Nu fortsätter jag min "lilla" tråd här genom att berätta att sedan min förlossning, så har jag fått äran att hjälpa förlossnings-undrande och förlossningskvinnor över nätet. Detta är något som verkligen värmer mitt hjärta och något jag vill fortsätta med:-) Genom åren har jag fått många frågor, men en av de uppenbara är:

"hur kan man föda utan att uppleva att man har "ont"?.

Här kommer mitt svar:-)
"Det är en väldigt bra fråga och jag ska försöka förklara efter bästa förmåga hur jag upplevde det som jag gjorde. I mitt fall var det en lång tankeprocess som började långt innan det var dags för förlossning. Jag började funderade över mitt förhållande till just smärta och fann att jag som så många andra tillhörde den sortens människor som svalde en alvedon så fort det gjorde minsta lilla ont i huvuvdet. Inget fel med detta, men min grundsyn hade blivit att smärta var något onaturligt och skulle bort till varje pris. När jag sedan läste boken "att föda utan smärta" tyckte jag först att grundidén var befängd och drömlik men det dröjde inte länge innan jag började inse att möjligheten skulle kunna finnas. Boken beskriver hur vi flickor redan som mycket små får en inpräntad bild av hur en förlossning kommer vara. Vi får höra om eller se en kvinna föda, vi ser henne skrika av vad vi tror är smärta, vi ser detta stora barn komma ur det "förhållandevis" lilla underlivet. Vi får 20% insikt av något som innehåller 100%. Genom livet kommer vi i kontakt med mentala bilder av rädsla, smärta, skrik, panik och vi blev mer eller mindre intalade både medvetet och omedvetet att förlossningen är en mycket plågsam process och att vi inte ska tro något annat. Födslolektyren säger många gånger samma sak, jag läste en "vanlig" förlossningsbok som inleddes med meningen "att föda gör fruktansvärt ont" och jag minns hur jag satt och grät och skrev i min dagsbok "att föda gör REDAN fruktansvärt ont".
Så, hur gick jag då slutligen till väga…jo: Jag beslutade mig för att först och främst slå dövörat till när det kom till alla "skräckhistorier". Jag beslutade mig för att min förlossningsupplevelse skulle bli min och ingen annans, ingen skulle kunna få "bestämma" åt mig hur den skulle bli. Därefter läste jag systematisk på om HELA graviditet- och förlossningsförloppet. Man kan lugnt säga att jag närmade mig det hela som en råpluggande högstudiestuderande närmar sig en tuff tenta. Jag gjorde mitt yttersta för att bereda mig fysiskt och psykiskt inför något jag aldrig varit med om förut. Boken "att föda utan smärta" var ett fantastiskt redskap. Tack vare den fick jag en stor inblick i det mentala arbetet som krävdes för att få helhetsbilden av en graviditet och förlossning. Jag insåg att vi föder lika mycket psykiskt som fysiskt. Och en annan fantasisk insikt som började slå rot, var det faktum att vi kvinnor KAN det här och att vi är skapade till att föda barn.
Jag tränade mycket med visualiseringsbilder och andningsövningar, till saken hör att jag började detta gedigna arbete i slutet av 6:e månaden, varpå jag vill belysa det faktum att det inte är för sent med att sträva mot en positiv eller smärtfri förlossning även om man är långt gången i sin graviditet.
Min make var ett enormt stöd och tillsammans tränade vi profylaxens lära. Vi byggde upp en känsla av teamwork. Vi skulle föda barn, vi skulle hjälpa vårt lilla barn till världen. Väl medveten om att inte alla män vill eller kan delta i ett sådant arbete, så är jag personligen övertygad om att vi kvinnor fixar detta minst lika bra utan deras medverkan.
Jag passade även på att analysera hur jag upplevde smärta de gången den drabbade mig. Så som det mest "enkla" händelser, som ex när jag råkade smälla i storttån i en tröskel. I stället för att "bara" tänka att det gjorde ont, började jag lägga märke till de olika sinnes-"sensationerna" som följde. I stället för smärta, upplevde jag ett starkt tryck, en brännande känsla, en pirrande smärta. Jag började förstå att väl man öppnade sig för möjligheten, så fanns det fler färger i poletten än bara ont, ont, ont.
En annan viktig faktor var tidsperspektivet. Jag arbetade med konsten att ändra tidsperspektivet till min egna fördel. Dvs istället för att tänka "tänk om jag har flera timmar framför mig av förlossning, tänk om jag har flera "hundra" sammandragningar att vänta" så beslöt jag mig för att fokusera energierna till "här och nu" och framför allt "EN enda sammandragning i taget". Inga tankar på de jag lämnat bakom mig, inga tankar på de som jag hade framför mig, utan endast en enda sammandragning på högst 1-2 minuter. Jag beslöt mig för att DET skulle jag fixa. Och det var även så det blev.
En annan del av varför min förlossning blev så fantastisk, var att jag pga mina införskaffade kundskaper och övningar kunde behålla lugnet. Jag fick aldrig panik varpå min hjärna aldrig behövde skicka ut signaler av rädsla eller panik. Detta ledde till att jag upplevde sammandragningarna som enorma krafter, som tryckte och kramade min kropp, men som aldrig gjorde ont.
Jag kan inte understryka nog att jag är medveten om att förlossningar är så unika. Det kan gå fort, eller ta lång tid. Det kan vara dramatiskt eller förhållandevis lätt. Men mina råd är som alltid, oavsett situationen…acceptans…tillit till din kropps förmåga…lugn. Dessa tre begrepp är metoder att använda för att uppleva en positivare förlossning oavsett omständigheterna.
Det som också underlättade för mig var att jag visste att om situationen blev sådan att jag och min kropp inte skulle reda ut det hela, så var jag bland människor kompetenta nog att göra detta åt oss. Dvs genom evt kejsarsnitt. Att veta att jag skulle kunna lägga över tilliten fullt ut till dem, lade också sig till grunden för mitt stora lugn.

