Lyssna på din läkare, säger läkaren att det är okej då kan du alltid försöka skaffa barn, för jag tror att blir du gravid så kommer dom ha ständigt övervaknade så du inte blir dålig.

Är hjärt felet ärfligt??

Men säger Läkararen att de är ok, så kör på de.

Men adoptera kasnke? (ja vet, de är inte samma sak, men då slipper du den "farliga" biten och kan leva gott med de barnet, och hjälpa till på köpet!)

Känner du och in parntner för detta och han vet riskerna och är beredd fast nått kanske går fel, så tycker ja du ska följa dina moderinstinkter.

Du kanske till och med får föda lite tidigare för att lätta lite? (då menar ja max 1 (kanske mindre) månad b.f)

Men i alla fall Lycka till!

Hur gammal är du? Övervikt i sig frestar på hjärtat, för att inte tala om en ev förlossning. Jag har en bekant som förlorade sin fru i barnsäng då hennes hjärta stannade under förlossningsarbetet. Hon hade inget hjärtfel men var överviktig.

Jag vill inte skrämma dig, men jag tror det är viktigt att vara medveten om vilka risker som finns när man försöker fatta ett beslut.

Dock misstänker jag att man blir lite extra övervakad om man är gravid och har ett hjärtfel och säger din läkare att det är ok så är det nog det.

  Lita på läkaren säger jag med.

  Problemet när man pratar om övervikt är att man sällan berättar hur mycket övervikt vi pratar om. Vilket kan göra att alla som är det minsta överviktiga tror att de ska dö i barnsäng eller liknande. 

  När man är överviktig så måste hjärtat pumpa runt mer blod än annars, men risken beror ju också på hur stor övervikten är. En frisk människa trillar inte bara av pinn pga viss övervikt. Men som ovanstånde skriver så är värkarbetet inte att leka med. Men du kanske får göra kejsarsnitt för att förhindra den stressen på hjärtat?

  Om ditt hjärtfel inte är värre än att läkaren sägar att det är ok så kan du nog vara ganska säker på att det går bra. Men du får tänka på att det kanske blir en jobbigare graviditet och att du kanske blir sängliggade eller något i slutet. Säkert många fler undersökningar iaf.

Jag ska upp till Umeå i mars med mitt hjärta. Ska prata med läkarna då vad dom säger om detta. Jag har alla möjliga fel på mitt hjärta men läkarna har sagt att vi kan prova att skaffa barn. Jag äter inga mediciner.
Om vi blir gravida så kommer vi att stå under ständig bevakning och i vecka 8 så ska vi ringa upp och begära tid för MRT i vecka 18. Om det ser ut att var risk för mitt liv så kommer fostret att aborteras.
Om jag väntar med barn till efter operationen och dom inte kan laga  klaffen med plastik så får jag en mekanisk och måste äta Trombyl, då är det i det närmaste kört sa dom till mej i alla fall. Känns bra att höra att dom sagt annat till dej

Jag ville också ventilera det hela med andra än läkare och startade denna tråd "Beslut, beslut". Fick mycket fint stöd i den och det är jag tacksam över

Tack för alla svar! :)

Till Mitralis; Trombyl är mycket mildare än Varan och man kan sluta sista veckorna/månaden/dagarna innan förlossningen så blir det inte så mycket effekt av medicinen. :)

Har ätit Varan när jag var liten men fick sen Trombyl. :)

Har läst ditt inlägg och jag lider med dig, vet ju vad du går igenom, men som sagt, dom kommer ju att övervaka oss så det är ingen fara, jag har läkare från Uppsala Akademiska, Göteborg och Gävle som sagt samma sak. :) Han från Göteborg är tydligen en riktig expert på hjärtat och dess problematik och han sa ju att det var okej så, för jag har bara minimalt läckage om ens något alls nu och det är ovanligt och jättebra säger dem. :)

Till er andra: Tack för all hjälp! :) Ang. min övervikt så väger jag under 100 kg och har aldig vägt det heller. :P Och jag går nedåt i vikt nu, min kompis som är i 4:e mån väger runt 106 kg efter hon gått ned och innan hon blev gravid, till henne sa barnmorskan att hon kunde ha en normal graviditet. :)

#6 Eller var det Varan dom tänkte sätta mej på Hur som…
Jag tror att det kommer att gå bra för både dej och mej fast jag var nere i ett svart hål för ett tag sedan och såg inga möjligheter då.

Ja det tror jag med. :) I ditt inlägg tror jag det står Varan. Och det är väldigt starkt blodförtunnande. :/ Men det kan också vara så att du kommer att ha det bara i början efter operationen, det brukar vara så. :) Sen så får man byta till en svagare, som t.ex. Trombyl. :)

Jo, jag med. :)

Men det värsta med att bara vara 20 och ska snart fylla 21 är ju det att folk ser ner på en om man blir gravid och tror att det är ett "misstag". :/

Men jag ska helst skaffa barn innan 25 säger läkarna då det blir farligare ju äldre jag blir. :/

Optimala åldern för mig sa dom var mellan 18-25.

