Usch, sådär hade jag det också! Fick starka "måste-ha-barn-känslor" när jag var 18 år men pga ekonomiska skäl kände vi också att vi var tvugna att vänta. Jag mådde också jättedåligt av att behöva vänta och grät också väldigt mycket över det och varje gång mensen kom blev man helt förkrossad även fast jag visste att jag inte kunde vara gravid. Till slut ville jag inte gå ut för jag började gråta så fort jag såg en gravid kvinna eller en barnvagn. Det tog ganska hårt på min kille också för han blev ledsen av att se mig så.

Jag har inte något bra tips på hur du ska må bättre tyvärr. Jag blev gravid när jag var 22 år och väntan kändes som en evighet. Det enda ni kan göra är att kämpa hårt för att hitta ett jobb så att ni kan flytta hemifrån. Om det är möjligt kan ni redan nu börja lägga undan lite pengar för första barnet är dyrt med alla inköp som måste göras.

Så mycket har jag inte längtat förrän jag passerat 35 och fortfarande var singel och trodde att jag kanske aldrig skulle få uppleva detta att få familj och barn….

Men om ni varken har jobb eller eget boende, vill jag starkt råda er till att vänta! Att få barn är tufft nog som det är och både graviditet och småbarnstid kan vara en hård prövning på ett förhållande ändå, utan att man dessutom måste oroa sig för ekonomin.

Om du bara är 21 år, finns ingen orsak att ha för bråttom - låt hellre din starka längtan bli en drivkraft till att faktiskt hitta jobb och bostad! Så är det ju bara att köra på sen….

gud vad jag känner igen mig! är 18 och blir 19 och vill verkligen ha barn, när vi hälsar på hos någon som har barn "kidnappar" jag dem medens jag är där^^ önskar bara att sambon ska bli redo, vilket jag tror att man aldrig kan bli riktigt.

Hehe ja det känenr jag också igen :) redan när min faster fick barn när jag va 14-15 snodde jag alltid ungen… O nu när hon fick när jag var 19 så ville jag alltid vara barnvakt o var där mer än föräldrarna till ungen :)

Men som sagt bara att vänta och hoppas på att det händer någon gång. Har alltid haft fullt upp med djuren så jag sluppit tänka på det så ofta men eftersom jag inte äns har djuren kvar så tänker man ju mer när man gör inget!

Bara vänta o hoppas det blir snart :) Som sagt hela livet på mig men ändå så många man gått skolan med som redan har barn. då blir det ännu jobbigare :P

Ville bittert ha barn när jag var 17 men jag var i ett minst sakt destruktivt förhållande så det passade inte alls. Jag blev med barn ändå men gjorde abort. Har aldrig mått så dåligt. Blev deprimerad och destruktiv.

Det tog slut med honom och ja träffade min nuvarande partner som jag nu (6 år sednare) har fått en liten dotter tillsammans med.

Nu känner jag att det var tur att jag väntade.

Jag lovar, din tur kommer också. Se till att du har ett ordentligt fast förhållande. Tips från mig.

Jo det kan vara bra att ha det med, hoppas det här håller med.. det är i alal fall en kille jag tyckt om många år och som gillat mig så bara hopaps det håller nu när man kommit lite mer på samma nivå :)

Gick itne tidigare då som sagt kilalr inte brukar mogna lika fort dom tjejer och att han va så mycket yngre 3år

Jag känner också igen mig i längtandet efter ett eget barn… just besvikelsen när mensen kommer, suckandet över gravidmagar på stan osv.

Men det är som sagt var bara att jobba på! Jag blir 21 nu i slutet på maj och har ett år kvar på gymnasiet. Pojkvännen inleder en 5-årig utbildning under hösten. Efter skolan sedan så vill jag jobba runt i ett par år innan jag binder upp mig till ngt så stor som att skaffa barn.

Man får njuta av andras barn så länge o tänka på att ens tid kommer så småning om.

Ja jag tror mycket beror på att jag inte har något liv. Mamam säger alltid att jag ska hinna med roliga saker själv innan jag skaffar barn. Men som jag själv ser det har jag gjort allt jag velat när jag va liten… Jag är ingen krogbesökare, åker inte utomlands och inget beroende av att bara slösa pengar på kläder saker.

Mitt liv är is tort sett datorn, läsa och faktist brodera. Men ja som sagt man får vänta på bättre tider, synd bar anär man själv alltid ville vara en "ung" mamma.

