Jag maste erkanna att jag inte ser fram emot att bli gravid just pga tjaffs-risken. Bade jag och min pojkvan ar otroligt envisa, och overreagerar garna (men ar aven snabba pa att saga forlat och gora upp igen). Jag vet bara nar jag har pms sa ar det rena varldskriget hemma. Jag grinar for allt, och han blir frustrerad for allt, och det blir bara varre och varre :P

Jag skulle nog säga att jag och min sambo gått åt andra håller. Vi är mycket mysigare mot varandra och tjafsar mindre. Eller jag skulle nog säga att jag tjafsar mindre iallafall.

Sen har det hänt rätt många gånger nu under graviditeten att han "gått igång" men att jag bara vänt mig inåt istället för att tjafsa emot. Det har slutat med att jag bara gråter för att han är rent elak, och då har han insett att han gått för långt. Men han säger aldrig förlåt, aldrig nånsin…

I början hade vi ett rent kaos här hemma. Tror det mycket var pga. att jag kräktes varje/varannan dag, var slö och grinig mer eller mindre alltid pga. illamåendet och huvudvärken + det faktum att sambon inte riktigt förstod att det var en liten bebis i magen som gjorde att det blev så som det blev med mig rent humörmässigt osv.

Efter första UL så blev det snäppet bättre, fortfarande tjafs ibland då jag är en envis och krånglig person att ha och göra med i vanliga fall om jag ska vara ärlig, tänk då när jag är gravid.

Men dom senaste månaderna har det inte varit någonting alls här hemma, skönt med lite lugn och ro den sista tiden. Tror det har sjunkit in att en bebis är på väg och att det är den som gör mig till det monstret som dyker fram ibland ^^
Fick faktiskt höra från honom förra veckan att han tycker jag är trevligare och mysigare som gravid, haha.

Vi håller faktiskt väldigt sams, det känns faktiskt ännu mysigare nu  Visst kan JAG va en gnälltant, men han står ut me det och brukar itne kommentera om jag fäller nån ful kommentar =)

Jag tror också att det är kombinationen av att jag är extra slö, grinig och illamående och att han inte riktigt fattat vad som är påväg. Jag har inte varit den som ropat efter sex precis under dehär månaderna och det har varit frustrerande för honom. Klart att han förstår att jag inte är så sugen när jag kräks och mår illa helatiden, men han är inte nöjd med det.

UL på måndag! Får se vad som händer efter det.

#5 Du ska nog se att allt faller på plats när han sett bebisen på tv-monitern när det sprattlar runt där på måndag. Min sambo blev så stolt när barnmorskorna visade oss våran för första gången :)
Nej, sex är ju inte det första man tänker på alls när det är som jobbigast. Förhoppningsvis förstår han förr eller senare!

#6 Det tror jag också :) Tids nog kommer han nog bli som Mr.Bean på julafton. Hoppas att jag får tillbaka lite sexlust när jag blir piggare och mår bättre.

#7 Håller med… den där sexlusten har ju liksom en förmåga att vägra falla på. . .  men nu har jag äntligen börjat må lite bättre, så nu kanske det vänder ;-)