Jag är förtvivlad.

Jag är i en ny relation med en kille som bor 3 timmars bilresa härifrån. Han och jag blev störtförälskade och han började snabbt prata om att flytta ihop, giftermål och barn. Han sa att han älskade mig och gav mig nycklarna till hans lägenhet ganska snabbt.

Vi blev oplanerat gravida och inledningsvis var han glad. Jag har inga barn sedan tidigare men han har två. Jag har länge haft en barnlägtan men varit rädd för att jag inte kan bli gravid med tanke på min ålder (36 år). Dock kom denna graviditet lite väl tidigt i relationen då vi egentligen inte känner varann och då omständigheterna runt omkring inte är optimala. Pappan till barnet har dock sagt att vi löser allting så länge vi har varandra. Jag kände dock press då jag hamna i en situation där jag behöver hitta jobb och flytta till min pojkvän omgående. Jag har precis flyttat in i en ny lägenhet i staden jag bor i nu. Den här stressen i kombination av alla gravidhormoner i kombination av att det varit mycket som hänt I mitt liv på sistone, flytt, nytt jobb, ny relation, ansträngd arbetssituation, har gjort att jag hamnat ur balans.. detta gick ut över min relation och vårt förhållande. Från att haft det helt fantastiskt ihop började vi helt plötsligt tjafsa intensivt, jag anklagar mig själv mest då jag känt ökad irritation och för det mesta startat tjafsen. Jag har haft svårt att lägga band på mig själv och kontrollera mina känslor. Efter drygt en månad av intensivt tjafs, men också inslag av bra och helt fantastiska stunder, så har nu min pojkvän gjort slut med mig två gånger. Mellan gångerna har han sagt att han egentligen vill leva med mig och att han fortfarande älskar mig men att allt tjafs har tärt på honom och hans känslor och att relationen inte blev vad han tänkt, då han vill ha en enkel och dramafri relation. Han säger att saker och ting har gått för långt och att han byggt upp en barriär som han inte vet om han kommer kunna ta ner igen eller hur lång tid det isåfall kommer att ta? Han har börjat ifrågasätta mig, om jag verkligen är den person som jag från början utgav mig för att va, då han tycks ha sett nya sidor hos mig som skrämmer honom. Jag har försökt förklara för honom att det var omvälvande att bli gravid och att jag känt stor stress och oro inför hur vi ska lösa situationen framåt? Han har haft en farhåga om att jag in i graviditeten eller efter att jag fött barnet, kommer att lämna honom och ta ungen och flytta till Haparanda så att han blir deltidspappa igen och blir tvungen att betala underhållsstöd som han inte har råd med. Jag har försäkrat honom om att det inte kommer hända, utan att det här är någonting vi gör tillsammans. Han har pendlat i att han sagt att jag och detta barn betyder allt för honom och att han längtar tills han får hålla barnet i sin famn, till att han aldrig varit så säker tidigare på att han inte vill ha detta barn, på grund av alla bråk och att det då inte är optimalt att sätta ett barn till världen. Jag kan hålla med honom om att det inte är optimalt just nu men har sagt att om jag ska överväga att göra abort så vill jag känna mig trygg i att jag inte både förlorar honom och barnet.. och det har han inte direkt gett något svar på.. mer än att om vi nu ska ge det här en ärlig chans, är barn inget bra val..tiden går och jag behöver snart fatta ett beslut inför ev eventuell abort.
Just nu lever jag min mardröm. Jag är gravid och har blivit lämnad?! (Känns lite diffust,) Och den enda tydlighet han kan ge mig är att han vill att jag gör abort. Han har inte sagt att han tänker vara med mig när jag gör abort. Han har nu slutat höra av sig till mig. Jag skrev till honom igår att vi behövde prata om oss och den situation vi står inför och att jag vill göra det på ett bra sätt. Han svarade att han också ville göra det på ett bra sätt. Jag ber han ringa när han lagt grabbarna så att vi kan prata i lugn och ro. Han ringer när grabbarna fortfarande är vakna.. jag hör direkt att han låter kort i telefonen och frågar vad det är, och han rabblar upp att han har haft en intensiv helg med sina barn, hans mamma ringer honom hela tiden, han är trött, har migrän, håller på å bryter ihop, att han hatar sitt liv och vill bara stänga in sig i ett rum..han börjar ta upp massa saker som är fel på mig, som att jag blivit svartsjuk efter att jag sett på hans Instagram att han följt flera nakenmodeller, han beskyller mig för att vara kontrollerande och uppger att jag inte kan frånta mitt ansvar för mitt beteende bara för att jag är gravid, det är ingen ursäkt. Han ifrågasätter då om jag menar att jag kan gå runt och mörda folk på stan och sen skylla på att jag är gravid? Han blir upprörd över att jag under helgen, när jag försökt ge honom distans, "rest runt land å rike för å prata skit om honom inför min kompisar", vilket inte är sant. Jag har träffat två vänner över helgen för att distrahera mig själv för att inte fullständigt bryta ihop av situationen som är. Jag försöker möta honom i samtalet men märker att han bara är ute efter att skuldbelägga mig. Jag sa att jag inte kände igen honom och han förklarade att han inte var sig själv men när han var det, mådde bra och var lycklig så dög han ju inte för mig?! och den personen han var innan förstörde jag på en dag. I samtalet visade han ingen som helst förståelse över min situation och hur det kändes för mig att blivit lämnad och tillsagd att göra abort? Jag sa att vi fick göra ett nytt försök att talas vid idag, men utifrån hur han betett sig på sistone och med anledning av mitt mående, har jag inte orkat ringa honom idag. Hans meddelanden och övrig omtanke eller undran om hur jag mår, lyser med sin frånvaro.. mina tankar och känslor är all over the place och jag skuldbelägger mig själv att vi hamnat där vi är, samtidigt som jag känner mig fruktansvärt sårad och besviken över hans beteende utifrån den situation vi står i. Det verkar inte som om han förstår när jag förklarar det för honom heller. Jag önskar varje morgon jag vaknar att allt ska va en mardröm men blir påmind om verkligheten varje dag. Jag är nu sjukskriven från mitt jobb på grund av mitt mående och är tillfälligt hos mina föräldrar då jag inte fixar att vara själv för närvarande. Jag önskar inget hellre än att pappan till mitt barn ska höra av sig och vara ångerfull. Själv har jag skickat massa kärleksförklaringar, blommor osv, men där jag bara fått opersonliga svar. Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare i min graviditet.. det var inte såhär jag såg det framför mig, utan var en resa jag ville göra och uppleva tillsammans med någon. Har tidigare sagt att jag inte kan tänka mig att skaffa barn på egen hand, men är samtidigt rädd att jag inte kommer få uppleva en graviditet igen om jag inte fullföljer den nu. Jag har redan knutit an till det som växer i mig, men är samtidigt rädd att inte klara utmaningen om att bli ensamstående mamma, särskilt inte med tanke på hur jag mår nu. Jag vet att det är svårt att råda nån annan i en sån här fråga, men jag vore ändå tacksam att få "bolla" med någon och tar tacksamt emot reflektioner, tankar osv.