Nog hade jag varit det om inte gamla killen åkt in igen men nu ska jag se frammåt med den nya och hoppas att det gamla inte kommer och sliter i hjärtat på mig igen :)

Så fixar man jobb o eget o tänka på barn sen :)

Ganska skönt o höra vad andra säger även om man oftast vet vad svaret blir, men bättre än o bara höra sin mamma säga at tman förstör sitt liv..

#8: "…Nog hade jag varit det om inte gamla killen åkt in igen men nu ska jag se frammåt med den nya och hoppas att det gamla inte kommer och sliter i hjärtat på mig igen :)…"

Eh…om du inte ens är riktigt säker på vilken kille du vill ha, så är det absolut bra att vänta med barn, ja….

(Om jag nu inte missförstod ditt inlägg, alltså)

Hehe ja så kanske man såg på det :P
Blev lite fel, get tupp den andra så helt säker på den jag ahr nu :)

Bara hoppas han sköter sig med så tur man lär vänta ett tag med barn :)

Att ha barn krävs mycket och ett stabilt liv. Med rätt kille & även ha ett stabilt förhållande. Barn är inte bara att skaffa för att man själv vill så gärna ha det. Och på så vis vara självisk tycker jag det känns som.

Och sen så inte bara skaffa en kille eller bara ta vem som helst bara för att få ett barn. Tycker att man ska ha ett stabilt förhållande först.

Tycker också att inlägg 8 låter som att du inte änns vet vilken kille du ska ha. Så du borde vänta med barn.

Nog förstår jag längtan. Då jag själv har det. Men jag stoppar tanken då jag inte vill vara självisk och ha för min egen skull bara för att ha. Utan jag vill också ge barnet/barnen ett stabilt liv där jag kan ge dom det dom behöver (som jag inte kan nu). Jag kan lika gärna vänta tills jag är över 30 år (är 24 år nu). Bara för jag vill ha ett stabilt förhållande, ekonomi och en massa annat som man behöver.
Fast jag gärna skulle vilja ha ett barn nu så även om jag skulle bli gravid nu som jag undviker så gott jag kan så skulle jag ändå göra abort. Fast jag även har dåliga erfarenheter med abort + att jag riskerar även att aldrig mera kunna bli gravid. Just pga jag vill ge barnet det den behöver.
Tycker inte att man ska skaffa barn hux flux bara för att man vill ha bara så dära. ^^ 

21 är ingen ålder. Barn hinner man med i många år till.

Ung mamma och äldre mamma. Mamma som mamma. Ingen skillnad.

Umgås och lek med andras barn. Kanske vara barnvakt osv. Då får man hålla på lite. =)

Jag hade den känslan första gången när jag var 16, råkade bli gravid och ville så gärna om jag bara kunde ha barn men det var 3 fel jag övervägde en abort på - Fel far till barnet, fel ålder och fel ekonomi. Slutade i missfall och att jag insåg att jag inte ville ha med den där killen att göra egenligen (dock tog det inte slut förens senare när det var på bristnings gränsen till att jag skulle va elak mot honom, tyvärr ung och dum).

Sen la det sig ned i några år, sen träffade jag min nuvarande och råkade igen bli gravid, ja det enda som funkat hitills för mig är pstav, resten släpper igenom allt ^^ (18 års ålder) kände desperat att jag var i bra ålder, rätt far till barnet MEN fel ekonomi.

Nu är jag 21, massa bekanta runt om mig som är 18-25 får barn och jag är den enda av oss som drar in en inkomst just nu och sambon är sjukskriven för depression.. så ekonomin och situationen är inte rätt nu heller.. Känns rätt orättvist i mellanåt men när jag funderar innerligt på hur det skulle vara att ha barn just nu så känns det som om det finns ett och annat jag vill ska hända först (Nu menar jag VERKLIGEN inte att festa och leva busliv för det har jag inte gjort sen jag var 16 år så det kapitlet är över) men små saker, tex att illrarna våra ska få ett bra liv, bättre ekonomi, en arbetande sambo, kanske ett giftermål och annan bostad på annan ort än nuvarande.

Så mitt "råd" är, fundera inte på graviditet, blöjbarn och småbarn för det är bara underbart, fundera istället på alla faktorer som är runt omkring det, pengar, erat förhållande, eran bostad, hur ni planerat framtiden hitills, finns det något annat som kanske inte är helt lätt att fixa med ekonomin just nu om barnet skulle komma idag..

