är inte orolig alls över egna sjukdommar, men livrädd för att nåt ska gå fel med magen så att säga. minsta magknip o de ilar till i hjärtat o jag kollar på pappret vaje gång jag kissat för att se så det inte är rött.

#1 Det gör jag också. Jag är bara i vecka 6 nu och det oroar mig att missfallsrisken är så stor. Jag får försöka vara förutsättningslös men det är svårt.

då e du inte långt efter mej. e i vecka 8 o jag tror att den oron håller i sig under hela livet sen. är de inte för att nåt går fel under graviditeten så är de för att de kan ramla o slå sig eller bli misshandlade o rånade på vägen hem från krogen. oron kommer alltid att finnas där, tror det ingår i de där med barn ;)

#3 Då får vi hålla varandra om ryggen och hålla tummarna för att vi båda får behåll våra småttingar. Oro kan jag ta, det är när det väl händer något som man mår dåligt över det i långa loppet.

hade en liten blödning i förrgår kväll o jag grät nästan hela dan igår för att jag var så rädd. gissar på att det är lite hormoner med i spelet o gör att man blir löjligt känslig.

#5 Jag gråter massor. Kan gråta för ingenting.

Oroar mig inte jättemycket för svininfluensan då jag tror att media (som vanligt) överdriver det hela ganska mycket…men visst finns det lite grann i bakhuvudet.

Hehe! Mycket hormoner! Ni kommer störtgråta till allting, Mrs Doubtfire är typ världens sorgligaste film och oroar man sig inte för det ena så är det det andra…Just nu att barnen inte kommer få jobb när de blir stora o att barnvagnen ska fara ur händerna på mig på nått sätt när jag är ute o går…Måste peta på bebisen när han sover ibland med bara för att kolla lixom

jag kommer oxå peta på min unge….