Så ja.. Jag vill ju ha barn och velat ha länge nu. :)

#8 = jag är lika gammal som dig då, jag är 20 och fyller 21 nu i vår och jag ska föda i maj, jag vet vad du menar med att folk kollar ner på en…

Ja, dom är otroliga. :S

#8 Dom sa åt mej att rappa på med barnaskaffandet när jag var 21, nu är jag snart 33.
Hittade tyvärr ingen att skaffa barn med före nu. Jag ville ju inte bara dra hem någon namnlös från krogen när jag hade ägglossning och hoppas på tur.

Lustigt det där med rätt ålder för baranfödande. Mej kollar dom ner på för att jag INTE har barn. Är liksom inte lika mycket värd.

#8 + #9: Jag var 21 när jag blev gravid och har aldrig upplevt att någon kollat ner på mig på grund av åldern.
Jag tror det mycket beror på att ålder ofta att har göra med vart man står i livet, hur stabilt man har det. Man kanske inte har det lika stabilt när man är 21 som när man är 28 tex. Man ska kunna erbjuda sitt barn en stabil och trygg uppväxt och ha bra bostad, bra inkomst, pengar sparade osv.

Jag fyllde 22 år i december och har BF om 2 dagar och som sagt aldrig upplevt att någon sett ner på mig - men som sagt tror jag det snarare beror på hur stabilt man lever.

Vissa som är 20 bor ju tex hemma hos sina egna föräldrar och har varken bra inkomst eller pengar undansparade, ändå skaffar de barn till höger och vänster trots att de själva inte är oberoende av sina egna föräldrar ännu.
Fast sen kan det ju vara så att man har det stabilt, eller man tror att man har det stabilt, och sen så skiter sig allting. Förhållandet spricker, man blir arbetslös osv och då vänder sig till sina föräldrar och ber om hjälp när man redan blivit gravid. Sånt händer ju också och det kan hända i vilken ålder som helst, tycker inte det är riktigt samma sak.

#12 ja så kan det vara, jag har stabil inkomst och bor tillsammnas med min sambo i en 3:a och har det väldigt bra, men känns som folk kollar åp en så mkt

Ja fyllde 22 för ett par månader sedan. Jag har inte heller upplevt att någon sett ned på mig som tur är. Alla jag talat med har, tvärt om, varit mycket stöttande. Pappa trodde kanske inte att det var på gång nu redan men han såg det inte som något negativt alls.

  Sedan så är det visserligen många som tror att jag är äldre än vad jag är, hur kul det nu är som kvinna… Så de kanske verkar naturligare på något sätt. När man vart irriterad vissa dagar så är det nästan att man önskar att någon skulle säga något.. Men no such luck :P

Ja, eller att det kansker beror lite på vart man bor? :P

För vissa ställen verkar ha fler som ser ner på unga medans det är tvärtom på andra. :S Skitmysko. :S

Men så har jag ett till problem nu, jag har nämligen ångest och vet inte alls hur jag ska göra, jag vill ha barn, men när det kommer till att försöka så blir jag nervös, mest för att jag vet att alla kommer att bli arga och skälla ut mig och dom som blir oroliga för att jag ska dö och då kommer de be mig att göra abort och tjata på mig om det osv. Det är spec. min mamma jag oroar mig för, för hon säger att hon inte vill att jag ska skaffa barn för att hon inte vill mista sin bebis för att jag ska få barn. :S Dvs, hon vill inte mista mig om jag blir gravid…

Känns som om jag inte har nåt stöd alls. :S
Förutom pojkvännen då.. :S

Fick ni ångest när det var dags att sätta igång och hade ni många tankar som snurrade i erat huvud? Isåfall vad/vilka?

men prata med din mamma hur du tänker göra om du bestämmer dig för att försöka. säg då till henne att du tänker försöka och att du inte vill stå barnlös. hon måste ju acceptera det du vill och stötta dig…

Har jag redan sagt, men då säger hon att hon inte vill förlora mig. :S

  Nu hade ju inte jag någon större anledning till ångest men jag skulle inte låta andra människor bestämma om jag skulle ha barn eller ej, med eller utan hjärtfel. De får lita på att du gör det du tror är bäst för dig själv.

  Visst var det endå bäst för din kropp att få barn tidigt? Visst att du kan vara förstående angående din mammas oro, men du måste ju få ha din bebis precis som hon har fått sin/sina.

  Håll fast vid fakta om de inte litar på ditt val. Få dem att inse att du menar allvar. Berätta om läkarna du träffat, planen ni lagt upp och eventuella extra undersökningar som gjorts/planerats. Börja käka folsyra redan nu osv. Om de inser att valet att skaffa barn är väl genomtänkt och väl planerat så kanske det gör det lättare för dem att acceptera.