Slutligen: Min kropp skulle påbörja ett arbete, jag aldrig skulle kunna stoppa och när jag förlikade mig med den tanken samt insåg att kroppen skulle göra så för att hjälpa mig föda fram min efterlängtade lilla bebis, så kände jag stor ömhet och respekt inför min fantastiska kropp. Jag beslöt mig för att jobba tillsammans med min kropp, hjälpa den där jag kunde och låta den ta vid där jag gjorde bäst i att stötta den med andningen enbart. Jag blev ett teamwork med mig själv, med min kropp. Alla dessa faktorer ledde till att jag genomförde det största fysiska jobb någonsin, men att jag aldrig upplevde smärta och att det var 21 underbara timmar av mitt liv.

Min önskan är som alltid att målet för blivande mammor ska bli, att dom ska få möjlighet till en så positiv förlossning som dom kan få. Smärtfri eller inte.

Så nu över till er Gravida i fokus Jag vill bara att ni ska veta att jag finns här för er OM ni känner att ni behöver stöd och peppning eller ledning. det är bara att skriva här, eller maila mig i min lilla vrå på ifokus:-)

Stora kramar till er alla fantastiska urkvinnor!!!!

Superfint skrivet! Är som sagt inte gravid än, men är helt övertygad redan nu om att man kan klara det utan problem. För man är ju som sagt gjort för att klara detta. Helsund artikel och mycket lärorik. Ska absolut införskaffa den där boken när det väl blir dax för mig.

Själv är jag planerat född hemma och har därför uppfostrats att tycka att det är naturligt och att man klarar det "själv". :-)

Underbar inställning du har!!!=) Så mycket hänger på hur du "närmar" dig situationen och väljer attse på den:-)

*Kram*

jättebra skrivet! detta inlägg är något jag kommer kolla åt igen då det är dags för oss (inte än på ett par år men ändå) :)

Härligt:-)

Hur får man då sin gubbe att förstå att man är gravid det närmar sig snabbt datumet och man behöver hans stöd och hjälp! känns mest som att jag kör huvudet i en vägg var gång jag påpekar att jag är trött och tung och behöver lite uppmuntran.

#7 Då måste jag först komma med lite motfrågor=) Om du tycker att det blir för personligt så PM:a mig ist så tar vi det där=)

*Går ni båda till Mödravården och besöker er barnmorska?

*Hur är er kontak annars, när det kommer till situationer då du känner dig dämpad, kraftlös osv finns han där för dig, kan ni prata?

*STOR KRAM TILL DIG O EN HEL MASSA UPPMUNTRAN*

Hej, skulle jag få kunna spara din text och skriva ut för att läsa, jag får sådan huvudvärk och bokstäverna bara hoppar när jag läser på datorn. // LInnéa

Självklart Skrollan:-D

#8 usch vet inte om jag orkar prata med någon alls om detta….så känns det just nu :(

#8 Vet du, du ska inte alls känna att du "måste" detta eller så, men jag finns här i min lilla vrå, om så du bara vill skriva ett par meningar. Jag peppar dig gärna*KRAMA OM*

Verkligen jättefint skrivet, jag klarade inte av att läsa det utan att börja gråta.. Fast jag är då väldigt känslig för det mesta just nu.

Jag har aldrig hört något om andningsövningar, vart på två möten om förlossning, men de har inte nämnt något om det.. De bubblar mycket om att partnern är ett jätteviktigt stöd hit och dit, och det gör mig bara mer nervös, eftersom jag kommer gå igenom det här själv..
Går snart in i v. 29, och börjar bli lagom nervös och önskar att jag hade mer sällskap än jag har, känner mig för det mesta helt ensam i det hela..

#13 Finns det ingen annan, vännina/syster/mamma, som kan vara ditt stöd? Det kan ju vara skönt att ha nån med oavsett vem det är, bara det är nån du litar på. Jag vill starkt rekommendera profylaxkurser/böcker. Hade en mardrömsförlossning första gången. Bara att ha läst en bok om andning och avslappning hjälpte mig inför och i min andra förlossningen. Det hjälper så att man slipper känna sig som ett offer för smärtan och mer som att man kan påverka och ha kontroll. Lycka till PennyIIXC!!

