Jag känner igen mig i dig. Jag är också "bara 19" och jag är oplanerat gravid med min sambo.. Jag ville ha barn när jag var 16 år men då fick man höra så mycket, då är man lite ung kanske.. Men 19 så är man vuxen, jag tror säkert att du skulle bli en helt underbar mamma! Men det är ju svårt det här med att hitta en pappa.. Och få det att hålla osv.. Men det är ju alltid svårt att få det att hålla med pappan, oavsätt ålder igentligen.. Jag träffade mitt barns pappa för två och ett halvt år sedan och vi har bara bott i samma stad i 3 månder knapt.

Om du inte vill "leva livet" och "leka" så ska du inte göra det. Det ville inte jag. Jag är bara 19, 20 i mars, gravid och ska gifta mig i februari… Man är ju gjord för att skaffa barn när man är från ca 15 år naturligt. Inte 30 när man får första barnet. Det du känner är helt naturligt.

Jag hoppas att du hittar "kärleken" och får ditt efterlängtade barn snart! Man vet ju aldrig om man "valt rätt man" förens "om" man gör slut.

Många kramar till dig!

Tack så hemskt mkt för dina fina ord =) Det värmde verkligen tack..

Då vet du exakt vad jag pratar om eftersom vi är i samma ålder och har samma dröm.. Det är otroligt att det finns fler som jag och att man inte behöver känna sej ensam =) Och grattis till giftemålet =)

#2 De tär svårt när man är så unga som vi är.. Andra förstår inte. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vänta med barn tills jag är 30. Sen så är det bra med barn när man är "ung". Mindre risk för skador och man blir lättare gravid (oftast). Sen att hitta en pojkvän som vill "binda sig" i samma ålder och under 25 är också ganska svårt.. Min fästman är 19 han också, men han är speciell, han tänker som jag. Han hälsar lycka till!

Tack!

Jo visst är det svårt, och vi tänker samma sak. Jag skulle inte heller kunna tänka mej att vänta till typ 30 jag vill bli ung mamma och tänker inte ändra mej ett dugg på det. Visst får andra säga vad dem vill men ibland blir jag verkligen ARG grrr.. och det är som du säger att andra inte förstår som är äldre och har barn..

Hälsa tillbaka =)

#15> Bra skrivet, men håller inte helt med dig gällande att amn är gjord för att skaffa barn när man är 15. Visst, rent fysiskt är vi gjorda att KUNNA skaffa barn när vi är i unga tonåren, men på den tiden då detta avgjordes så dog vi även som unga… kanske som 30-50 åringar, då du hade slitit ut din kropp. Numer är det en kamp att klara sig som ung mamma, både ensam och med en partner, det kan man ju inte blunda för. Självklart går det, men det är antagligen mycket svårare än om man är "vuxen", har stadigt förh¨ållande och ett yrke med stadig inkomst. Låter skittrist kan jag tänka, men oj vilken trygghet det ändå är.

Själv är jag 28 och sugen på att skaffa barn väldigt snart. När jag var runt 20 bestämde jag, då jag började känna mig mogen för att skaffa barn, för att se till att ha stabilitet innan jag skaffade barn. För mig innebar det att jag skulle ha pluggat på univeristet, ha jobbat något år, så att jag hade något att kommat tillbaka till och försörja mitt barn med. Och att jag dels skulle vara självständig, dvs klara mig själv, men helst ha en riktigt stabilt förhållande. Det var min plan, vilken andra har bryr jag mig inte så mycket i, men kan bara berätta hur jag tänker. :)

Att skaffa barn är ju dels det mest egoisitiska i sitt liv man kan göra , men samtidigt det mest generösa man kanske kan göra mot denna "varelse". Jag vill, förutom kärlek, kunna erbjuda mitt barn en rejäl trygghet där jag kan ge det bra förutsättningar och ett bra liv. Självklart kan jag inte garantera det, vad som helst kan ju hända, men jag vill ändå bädda så att jag har bästa möjliga förutsättningar. Dessa hade iaf inte JAG när jag var tonåring.

