Först och främst - KRAM! ♥

Sen tycker jag att du tänker helt rätt. Om du kan och vågar föda vaginalt ska du absolut göra det, det är säkrare både för dig och för ditt barn. Det är väldigt svårt att få göra ett kejsarsnitt "bara för att man vill", utan kejsarsnitt görs när det finns speciella anledningar till det - om mamman är extremt svårt förlossningsrädd och det inte går över med terapi, om barnet ligger fel och man inte vill/kan föda barnet med rumpan först, om barnet har något 'problem' som skulle medföra komplikationer vid vaginalt snitt eller ja, vid akuta situationer.

Kejsarsnitt görs inte 'bara för att', eftersom det medför risker både för mamman och för barnet. Kan man föda vaginalt så är det det säkraste att göra! Sen är det jättebra att kejsarsnitt finns, det är jättefint att föda med kejsarsnitt också, men vaginalt är att föredra om det går.

Det är sjukt häftigt att föda barn och du har något fantastiskt framför dig! Om du vet att du vill föda vaginalt så fundera över hur du vill föda vaginalt. Vissa ställningar kanske du föredrar framför andra, vilken typ av smärtlindring vill du använda / inte använda?

Man träffar barnmorskan jätteställan i början med i slutet går du oftare och om du redan gillar henne kommer du säkert göra det mot slutet också. Man får en närmare relation allt eftersom tiden går, oroa dig inte :) Och hon vill alltid ditt och barnet bästa så jag tror säkert att du kan lita på henne.

Och sen gör det ont att föda barn, jätteont. Men du ska inte bli rädd över att läsa om det, se det som en förberedelse istället. Du vet att det kommer göra ont men du kan styra över smärtan mycket på egen hand. Slappnar du av gör det mycket mindre ont och slappnar du av under förlossningen kan du säkert föda helt utan medicinsk smärtlindring om du vill. Om du vill minska smärtan finns det ryggmärgsbedövning du kan be om och då gör det inte lika ont längre.
Bli inte rädd av det du läser utan försök förbereda dig så mycket du kan. Du ska gå igenom en helt otrolig sak och sen får du bli mamma, vilket är helt fantastiskt!

Ett jättestort grattis till din graviditetet! Tänk vad mycket fint du har framför dig :)

Jag känner igen mig i det du skriver i slutet om att man inte ska vara rädd och orolig. En vän till mig som jag pratat mykcet med och diskuterat om jag verkligen vågade skaffa barm eller ej sa en bra sak. Om du inte är rädd har du antagligen inte tänkt igenom det, det är ju faktiskt en stor händelse. Ett visst mått av oro visar bara att du tar det här på allvar. Och jag som tänkte att jag var tvungen att avstå från barn etersom jag inte var lika tvärsäker som alla andra, haha.

I början läste jag mycket och jag tyckte bara alla tjatade om att man MÅSTE förberede sig och tänka igenom hur det ska bli när barnet kommer medans jag hade fullt upp med att greppa att jag var gravid. Jag bestämde mig för att ta tankarna i min takt. Det som känns viktigt just nu är antagligen det jag ska fundera på och skita i det andra tills det kommer till mig.

Sedan som ovanstående säger så får du inte kejsarsnitt bara för att du vill, det är bara dina vänner utan barn som tror det.

Våga vara lite rädd! Man ska inte fördöka förtränga det man känner, prata mer med din barnmorska och kanske din mamma? Lycka till!

Jag tror absolut att det är det bästa att föda vaginalt. Både för en själv och barnet. Visst kan man både spricka och det kan göra ont i många veckor efter en förlossning, men vid ett snitt får man ett stort operationss

Operationssår som kan hindra en från att fungera normalt efteråt. Sen har jag 8 syskonbarn varav 3 är födda med snitt. De tre är sjuka jämt! Den ena sjukdomen avlöser den andra. Ingen annan av alla barn i släkten har varit så sjuka som dem. Det är svårt att inte se ett samband med snitt och sjuka barn. Sen är en vanlig förlossning helt otrolig! Man känner och får vara med om något helt fantastiskt. Ingenting att vara rädd för tycker jag :)

#4 Det finns ett medicinskt bevisat samband, som du nämner. Det är en helt annan typ av bakterier i en op-sal. Immunförsvaret påverkas välidgt mycket beroende på typ av förlossning.

min största rädsla är snitt, inte för snittet utan för att man inte får göra något efteråt. man får knappt lyfta sitt banr :/

och som ensamstående med två hundar är snitt jag verkligen inte vill göra.

visst har det sina fördelar med att det går fort, men folk tänker inte på att det finns en baksida med

gillar du inte din bm så ska du be om att få byta, det ska kännas rätt direkt!

#5 Att de är sjuka ofta beror nog verkligen inte på bakterier från op-salen. Har du varit i en operationssal någon gång? Vill bara skriva det så att de som föder med snitt inte blir rädda för några konstiga bakterier. All personal som jobbar på en operationssal är ordentligt utbildade och vet vilka rutiner som ska följas för att minska risken för smittspridning. Det finns ingen stans som just det är viktigare än på operation. Jag kan inte föreställa mig att det slarvas med hygienrutiner på en sådan avdelning någonstans. Då är nog vanliga förlossningsavdelningar värre.

