sommar ( har bara uppkörningen kvar att klar av).

Jag har pratat med både min bästa vän och min kille, båda säger att det är mitt beslut att ta och båda kommer finnas där för mig. Jag är psykiskt redo. Men min kille känner att han inte är redo men kommer finnas där för mig om det blir så att jag bestämmer mig för att behålla den lille. Han är även van vid småbarn då han har småsyskon som är rätt mycket yngre än honom.

Ingen här kan säga vad du ska göra eller tänka. Det är bara du som vet vad du vill. Mitt tips är att gå till en kurator eller likande och prata. Kontakta kvinnokliniken där du bor och berätta som det är att du gjort ett test som visa på att du var gravid och att du inte vet vad du vill än och behöver prata med någon. Så gjorde jag. Jag ångrar mig inte alls idag då jag kände att jag fick hjälp med att sortera ut mina tankar och svar på frågor jag inte kände att någon i min närhet kunde svara på utan att ta parti för eller emot.

För mig var beslutet att behålla inte ens något beslut egentligen för det fanns aldrig något annat alternativ för oss. Vi har en stabil tillvaro, är båda 28 år och har varit tillsammans i 4 år. Hur jag skulle ha resonerat i din situation har jag ingen aning om.

Det är ett jättesvårt val. Men tänk på att du kan göra abort till vecka 18 så du behöver inte stressa fram ett beslut, sen görs aborten på olika sätt beroende på hur långt gången man är men man får göra en.

Känn efter, längtar du efter barn, kommer du vara arg för allt du inte kan göra som dina jämnåriga kompisar kan göra om du får barn, är du säker på att du vill ha barn med din pojkvän, är du säker på att du klarar att vara ensam förälder om du skulle vara osäker på er relation. Sen tror jag inte, om du skulle välja att behålla, att man måste vara supersugen på barn innan för att bli en jättefin förälder, man växer in i det.

Vi tog vårt beslut väldigt lätt då barnet var planerat. Jag var 21 när jag blev gravid och då hade vi båda heltidsjobb, en lägenhet på 65kvm i Stockholm, vi kunde spara 10.000kr varje månad, vi hade då varit tillsammans i 7år och hade en stabil tillvaro helt enkelt. Abort var aldrig ett alternativ för oss!

Det är ett svårt beslut du har framför dig och jag vet inte hur jag skulle resonerat i din sits..

För mig var beslutet någonting som fick växa fram. Min graviditet var ingenting som var planerad och det kom som en chock när graviditetstestet jag gjort visade positivt. Jag blev mållös och tankarna bara for runt ett tag.

Vid första besöket på mvc bad jag och min sambo om all information vi kunde få ifall vi valde att itne behålla barnet eftersom vi verkligen inte visste… Vi har inte en direkt osäker vardag men inte så stabil som vi  kanske hade önskat att dela med ett barn som vi kommer att vara ansvaraiga för. Jag är student vid universitetet med studielån med helgjobb och min sambo jobbar provisionsbaserat och vi hade precis skrivit på ett kontrakt för att flytta till en väldigt dyr lägenhet. Allt vändes upp och ner. Det jag vill komma till är nog att beslutet kommer och går inte att hasta fram utan låt det ta den tid det tar. En stabil vardag är någonting man får med rutiner och strävan - om ni vill så kan ni göra vad ni vill:)

Lycka till med ert beslut

För mig var beslutet väldigt lätt då jag redan tidigare hade gjort en abort som blev extremt jobbig för mig. Min sambo ville inte alls behålla till en början så det blev jättejobbigt, men nu är vi lyckligast i världen över vår underbara lilla Julia, 2 år. Andra barnet på väg och det var lättare att fatta det beslutet för oron fanns inte där.

jag blev gravid när jag var 19, min sons pappa och jag hade bara känt varandra i 3 månader. Men idag bor vi tillsammans och sonen är 6 månader.

Mitt råd till dig är att känna efter. Hur vill du leva ditt liv? Hur vill du att det ska se ut om 1 år? Vill du vara mamma eller vill du fortsätta med det du gör nu?

Bara för att man får barn stannar inte livet upp. Jag anser att man kan göra exakt det man gjorde innan bara man planera lite extra! För mig hade det inte funnits att göra en abort även om jag var i den sisten jag var i. För mig kändes det hemsk att ta bort något som jag själv hade skapat.

Men som sagt, jag vet inte hur ditt liv ser ut, du får känna efter hur du känner. Hur du vill att ditt liv ska se ut.

Jag kan bara säga att det är extremt mycket utgifter när man har barn, men det är så värt det!