#14
Har ingen nära vän, som finns i närheten av där jag bor.. Och inga syskon alls, och inte en såpass relation till min mor som skulle få mig att slappna av.. istället tvärt om..
Det är därför jag känner mig så sjukt ensam i min graviditet..

Finns det någon internetsida som tar upp lite om sånt? Har inte överflödigt med pengar, så vet inte om jag kan köpa.. kan kolla på biblan iofs..

#15 Penny, PMa mig så pratar vi över mail. Jag har en drös med tips och råd om andningsövningar osv:-)

STOR KRAM

Blev så lugn efter att jag läst din berättelse. Fick en helt annan syn på förlossningsförloppet.

Tack ska du ha,!!!!

#17 Härligt att du känner så*Krama*

*Puff*:-)

"Att föda utan smärta" av Pierre och Aline Vellay, samt boken "Aktiv förlossning" av Sheila Kitzinger.

Vart kan man hitta dessa böcker? Vilken är bäst tycker du?

Här hittade jag Att föda barn utan smärtqa som uppenbarligen är skriven 1961. Kändes den inte gammal? Visst, baranfödandet är ju lika, men lite inaktuell känns den ju ändå… Eller?

http://www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=8227&extras=32934%2FID

Vet du, faktum är att trots att den har år på nacken så är det sååå bra!!!! Den djupdyker på ett fint sätt in på både sinne och kropp under både graviditeten och förlossningen. Mot slutet av boken finns flera bilder av kvinnor som föder med ett leende på läpparna i början fnissade jag mest, men nu vet jag att det är möjligt att få en fin upplevelse av sin förlossning, smärtfri eller inte*ler*

Aktiv förlossning var kanon oxå, bra övningar och fakta, men "att föda utan smärta" var och blev min bibel*ler*

Ok, kanske ska införskaffa dem med då… har beställt en drös med böcker redan så jag ska beta av dem först. Är dock bokslukare så det går nog fort! :-)

#23 Här är en till*fniss*

Jag bara ÄLSKAR dig underbara berättelse! Du sprider verkligen ljus genom alla mörka berättelser. Varken den ena eller den andra berättelsen är sämre på något sätt, oberoende om det är en bra eller dålig upplevelde. Men bara att tänka på allt negativa som KAN tänkas hända, nej det går inte för mig, vad jag vill höra är sådana här härliga berättelser, samtidigt som jag fortfarande är berädd på vad som kan tänkas hända. Det är fortfarande ett sådant tabu att prata om själva barnafödandet. Allt det kroppsliga, MÄNSKLIGA, som hör barnafödandet till. Många har ingen aning om hur det egentligen går till att föda i min ålder. De flesta av mina vänner är helt vettskrämda bara utav tanken att föda barn. Som du själv påpekade, man får den där bilden från media när kvinnor ligger och skriker om hur ont de har och att de inte klarar det osv. Nej när jag ska föda barn ska jag göra som du, bestämma att det här ska bli MIN upplevelse, på MITT sätt. Inte en upprepning av andras. Det ska vara personligt och jag ska lära mig att hantera min kropp så pass att jag känner att jag faktiskt har kontroll över situationen.

Något annat som du också påpekar, kvinnor har faktiskt klarat det här i alla tider. Av någon anledning tycks (nu pratar jag om min egna omgivning) vi se oss som utvecklade ifrån detta. Att vi inte längre klarar detta. Men det gör vi!

Massvis med kramar till dig!

#25 Alltså vet du, jag får så fina vibbar av dig med:-) Din inställning och tänk är kanon inför en förlossning:-)
Alla är vi olika och alla vill vi lägga olika stort arbete på att införskaffa kundskap inför våra förlossningar. Detta är givetvis helt ok, men jag kommer nog alltid önska att vi kommer få allt fler väntande kvinnor redo att utforska de otaliga "hjälpmedeln" som faktiskt finns "där ute". Det finns så mycket både för sinne och kropp och det är SÅ väl värt mödan=).

Jag har skrivits med massor med blivande mammor och det är fantastiskt att nå ut till dem och att se dem nå ut till varandra:-) Att så detta lilla frö om att vi faktiskt kan se fram emot våra förlossningar, utan att enbart vänta oss en massa "ont".

Samtidigt är det viktigt att ha förståelse att det givetvis finns de kvinnor som haft allt annat än positiva förlossningar, men samtidigt finns det "inget" som säger att det inte kan bli så mycket bättre nästa gång:-)

sist men inte minst…några inre mantran att minnas när förlossningen börjar.

Lugn, acceptans och tillit!!!

OCH

EN sammandragning i taget, inte tankar på hur många som varit eller hur många som väntar, endast EN enda "varje gång":-D

KRAAAAAAM

bra mantran, de ska jag minnas

#27 ja gör det:-D o stor lycka till på äventyret*ler*

Härligt att det kan kännas så att föda, för mig var det världens pärs. Men ut kom en underbar liten stor dotter på 4400g!