Tycker dock att tonårsmammor och supercoola och starka, men jag vet åxå att de har ett hårt liv…

#5 på vilket sätt är det egoistiskt? Mycket bra skrivet, för övrigt.

#6> Alltså egostiskt i den mån att man bestämmer sig för att föra sina gener vidare, att man sätter ett liv till jorden för sin egen skull. Det är ju i princip det man gör, man skaffar barn för att "vinna" något på det. Intet konstigt i det, och absolut inget fel i att skaffa barn för det - det är ju det naturliga som driver oss till detta. Men i princip är det nog det mest egositiska beslut man nånsin tar i sitt liv. Jag vill ha 2 barn så jag är dubbel egoist… hehhehe…

Men så kan man väl inte resonera att man är en stor egoist :S För då skulle jag vara en stora jävla egoist eftersom jag är bara 19. Ibland så känns det som om alla tycker det är fel att man vill ha barn när man är tonåring, men många känner sej REDO vid den ålder man är i. Jag var lixom 17 när jag ville ha barn men den chansen har jag aldrig fått..

suck, ibland känns det som om man ska släppa sina drömmar och bli en gammal mamma. Jag vill inte få barn jag är 30 (inget illa menat) för jag har alltid drömt om att bli en ung mamma så jag kan vara med dem så länge som möjligt under deras liv.

Vad är det som nödvändigtvis säger att egosit är ett så negativt ord… det betyder ju egentligen att du gör något som gynnar dig själv, dvs bara tänker på dig själv i din handling. Och det är väl i princip det man gör när man skaffar barn till en början. Du skaffar barnet för att du vill ha något att vårda, något att älska… :) Och någon som förhoppningsvis älskar dig!

Jag har absolut inget emot tonårsmammor, förstår visst att de kan längta och drömma lika mycket som man själv, och säkert vara precis lika mogen som en 30-årig nybliven mamma. Men man får nog vara beredd på en hel del mer motgångar, och man måste antagligen vara mycket mer tuff och stark. Då menar jag inte fö att stå upp mot allas fördomar, utan för att klara av att försörja och vårda sitt barn. Man har ju trots allt inte lika mycket erfarenheter, antagligen inte samma ekonomiska trygghet, antagligen inte ett stabilt jobb och man är antagligen inte lika självständig som man antagligen är 10 år senare. Självklart kan man ha turen och ha detta, men antagligen inte. *generaliserar lite*

Att inte vara egoistisk är att tänka på barnets välmående först, innan man önskar det till världen. Sen kan man tänka på sitt eget välmående, sin egen längtan och sina egna drömmar.

Vill såklart inte låta taskig, tyckte bara det var en intressant diskussion, eftersom du och jag sitter i samma längtans sits men befinner oss på olika nivåer i våra liv. Kan bara tala för mig själv, och jag hade inte vart redo, och såhär i efterhand vet jag även att jag hade missat massor av nyttiga erfarenheter som jag utan barn kunnat skaffa mig. Vuxet och tråkigt snack kanske, men så sant, tyvärr! ;-)

Nyttiga erfarenheter av vad exakt? Typ hur det funkar i världen eller hur jobbigt det är att ha barn, eller hur svårt det är att ha barn, hur svårt det är att kunna hålla ihop alla ekonomiska saker? Jag förstår inte vad du menar med NYttiga erfarenheter

#9 vad menar du med "erfarenheter"? Erfarenheter av barn eller av livet eller annat?

Menar erfarenheter som JAG skulle missat om hur det är att leva, klara sig själv, få ett bra självförtroende, trygghet, ha kul, bo hemifrån, tjäna pengar, skaffa "karriär", plugga, ha flera pojkvänner (man träffar tyvärr ofta inte "rätt" redan första försöket), bygga hus, resa, festa… massa sånt som blir svårare när du har en till att tänka på än dig själv.

