Jag tror nog att dom flesta ibland känner som du!? Det har iallafall jag också gjort. Det jobbigaste är nog att det inte blir bättre efter man fött (inte för mig iallafall)! Då är man trött för det, kanske har ont länge och tycker att barnet tar all tid och uppmärksamhet.

Det sägs ju att 70% av alla förhållande tar slut innan barnet fyllt 2år, just på grund av att barnet kräver så mycket så man glömmer bort/ orkar inte att ta vara på varandra.

Sen är man väl lite extra känslig under graviditetn också, så man behöver lite extra bekräftelse och ömhet just för att känna sig behövd och älskad.

jag har inga tips på vad man ska göra, mer än att man ska prata om det, berätta hur man känner och mår. Det är nog lika jobbigt för båda parter. Efter barnet är fött se till att ta hand om varandra! Lämna bort barnet ibland så man får egen tid med varandra osv.

#1 Tack för ditt svar!

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min älskade sambo och jag vill absolut inte att det ska ta slut mellan oss. Hemska tanke! Därför vill jag ju försöka vårda vårat förhållande nu. Jag är jätterädd att han ska tröttna på mig för att jag är tråkig och "inte vill ha sex"…men det vill jag visst. Jag är så otroligt lättstörd bara. Jag kan inte bara bli på humör på ett kick, helt plötsligt från ingen stans. Det funkar inte så för mig. :(

Förstår precis hur du känner! Jag kan ju säga att jag kan känna mig så även när jag inte är gravid! det är jätte jobbigt. Och min sambo är så snäll  så han talar om att det inte är så skönt att ha sex efter man fött barn eftersom man blir så "slapp" i underlivet ett bra tag efteråt! Och då känns det ju jätte bra att få barn , och känna att man inte "duger",  och få höra att det är så äckligt när det läcker mjölk ur brösten! Då känner man sig väldigt uppskattad och "behövd" .

Men vi är ju fortfarande ihop efter 2 barn (på 7 och 9år) och drygt 10år, och det var han som ville ha ett tredje barn, så kärleken till mig och barnen är väl starkare än det "dåliga"!

Men visst känner man sig otillräcklig ofta.

Ja, det kanske int är så ovanligt. Jag har dock så dåligt samvete för jag VET ju att de är jag som är bromsklossen i vårat sexliv. Det är inte alls vad jag vill vara, men jag kan inte rå för det. Jag vill ju inte "gå med på" att ha sex om jag inte alls är på humör. Det känns helt fel….eller borde jag göra det? Alltså, han vill ju inte ha sex med mig om jag inte vill det, naturligtvis…men han visar ju att han blir besviken. Kommentarer som "vi har ju inte haft sex på flera månader" och "jag saknar faktiskt att ha sex med dig" gör inte saken lättare. Jag vet att ha inte menar att pressa mig, men det är vad som händer. Jag känner mig tråkig och dålig och med en sådan känsla i kroppen bli man ju på humör för maratonsex…not!

Du gör nog helt rätt i att strunta i att ha sex när du inte själv vill, det blir ändå inte bra i slutändan. Min sambo har varit lika, men jag har gått med på sex för hans skull, men det blir ju som sagt inte bra det heller, bara fel för båda parter. Det är en jobbig situation det där, men man har ju alltid sina perioder förr eller senare när man inte alls känner för sex, speciellt när man är gravid.

Trollhassel, jag känner precis som dig, men så har det vart för mig väldigt länge, i ett par år… Och jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur den onda cirkeln… men vi håller ihop i alla fall, men jag vill ju inte att det ska ta slut på grund av det här…

#5 Ja, man får nog försöka vara tydlig, ärlig och visa uppskattning på alla vis man kan, men inte "gå med på" sex för sin partners skull. Jag gjorde det i ett förhållande tidigare, och det var just det som tog död på den sista glöden. Jag mådde jättedåligt av det till slut.

#6 Skönt att veta att man inte är ensam. Det finns flera olika knep för att ta sig ur denhär onda cirkeln men alla bygger på att man måste lära sig att lita på sig själv och sin partner till 100%. Något som har funkat för mig är "sexförbud" med gos och närhet helt kravlöst. Det har i längden kunnat få fart på lusten att gå längre…men det kan ta tid. Låt det då ta tid.