Unga mammor som tar steget och får minimum mammapeng och vars partner har lika mycket ikomst som en studerande.. dom är jättemodiga.. men jag blir smått besvärad av att höra hur deras föräldrar hjälper till och att ekonomin är kärv.. den kommer vara kärv nog med en ordentlig ekonomi.. Och jag vill inte ha hjälp av min släkt,.

Åh känner med dig! Men inte riktigt samma situation här.

Jag är 23 år och min pojkvän 24 år. Vi har vatt tillsamman i 8 år, förlovade i 7 år. Längst av våra vänner. Vi bor i egen längenhet, han har fast jobb sen 4 år tillbaka och jag är timanställd. Dem flesta i min omgivning väntar barn eller har skaffat. Men syster ska ha i september (lillasyster).

Men min pojkvän sa att vi skulle ha barn när jag får får fast job. Nu närmar det sig och jag har chans för det. MEN nu börjar han fega, han säger att han inte vill på några år. Och jag pallar helt ärligt inte det när jag har kämpat som en idiot för att få fast jobb.

Suck…hur länge ska man orka?

#13 skippa p medel och bli gravid ändå! har man lovat så har man tycker jag.

#14 det kan knäcka ett förhållande totalt.

#13 Tycker det var väldigt lågt faktiskt.. 8 år är längre än vad jag om min karl har vart tillsammans och det enda som fattas är att han har jobb enligt oss men jag tycker du ska ta en snack med gubben din och fråga varför han plötsligt ändrade sig, detta uppskjutande tycker jag låter konstigt med tanke på att han är ju för gammal för att leva busliv (enligt min mening) och några vänner som vill ha med han på rajtantajtan verkar inte vara många eftersom vänner och bekanta bildar familj.. Prata ut så det inte ligger något under som han inte kanske vill berätta, att han tex är rädd för hur småbarnstiden ska påverka erat förhållande eller att det är någon sån här karl grej.. (du vet vad jag menar ^^) Lycka till :D

#15 det kan det han gör också, att lova att skaffa barn och sen säga  nej, har man lovat så har man.

#13 Jag håller med om att har man lovat så har man, absolut. Men att bara sluta med p-piller utan att han vet känns fel för mig. Om jag skulle göra det och bli gravid så varje gång jag tittade på mitt barn skulle jag tänka på vad jag hade gjort. Hade nog inte kunnat ha det på mitt samvete.

#14 Tack! Jag ska prata med honom. Har försökt ett par gånger men han verkar inte vilja diskutera det. Han tycker att det är jobbigt eller nått :S Nått tips på vad jag kan säga?

#17 jag håller med att dte inte är rättatt göra så, man är 2 om en graviditet. men det är väldigt rövhåls stil av han att göra så. fråga han hur dte skulle kännas om du hade lovat han något som han längtat och sett famemot väldigt länge och när dagen närmar sig så fegar du ur.

Tycker inte att man ska pressa någon till familjeliv och ha så bråttom. Det kommer väll när det kommer. Man borde absolut inte tvinga någon till det om den andra inte vill ännu. Eftersom att skaffa barn är ett stort steg. Han kanske helt enkelt inte känner sig redo ännu. Kanske finns saker kvar att göra i livet innan han skaffar familj eller något annat. Tycker det är fel att pressa någon o sånt till familjelivet. Som sagt. Barn är ett stort steg.

Visst lovat o lovat så har man väll det. Men man kan ju ändra sig eller tänka till efteråt eller något sånt. Eller när man väl kommer till kritan så kanske man verkligen känner att man inte känner sig redo och tänker till mera då.

Ni är ju ännu unga. Finns gott om tid kvar.
ha inte så bråttom.
Tjata o pressa o sånt hjälper nog inte det heller.
Kanske prata lite om det o reda ut om det. Men sen så vänta tills han är redo eller något sånt.

Att råka bli gravid tycker jag låter mycket vanskligt… Visst, olyckor händer, men att göra det med flit är en annan sak. Onödigt att slita så på förhållandet, och kanske till och med förstöra det. Han måste ju också få välja hur deras framtid ser ut.