#12 Okej. Jag har inte de behoven. Jag har redan utbildning färdig som jag kan nöja mig med i några år (barnskötare) men dock har jag inte fått jobb än. Men vikarieförmedlingen har jag skickat asökan till så jag hoppas att jag hinner få jobb inna barnet kommer.

Man ska skaffa barn när man känner sig redo för det. Det tycker jag verkar mäst rätt. Fast det där ekonomi är ju bäst om man har… *suck*

Asså jag känner så att man kan göra allt detta du säger, man kan bli få ett bra självförtroende fasten man har ett barn det är väl då man får dubbelt så mycket självförtroende för att man vill visa att man kan. Och dessutom ha kul kan man ha fasten man har ett barn, visst man kan inte gå på krogen men det gör inte jag så speciellt ofta och det skulle jag inte göra så ofta i vilket fall som helst om jag hade ett barn lixom.

Asså ibland så funderar jag om du verkligen ser något posetivt att vela ha ett barn när man är så ung som jag, det känns oxå som du ser en massa problem med att ha kul, hitta en kille m.m. Det är väldigt många ensamstående pappor och mammor som söker efter kärleken och det går bra för dem lixom fasten dem har barn.

Det ligger mkt i det AlbaStiffler säger.

#14. AlbaStiffler skrev ju att det var "erfaraneheter som HON skulle ha missat..". Inte som du skulle missa. Tror du misstolkar lite där.

Och livet blir begränsat när man fått barn, så är det! Det är lätt att säga innan bebis kommer till världen att "mitt liv kommer se ut som det alltid gjort". Men så blir det aldrig. Du kommer få stå över mkt roligt när du har lilla knodden på armen. Men nu menar jag inte att det inte är värt det, absolut inte. Barn är det underbaraste som finns. Men ibland känns det faktiskt jobbigt att helt behöva omplanera sina liv, att man inte hinner göra saker som man innan alltid gjorde.  Men såna här saker är så svåra att "leva sig in i" när man inte har barn.
Jag är ett levande exempel. Innan vår son kom till världen frågade alla vad jag skulle göra med mina hästar. alla sa åt mig att jag inte skulle ha tid för dom. Bullshit sa jag, klart jag har tid. Men nu när lillen har kommit till världen, har jag insett sakta men säkert att jag inte alls har tid. Ett barn kräver oerhört mkt tid. När sambon jobbar och jag är hemma med bebis är det knappt jag hinner diska på dagarna. Men men, jag ångrar det inte en enda sekund. Men bara så ni är medvetna om det. Livet blir aldrig som det var innan.

#0 Drömma ska man alltid göra. ;) Finns flera i min klass på universitetet som är unga mammor (runt 20) och i alla fall där är det inga elaka kommentarer eller misstro på deras lämplighet som mammor. De har dock alla varit ihop med sin kille ett tag, så man så att säga kan kalla det "en stadig relation". Hmm, min mamma blev mamma som 16-åring. Det var inte populärt hos omgivningen, men mamma härdade ut ändå. Hon har alltså varit mamma praktiskt taget hela livet och saknar en hel del hon fick avstå. Samtidigt som hon inte ångrar det. Men det tär att avstå från sig själv - när man får barn gäller det att leva mer för det än sig själv. Det är en snabbskjuts rätt in i vuxenlivet.

Själv känner jag mig helt allienerad från den där världen. Jag har alltid ogillat småbarn skarpt och vill inte skaffa några. (Är 25) Känner inga "modersinstinkter" eller särskild lycka när någon kommer med sin knodd och vill få mig att hålla. Tycker tvärtom det är ganska otrevligt. (Och jag har flera småsyskon) Så ALLA kvinnor vill inte ha barn, jag kan inte se alls hur det skulle vara värt att avstå från allt jag vill göra för ett barn. Så fantastiska är de inte. (Detta är så mina tankegångar är, för att ge olika perspektiv här i tråden på något sätt, så inga påhopp på folk som älskar barn över allt i världen alltså! ) Kanske ändrar jag mig någon gång, det är ingen omöjlighet, men än har det inte hänt.

