Jag är strax i vecka 39 och tiden står still. Först nu har jag fått så ont i ryggen att jag knappt kan gå. Mitt bäcken är på väg att gå mitt i tu känns det som! Inte nog med det så har jag sömnproblem som inte är av denna värld och karpaltunnelsyndrom som gör att jag inte kan använda händerna normalt. Men i övrigt mår jag bra Haha!

Jag känner mig ganska lugn inför förlossningen. Jag har varken tränat på att andas eller hyrt en TENS vilket oroar min sambo till max. Han tror att världen ska gå under nu för att det inte blivit av. Jag har inte orkat. Jag sover så förbaskat dåligt!

Min sambo vill också ta magbilder och han har börjat engagera sig mer i magen…men han säger att han fortfarande inte fattar vad som är på gång. Är det vanligt att män är så sega? ;) När jag tänker på det så fattar knappt jag, och jag har ju ändå dendär krabaten i magen. Hicka eller sparkar nästan dygnet runt. Sparkarna är "snällare" nu när det inte finns så mycket plats och magen har sjunkit ner och trycker inte lika jobbigt på lungorna.

Hoppas att jag ska slippa gå över tiden. Håll tummarna för mig!

Alla mina vänner runt omkring får barn innan bf..och det ska ju inte tillhöra vanligheten så jag lär väl gå över tiden flera månader bara för att jämna ut statistiken.

#0 Nu när jag tänker tillbaka så känns det som att jag var i vcka 33 förra veckan. Skumt! Dagarna går sakta, men veckora flyger förbi.

Jag har gått exakt 20 fulla veckor idag. Fick reda på att det ligger en liten lillebror i min mage när vi gjorde UL i vecka 18. Är redan mamma till min underbara dotter som blir 2 år i maj.

Jag har känt bebisens rörelser sedan vecka 14 ungefär och har försökt få min man/pappan att engagera sig i magen med mindre lyckade resultat. Nu den senaste veckan har han börjat kunna känna hur lillen därinne rör sig. (Moderkakan ligger på framsidan så det har varit svårt att känna för "utomstående" tidigare). Men män har nog lite svårt för att fatta sådant här, var likadant när våran dotter låg i min mage… Men nu älskar han henne mest av allt och har gjort det sedan hon "pluppade" ut ur min mage!

Har mått pissilla från allra första början tom vecka 16 ungeffär. Men nu mår jag toppen och kan bara njuta av min stora mage. Väldigt glad för det eftersom jag mådde pyton och spydde i 7 månader med min dotter. Och när jag väl slutade må illa och kräkas så satte foglossningen igång… Och hon trivdes så bra i min mage så det blev igångsättning i vecka 42+3. *Ush och fy*

Nu har jag bestämt att lillkillen ska komma i tid, eller gärna någon vecka innan. Längtar hur mycket som helst!

Så frustrerande! Jag kan inte sova, är inte trött alls. Eller trött är jag, men jag kan i alla fall inte sova. Nu är jag dessutom oroad över hur jag ska klara av ekonomin när försäkringskassan trasslar.

Jag hoppas att jag inte går över tiden två veckor men nu känns det som att jag naturligtvis kommer göra det bara för att allt ska vara så jävligt. Vet inte hur jag ska orka föda barn heller om jag inte sover på nätterna, så det är väl lika bra att dendär bebisen stannar i magen för evigt. *suck*

Jag är INTE glad och munter nu. Hade hoppats på att få ta det lite lugnt och slappa sista tiden men allt är bara tungt, trist och jobbigt. Även om jag inte gör ett smack på dagarna så känner jag mig slut.