   Sedan när barnet väl är "i stan" så att säga så kommer nog de flesta att bli glada igen. Och om du är orolig för att de ska tjata om abort så får du väll vänta så länge som du kan innan du berättar att du är gravid. Säga att du käkar pencellin om någon undrar varför du inte dricker osv.

Hoppas det går bra för dig :)

Det har du rätt i.
Ja, jag vill ju ha barn och har viljat det i flera år, och det är ingen fara, jag dricker aldrig ändå så ingen kommer undra varför. :P

Ja, men sen när det väl kommer fram kommer det bli gap och skrik och kanske gråt, och min mamma är ensam med sina/våra djur nu sen pappa dog -09. :/
Det är också ännu en anledning att hon inte vill att jag ska få barn utifall jag dör, och hon kör med att jag inte har "någon nytta av barnet om jag dör." Men jag skaffar inte barn för att ha det till nytta heller. :S

Och hon tjatar om missfall, missbildningar, sjukdomar och allt dåligt som kan hända och gör allt för att skrämma upp mig och så. :S

Sen säger hon att det inte blir kul för henne eller min kille om jag dör och dom lär ta hand om en bebis. :S
Sen säger hon att tänk om både jag och bebisen dör och då var allt i onödan och en massa sånt. :S

#19 Hur ofta går du på kontroll för hjärtat? Kanske mamma kan få följa med nästa gång och så får läkarna lugna henne

Kom på att jag ju faktiskt har en bekant på facebook som fick barn nu här i dagarna. Hittade henne på ett hjärtforum. Hon är opererad för aortastenos. Hon fick en biologisk klaff och äter Trombyl.
Graviditeten har gått hur bra som helst utan några komplikationer alls Hon är väll ca 32 år, tror jag.

  Jag förstår att din mamma är rädd, speciellt om det inte var så länge sedan din pappa dog, men hon måste ju acceptera ditt val. Låt henne följa med till läkaren som Mitralis sa.

Ja hon har redan hört vad dom sagt men tror inte på dem. :/ hon litar på det dom sa när jag var nyfödd och opererad 1:a gången och då så sa dom att jag KANSKE inte kommer att kunna få barn och sånt, men det har utvecklats så fint. :)

Mitralis, ja du ser. :) Jag har Pulmonalis atresi/Pulmonell atresi tror jag att det heter. :P Aja högerkammarhjärta iaf. :P

Mamma har varit med sen jag var liten och jag har frågat om barn sen jag var ca 13 år så hon vet mycket väl vad om gäller och så.

Vilket hjärtforum? :)

#24 Det är tyvärr nedlagt nu Det är synd för det finns inte så många för oss i våran ålder att prata med om hjärtfel och barn osv. Det finns väldigt mycket för barn och deras föräldrar och gamla med kärlkramp osv, men vi i "mitten" är tyvärr lite bortglömda känns det som.

Ja precis.
Nu har jag ångest som fan, mamma visste inte om alla våra katter men nu såg hon dom och bröt ihop (kattungar vi räddat) och säger att vi ska göra oss av med dem eller avliva dem direkt, så att jag blir gravid är det inte tal om hur hon kommer att reagera när hon bröt ihop nu… alltså, vafan ska jag göra? Orkar inte mer…

#26 Jobbigt läge. Skaffa en ny karl åt henne så ni får leva erat eget liv Ni är ju i alla fall myndiga.
Nä, men i alla fall, en psykolog åt din mor och kanske lite psykofarmaka kanske är på sin plats om hon alltid mår dåligt. Det kan ju hjälpa till att stabilisera henne. Hon verkar ännu inte ha berarbetat förlusten efter din far. Jag personligen skulle nog flytta 30 mil och hålla kontakt per telefon och skicka en bild på bebisen när den är född. Låter hårt, men ibland måste man få köra sitt eget race.

Ja, vi var och kollade på en lägenhet igår faktiskt:P

#28 Ha ha ha, se där

Ja^^ jadu, jag får mer och mer ångest hela tiden, men köpte jättesöta babykläder igår. :) Det är ju bra att ha redo. :) Och för mig spelar det ju ingen roll vad det blir utan jag köper lite roliga färger för jag tycker alla kan ha allt! :)

#30 Tänk på att dom växer ur de minsta plaggen ganska snabbt så att du inte sitter med 10 oanvända boddysar efter 2 månader.
Ofta så får man ju kläder av släkt och vänner också, men det är klart, hittar man något riktigt hjärteknipande så är det ju svårt att låta bli att köpa

Ja oja, har köpt flera olika storlekar:) Var jättebra pris på KappAhl och Lindex och Cubs, tre för två och sånt :)

*Cubus

Har skapat en ny tråd om familjeproblem och så i samband med om jag blir gravid om någon vill läsa.