Se bara till att det är är klart för honom va du vill, speciellt om de ska dröja "några år". Kanske inte pressa honom men iaf prata om det. Jag förstår att de känns taskigt när han sätter ett mål för er angående första barnet och sedan går ifrån det… Det gör det svårt att lita på honom och, tålmodigt, vänta den tiden han säger att han behöver. Verkar i sådana fall som att det första "målet" bara var för att slippa prata om det, eller tänka på det.

Men samtidigt vet man ju inte att det verkligen skulle ta så lång tid, det kan mycket väl kännas så för honom nu, men han kanske inte känner så om ett halvår.

När min sambo och jag pratade om barn så sa vi att kanske när jag jobbat ett tag och har fast inkomst, och när vi renoverat klart huset någolunda. Men *poff* en dag när jag skojade om en väns bebis så frågade han om vi inte skulle skaffa en själva. (Det tog en stund innan jag fattade att han inte retades )

efetrsom han ångrade sig nu kanske han ångrar sig en bit in när hon är gravid trots att han ville från början, så hade jag tänkt efetr som han virrar runt.

Virrar runt och virrar runt, de e klart att man kan vara osäker på ett sådant stort steg i livet. Det behöver ju inte bara vara något dåligt. (Och det behöver definitivt inte betyda att han kommer lämna henne mitt under graviditeten…Ser inget som skulle peka på det.)

Tror iaf att det är bättre att han är försiktig än dumdristig, för barnets skull…

Som sagt så är det inte som om ni är särskilt gamla, så det reproduktiva chanserna är inte på spel än så länge. :) Då hade det varit en allvarligare fråga. (Inte för att längtan inte är nog att driva en till vansinne! )

(Men ta ett allvarligt snack med pojkvaskern! :P  Det här har mycket med ert framtida liv att göra. Det är viktigt att ni förstår varandras känslor, även om de så betyder att ni talar med någon utomstående.)

Det enda tipset jag har är att få honom att förstå att du inte är synsk och att du vill ha ett uppriktigt svar eller iallafall en öppen dialog för du känner att han undanhåller något och det gör dig orolig.

Tack allihopa!

Jag försökte prata med honom härom kvällen och frågade liksom vad det e som han e rädd för? Han säger bara att han inte är redo. Men det måste väl vara nått specifikt?

men iaf…man blir såååå trött

Det måste inte vara något specifikt.
Han känner sig väll helt enkelt inte redo då. Är ju bara att acceptera o respektera det.

Det där med att vara redo för att "ta steget" är inget man kan ta på. Förutom alla praktiska aspekter som boende, ekonomi och tid så är en stor del bara en känsla.

För min del så har jag velat ha barn i många år men känt att det inte är läge, rent praktiskt. För mig har känslan funnits där, men inte det praktiska. För andra kan det praktiska vara ordnat men inte känslan av att vilja. Man kan faktiskt även längta utan att vilja och vilja utan att längta…

Detdär lät nästan flummigt, men det är det absolut inte :)

#26 håller med dig där. Min sambo och jag hade tidigare pratat om barn, nästan sen dess att vi blev tillsammans, då var jag 14 och han 16. Vi har båda velat ha barn och längtat länge. Men då var det för oss inte realistiskt att skaffa barn. Sedan började bitarna falla på plats och den sista biten trillade slutligen dit. Vi har lägenhet med plats för en till, vi har körkort båda två och bil (kombi till och med), han har fast anställning och jag har ett jobb som jag stormtrivs på och som jag kommer få komma tillbaka till efter graviditeten. Det var där vi ville vara när vi skaffade barn.

Ändå dröjde det ett tag innan sambon kände sig redo, även fast vi nått alla krav och mål vi ville innan vi skaffar barn. Men så funderade han över detta med att vara redo och så pratade han med sin pappa och arbetskompisar som är eller ska bli pappor och konstaterade det att om han väntar på att känna sig redo för att skaffa barn skulle han nog troligen kunna vänta hur länge som helst och alltid kunna komma med någon anledning till att inte vara redo.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt men… Väntar man på rätta tillfället för att skaffa barn kan man vänta hur länge som helst tror jag, för det man kan säkert alltid komma på en anledning till att det inte skulle lämpa sig för tillfället, om man vill. Dock ska man absolut inte pressa någon till ett sådant livsavgörande beslut och ansvarstagande. Tror det bästa är att vara klar och tydlig med det man känner och vill så att det inte blir några missförstånd och försöka ge varandra den tid det behövs.