Där är ju du raka motsatsen, som känner dig säker på att du vill ha barn trots din ungdom så att säga. Det är ju vackert! Personligen tycker jag dock att man ska även vara relativt säker på att man kan ge sitt barn en så bra uppväxt som möjligt också. Detta i form av till exempel ekonomisk trygghet och även en far. Jag växte upp utan och har alltid känt att något fattas mig med endast mors uppfostran. Därmed inte sagt att det inte blir "folk" av barn som växt upp med endast en förälder. Jag tror man kan tjäna på att inte bara skaffa barn för att man helt enkelt vill för egen skull och längtan, utan även för barnets skull - kan man ge sitt barn allt det behöver?

Man kan aldrig garantera något, förhållanden tar slut, man kan bli avskedad från jobbet etc. Men _startplatsen_ borde väl ändå börja utifrån de bästa förutsättningarna?

Men att du funderar så mycket på det innebär förmodligen också att du, medvetet eller undermedvetet, kommer att arbeta dig mot målet på bästa sätt. Unga mammor är inte att förakta! Jag är glad att mamma blev mamma tidigt, för jag har en relativt ung mamma trots att jag själv är vuxen och självständig nu. Det känns skönt, för det skulle varit riktigt hemskt att förlora sina föräldrar pga ålder, ålderssjukdomar och liknande, om man var liten och inte kände att man klarar sig själv.

#15 jag känner så här, jag tror att om jag får barn snart så kommer mina vänner vara kvar, och vi kommer säkert bli tajtare, jag och en kompis står VÄLDIGT nära varandra och jag kommer inte kunna klara mej utan henne, hon är en av mina bästa kompisar och jag har känt henne sen jag gick i 7-8 eller något sånt, idag går jag i 3an och vi har känt varandra i ungefär 5-6 år om jag har räknat rätt.

Och jag förstår vilken omvändning det är att få ett barn att tänka på. Och jag är inte rädd för att inte få göra vissa saker, jag klarar mej utan sprit och krogen, visst kan det vara roligt att gå på krogen nångång ibland och umgås med mina kompisar och ha roligt, men egentligen behöver man inte ha sprit för att ha roligt, som vissa kanske tror.

Och min bästa kompis sa att vi kommer nog komma varandra närmare, för hon tycker det är lika roligt med barn som jag =) Många säger att man förlorar sina kompisar när man blir en ung mamma. En tjej jag träffade på krogen hon blev gravid och hon är ett år äldre än mig och mamma till en 8 månader pojke, och hon klarar sig ekonomiskt, och hon bor ensam och har inget jobb…

#17> Är det ett mål att "bo själv och inte ha något jobb samt en bäbbe"? Nä, målet måste vara att vara självständig utan bidrag och utan minimiinkomster/bidrag… Det är skillnad på att överleva och att "klara sig" tycker jag, inte för att vara taskig… :)

Angående din vän låter det ju bra att ni är så goda vänner, men det låter ändå som om du lever lite i en drömvärld. Att skaffa barn handlar inte om att kunna bli tajtare med sin vän… *fatta mig rätt* Det känns rätt irrelevant…

Festa och sånt är såklart inte heller nödvändigt, gillar det knappt heller längre. Men det är SÅÅÅÅ mycket man behöver gå igenom och uppleva, både gott och ont, innan man samlatpå sig lite nyttig livserfarenhet. Visst kan du få den även med en knodd, inget snack om det, men det blir med största sannorlikhet en prövning istället för en upplevelse att testa nya saker, eftersom du inte bara har dig själv att ta hänsyn till utan även en liten varelse som inte klarar sig själv. Mysigt, no doubt, men inte superlätt! :)

Ta mig inte fel men det känns inte som om det finns en fader med i bilder alls!

Inget fel med dröm/längtan till barn men tycker helt klart att det ska finnas en fader med i bilden!

#0 Jag kanske missförstår dig eller missat något i tråden, men hur hade du tänkt skaffa barn om du inte har någon far till barnet?