Såklat påverkar barnets första minuter i livet lite alla möjliga funktioner, inte minst andning och cirkulation. Vaginal förlossning måste ju vara skonsammast för både barn och moder. Ett snitt är ju ett stort ingrepp och bör verkligen inte användas som alternativ till en normal förlossning om inte modern i fråga är totalt panikslagen. Rädda personer har dock en mycket sämre återhämtningsförmåga och klarar förmodligen även snittet sämre, rent statistiskt.

Ts, om du känner dig otrygg och orolig så råder jag dig verkligen till att kontakta din barnmorska för att få en ytterligare kontakt med kurator eller aurorabarnmorska. Gå inte och må dåligt, det är onödigt när det finns bra hjälp att få. jag känner igen mig i det du skriver. Så kände jag också i början av min första graviditet. Allt var så nytt och skrämmande. Orosmolnen avlöste varandra. Supertungt.

Jag visste ingenting om graviditeter eller förlossningar innan jag blev gravid. Nu är jag i v 26 har läst en hel del på nätet men inte så galet mycket ändå. Man får välja i slutändan vad som känns bäst för en själv. Och jag har hört många som tycker att en vaginal förlossning är det coolaste dom varit med om! Jag är lite nervös för hur jag ska må efter men det här är något som miljontals kvinnor har klarat av i tusentals år! Det är klart vi klarar det också :P

Jag känner verkligen med dig!!!! Bland det första jag tänkte på när jag insåg att jag var med barn var att jag på något sätt ska föda fram ett ganska stort paket genom lilla lilla… Är livrädd för kejsarsnitt för jag har hört så mycket om det och mitt huvud blev en skräckfilm. Pratade med min barnmorska om det, eller snarare snörvlade i panikgråt…

Hon sa att jag inte får tänka på det nu eftersom mitt jobb just nu är att inse att jag har någon inne i mig som jag ska ta hand om. Min kropp kommer börja inse att en förlossning behövs bara några veckor innan det är dags. Det är först då man kan börja vara redo att tänka på det. Innan dess är det massa annat som behövs tänkas på. Det hjälpte mig iaf=D Lycka till med graviditeten:)

TACK för alla era svar!

Ni har fått in mig på rätt spår igen, ska träffa barnmorskan om två veckor ungefär.. Då kommer nog allt kännas bättre.

Jag tror det var lite för tidigt för mig att börja bläddra i förlossningsböcker osv..
Det fick mig bara att känna mig helt dum i huvudet, jag lär mig nog mer och mer allt eftersom, och vill hellre PRATA än att läsa i min ensamhet.

Vill gärna gå kurser (TIPS?!) för att få se och prova och lära mig själv.

Jag vill inte göra kejsarsnitt, OM det inte är nödvändigt givetvis.
Men faktiskt.. det verkar ju inte vara svårt att få?
Kan rabbla upp hur många som helst på min facebook lista som gjort snitt.
Och bara ett FÅTAL som fött normalt.
Men jag är inte inne på det spåret alls.

Jag vill bara sluta tvivla på mig själv och bygga upp min självkänsla (att jag klarar detta osv).

Min pojkvän vill inte att jag gör kejsarsnitt (om det inte blir nödvändigt).
Självklart är inte hans röst avgörande på det sättet, men då känns det ändå som han litar på att jag klarar det här själv :)

Sen funderade jag på, att om man spricker, vilket man förmodligen gör..
Jag är inte särskilt rädd för det eftersom det bara hjälper barnet ut, men något jag börjat nojja över (jätte larvigt!) är att när man ska sy ihop allt igen, behöver man vara vaken då? Eller kan man få bli sövd och ihopsydd?

Det är bara själva tanken på att bli ihopsydd där nere medans man är vaken och precis stått ut med världens smärta så ska man bli torterad ytterligare ?

Vet inte varför jag hakat upp mig på det.. Men det släpper bara inte!

#10: Oftast spricker man lite, det är normalt precis som du skriver. Det finns många saker du själv kan göra för att minska risken att spricka och även barnmorskan under förlossningen kan vidta vissa åtgärder för att hjälpa dig att spricka så lite som möljigt. Jag själv fick sy 1 stygn eftersom jag fick en liten bristning. När dom syr blir man inte sövdutan du ligger med din bebis på bröstet, oftast. Du blir bedövad innan dom syr så dom går inte bara på hur som helst :-) däremot får man ofta ett litet överslag i nerverna efter förlossningen så man förväxlar. Ibland beröring med smärta, så trots att du är helt bedövad kan det göra lite ont. Jag tyckte det gjorde ont, men det går snabbt över! Oftast är det ju inte så många stygn så det klarar du säkert jättebra! det finns ju som sagt vissa ställningar som minskar risken, att du smörjer underlivet från vecka 37, att barnmorskan håller tillbaka huvudet så det inte går för fort, att hon hjälper till att töja, att du föder utan ryggmärgsbedövning och att du slappnar av och inte spänner dig - för att ta några exempel på vad som minskar risken för bristningar ;)

Jag fick göra ett urakut snitt och tiden efteråt var hemsk. Det tog sex månader innan jag kände att jag inte hade ont någonstans längre, men det tog ytterligare några månader innan jag kände att jag hade full rörlighet i min kropp igen. Jag fick infektion i snittet och annat tråkigt.