Hmm.. Så tänker jag i alla fall.

lova och lova, man måste få ändra sig, man mognar och inser att man vill göra annat innan. så fruktansvärt respektlöst att medvetet bli gravid mot någons vilja. respektlöst att tjata oxå. han vet ju vad du vill.

#28 är även espektlöst att bryta löfte och förtoende och att inte vilja prata om det. skulle bli förbannad om min sambo gjorde så.

folk skiljer sig oxå, det är att bryta löften, man förändras och kan inte rå för hur man känner, killar är inte spermadonatorer, är man inte redo att ha barn så är man inte. det kommer inte ngt gott ur att tvinga ngn att bli förälder.

man kan ju tänka efter rejält innan man lovar en sån stor grej.

ja visst ska man tänka efter, men ha i åtanke att ni är unga. man växer upp och man ändrar sig. vill ni ha en kille som stannar för att han sa det när han var ung men som inte vill längre? bättre att gå vidare.

Jag tvingar såklart inte honom, eller bryter nått förtroende. Men ni måste förstå min besvikelse?

Jag väntar självklart tills han blir redo. Min syster ska ha barn i september…kianske han blir sugen när han ser den lilla :P

#33 Jag förstår absolut att du blir besviken. Jag behövde inte vänta så länge efter det att "alla bitar fallit på plats" och han ändå inte kände sig redo tills dess att han ändrade sig.

Jaha han var inte redo, men då tyvärr är det inte mycket att göra än att vänta på att han växer till sig, vi kvinnor har ju fördelen att växa in i rollen sakta (iom graviditeten) karlar blir det lite mer pang på för och det är skrämmande.

Förstår din besvikelse men ja tyvärr är livet orättvist och #31 löften bryts jämt hur stora dom än är för löften kanske inte är rättfärdigade.

Hoppas på att jag inte får vänta allt för länge iheller :P

Mitt gudbarn föddes i november och efter att ha umgåtts med henne och hennes föräldrar ett tag så verkade han bli lite förändrad ett tag. Vi gick på ikea och tittade lite…minns att d va i mars för d var då vi fick vårt radhus. Där är ju en massa barnfamiljer och vi tittade på alla söta barn som kom förbi… Helt plötlsigt sa han: "Äh ska vi skaffa en lite knatte?" och jag liksom bara: "VA?!" sen sa han "Nä, bara skoja". Men man såg på honom att han ville….

Nu efter att inte ha träffat gudbarnet på ett tag så verkar det ha svalnat en hel del…men som sagt när syrrans tös kommer kanske hon gonar sig =D

#36 Han kanske vill när han blir starkt påmind om det för att det är nära till hands för att se det nya livet så att säga, destå mindre starkt intrycket blev destå mer falnade intresset för egen producering. Vad vet jag men kan så vara :P

TS Millanfn: Jag känner verkligen igen mig i det du skriver och jag vet att vi är många fler. Hur kan det bli så, är riktigt jobbigt ibland. Kan gråta och när min kille undrar vad som är fel så vågar man knappt säga, han har hört det några ggr om man säger så…  

Min bästa vännina som är 2 år yngre än mig fick barn för ca 1 vecka sen. Och som du kan ana så är jag lite avundsjuk- är lycklig för hennes skull såklart, men vill oxå!

Just nu studerar jag. Min tanke är att om ca 1,5 år att man ar ut spiralen… Sambon och jag pratar då och då om detta, man vill ju att det ska bli så rätt som möjligt. förhoppningsvis kommer man in på utb. som man sökt som är i två år. Alltså blir man gravid sista tiden i studiera eller lite senare. Jag är 26 år och känner att personligen vill jag ha mitt första (och enda?) barn innan 30 år.

Han vill att vi ska bilda familj men inte ännu. Dels pga att jag håller på att ta mig ur en depression och dels vill vi båda att jag pluggat klart, eller nära inpå iallafall.

Tiden kommer för oss oxå förhoppnigsvis! Du är ung, du hinner!

JO jag vet att man hinner :)
Så tänke rjagh varje dag men nu kämpar jag för bostadbidrag i grejjer så jag har något annat i tankarna ett tag i alla fall :)

Sen får man vänta o se om det blir jobb sen får man se hur det blir med allt. det är ju inte så lätt att släppa det heller när pojkvännen ser en tjej på stan tex o säger att "så vill jag cokså att du ska se ut" (jätte mage alltså) ;)

Men men jag får se frammåt o hoppas det sker innan 25 i alla fall, då det är mitt mål hitills. :)