Skulle det bli en överraskning för en kille som du har en ytterst tillfällig kontakt med eller skulle du komma överens med någon om att "ställa upp"?

Har också liknande tankar.
Är själv 19 och sambon min är 22.
Visst vore det underbart att få barn.
Men samtidigt är det fler saker att ta hänsyn till.
I mitt fall är det:

1. Har båda jobb?
   _En stabil och bra ekonomi är nästan ett måste för våran del.
   Vi vill veta att vi har råd att kunna försörja oss själva, våran hund och barnet/barnen.
   Som det ser ut nu - inte en chans!
   Är arbetslös och vi två går knappt runt på hans lön.
   _

2. Boendet tillräckligt?
   Som vi bor nu har vi inte plats för några barn! Bor i en 1:a på ca 42 kvadrat. Då är det vi två plus vår rottis. Vill åtminstonde ha 15 kvadrat till för att kunna få plats.

3. Vill bägge ha barn nu?
   Detta är väldigt viktigt. Ska jag skaffa barn, vill jag att den blivande fadern också är med på det hela. Känner mig själv redo för att skaffa barn, men sambon har sagt att han inte är redo för det ännu. Och eftersom jag känner att han är den jag vill ha som far till mina barn, väntar jag tills han känner sig redo. Dock inte i all evighet, ifall han kommer fram till att han inte vill ha barn alls.

Så även om jag känner att jag är redo, vill jag ändå vänta.
Att skaffa barn är ett stort steg och någonting som borde tänkas över. =)
När man väl fått barn är det lite svårt att ångra sig.

Jag blev mamma första gången samma år jag fyllde 19. Helt oplanerad graviditet.

Jag ångrar ingenting, absolut inte. Men med facit i hand, så inser jag att jag förmodligen borde ha väntat ett par år.
Det barnet är idag 15 år och har (vad jag vet) inte tagit skada av att ha haft en ung mamma, men om jag inte haft så mkt stöd av min egen mamma, så hade det varit väldigt mkt jobbigare.

Vad vet man om att vara förälder som 19-åring? Inte mkt. Visst klarar man det kanon om man vill, man blir ju tvungen att gå en "snabbkurs" i "livskunskap". Så visst går det. Men man är fortfarande bara en ungdom själv, och oavsett vad man säger - så missar man en hel del erfarenheter som man aldrig kan få möjlighet till senare.
Nu låter det som om jag är negativ till att skaffa barn ung, men det är jag inte. Och jag ångrar som sagt ingenting.

Nu är jag 34 och har 4 egna barn, varav den yngsta fyller 3 i sommar. Nu börjar det bli dags för mig att "hitta på annat" än att bara vara mamma som jag varit i 15 år. Jag inser att jag missat massor och har en hel del att ta igen. Oavsett vad man tror, om att man kan leva sitt vanliga liv ändå, så är sanningen helt annan. Man själv förändras, folk runt omkring en förändras. Hela livet blir totalt annorlunda. På både gott och "ont".

Fördelen med att vara en ung mamma, som jag ser det, är att jag nu är "bara" 34 och redan färdig med småbarnstiderna. NU kan jag ägna mer tid till mig själv.  Det har jag inte kunnat sedan jag var 18 år.

Resonemanget att man är gjord för att skaffa barn från 15 år är urläskigt. Förr blev barnen mogna mkt tidigare, de tvingades till det. Och som ngn annan skrev ovan, de dog också ganska unga. Jag tycker det är en stor miss i konstruktionen, att barn kan få barn. Och bara för att man kan, så måste man inte.
Det är väldigt individuellt när man är redo att bli förälder. En del är mer än redo och hanterar det superbra som 18-åringar, en del är inte reda ens som 30-åringar. Det går inte att säga att en viss ålder är rätt eller fel. Inte generellt.

Sen undrar jag också över #0, precis som #21 (Ida). Det finns ingen pappa med i bilden nu. Och du verkar inte vara lika intresserad av att hitta mannen med stort M att dela ditt liv med som första prioritet, utan skriver att det kanske ändå inte håller.
Hur ser din plan ut? Att "råka" bli med barn med lämplig kille?
Även om du tycker det verkar charmigt att vara ensamstående mamma,så skall du ju veta att denna kille som du får barn med, kan kräva att få ha ert barn varannan vecka - mao borde du se till att verkligen känna killen först, och att det är någon du tycker är lämplig att "dela" ett barn med. För det kommer ju aldrig bli "ditt" barn, utan "ert".
Det är inte bara charmigt och gulligt att ha barn, utan det största ansvar man kan ha någonsin i livet. Man har större förutsättningar att ge sitt barn en bra uppväxt/start i livet, om man är väl förberedd och vet vad man ger sig in på.

Men, är man helt 100 på att man vill bli förälder och inställd på att ge barnet allt man kan - så lycka till! Det finns inget häftigare än att se sina barn växa upp!

Fint skrivet Cattis! :) Väl talat och många intressanta tankar!

Jag har precis samma längtan, men jag är lite äldre - 25.

Jag har funderat mer och mer om det på det senaste. Min sambo och jag kommer att gå skilda vägar snart då han vill iväg utomlands i tt par år och jag inte vill följa med. Men vi båda har förhoppningar att det blir vi två igen en dag, men där finns ju inga garantier.

Iallafall så har jag i säkert 6-7 år velat ha ett barn, mer och mer på sistonde. Just nu har jag ett jobb, men jag har sagt upp mig i maj, eftersom det var för mkt för mig psykiskt att klara av, men nu har vi fått ny chef så jag vet inte om jag kanske stannar ändå. Isåfall har jag en hyfsad inkomst. Det enda som fattas då är ju någonstans att bo (kommer inte kunna ha kvar vårt radhus själv).

Det jag vill är att ha hans barn, jag har tillochmed frågat honom (inte bestämt något, men för att se om möjligheten fanns). Mina familj skulle stötta mig, det vet jag och hans familj bor inte långt bort, och de skulle säkerligen hjälpa till de också.  Manliga förebilder finns det gott om, dels bland mina bästa vänner och i släkten.

att vara hemmabunden skulle inte göra mig så mkt då jag redan är det väldigt mkt, har inga hobbies som gör att jag behöver lämna huset, festar inte etc.

Jag har kompisar med barn och är väl medveten om hur mkt ansvar och skyldigheter det innebär, och hur mkt jag kommer behöva ge upp. Men jag känner ändå att jag skulle klara det.

Och även om det aldrig blir jag och "pappan" (om det skulle bli) igen så kommer vi alltid att vara goda vänner, och han kommer få ha del i barnets liv, men dock inga skyldigheter eftersom jag vil det mer än honom. Jag har känt honom i snart 10 år och vi har vart tillsammans fram och tillbaka (vart uppehåll två ggr då hans familj flyttat iväg) och de senaste 2½ har vi levt ihop. De gånger jag tänkt på barn har jag liksom alltid sett honom som fadern, även om jag haft andra förhållanden.

Det är svårt när man vill något så mkt att man bara kan spricka, men att alla verkar tycka att man har fel och inte får unna sig det. Att vara gravid, förlossningen (även om det må vara smärtsamt), att få ta hand om en bebis, ett litet barn… se det bli en liten person och växa upp till att bli någon helt egen. *suck* Jag vill det så mkt.

Jag vart gravid när jag var 16 och fick min första son när jag var 17, min man var då 21…

Jag gick i gymnasiet och han hade inget fast jobb och visst fick vi vända på slantarna och kunde inte unna oss allt lyx i världen men det funkade det med…
Vill man så kan man, oftast…

Nu är pojken 4 år, vi är gifta, håller på att skaffa hus och barn nummer 2 är på väg..

Jag känner inte att jag borde ha väntat och jag ångrar verkligen ingenting..
Visst, alla tjejer skulle inte klara av att bli mamma vid 17 men det finns minst lika många som inte är redo vid 30 heller..

Känner man att man är redo och mogen nog att ansvara för en annan människas liv har en bra partner så ser jag inga problem i att skaffa barn tidigt…

#25> Oj vilken sits du sitter i. Förstår din längtan, men tycker dina funderingar på barn låter lite "hastade", dvs att du skulle skynda dig att bli gravid med denna kille osm ska sticka utomlands. För det första säger du att din kille inte skulle ha några skyldigheter, men tänk åxå på ditt barns rättigheter till en pappa. Att ha en pappa långt borta eller som inte är närvarande suger och sätter spår i de flesta barn (count me in, min pappa bor i england).

Sen känns det ju som om din sits i allänhet är rätt oviss just nu, dvs du vet inte om du har något jobb, något hem, någon inkomst, något att komma tillbaka till (och så småningom försörja barnet med) och du har inte dubbelt stöd (som man ju har när man har en partner). Säger inte att det inte går, men förutsättningarna är ju inte vidare bra. Själv vill jag ge mina kommande barn de bästa förutsättningarna i livet… Visst, man kan aldrig lova att det ändå blir så, men man kan göra sitt bästa för att förbereda för att kunna ge detta. :)

Sen en sista sak, om det är ett sista "desperat" försök att få ha din kille kvar, eller åtminstone en del av honom (i form av ett barn) så gör du det kanske av fel anlengning. Känns ju som om ni ändå ska splitta på riktigt, och då är det dumt att ha något sorts hopp om att det kanske blir ni om några år. Visst, kanske blir det det, men då är det en bonus, och inget du borde räkna med nu. Sen kan det ju faktiskt vara så att om några månader så träffar du en ny, och då kanske din sits med ett barn på g (med "fel" förälder) kanske inte känns lika lyckat! :)

Sen finns det ju faktiskt en ytterligare möjlighet, kanske trivs han inte utomlands, kommer hem och vill skaffa riktigt barn med dig, dvs där han är med i bilden. En möjlighet, men kanske inte något man bör hoppas på… :-o Och inte något man bör bygga upp sina mål på!

Jag tycker du ska gå vidare i livet. Hitta en ny "lämplig" pappa som du älskar och skaffa barn med honom. lovar att tiden går fort och med rätt karl går det ännu fortare! Vipps har du ditt kära barn där! :) Lycka till hur som helst! :-)

Visst kan man längta, men jag tycker att det är naivt att inte se realistiskt på det. Det innebär ett stort ansvar och man bör kunna försörja både sig själv och barnet. 

Dessutom är det egoistiskt att bara skaffa barn för sin egen skull, om man vet att pappan inte är med på det eller om man chansar. Som sagt, barnet har rätt till sina föräldrar och då tycker jag åtminstone att båda bör vara med på det och ha samma önskan om att skaffa barn.

Jag är inte direkt i rätt ålder när det gäller prat om barn, och jag känner att jag inte vill ha några ännu på ett bra tag iallafall.

Men jag ville säga att min mamma var 20 när hon fick mig.
Jag trivs jättebra med att ha en så ung mamma, det är perfekt!
Men allt är ju från person till person.
Det var dock inte lika kul för mamma på föräldra möten med mera, för hon var alltid bland de absolut yngsta, om inte yngst.

#29> Det är å andra sidan inget fel att ha en äldre mamma/pappa heller. har aldrig lidit av detta. Det beror mycket mer på hur föräldern är som person, om den är ung till sinnet eller inte. Min mamma har alltid varit mycket kompis till mig, fast hon var "normal" ålder då jag kom till (runt 30).

#30 Jag säger inget dumt om andra som var äldre. Jag tyckte själv att det var bra med en ung mamma, inget som jag själv lidit för. Men samtidigt kan jag förstå om man vill ha en äldre mamma än min, de har kanske hunnit fått mer erfarenheter, inte vet jag.
Men det var liksom inget dumt menat med mina ord, inte med mening iallafall. :)