Jag och min sambo sen 1 år tillbaka har sedan våras pratat om att försöka skaffa barn, med starten i somras. Vi har alltså försökt i Ca 5 månader utan något lyckat försök. Under dessa fem månader så har både han och jag lagt märke till att vi tappat varandra lite grann, speciellt intimt. Det kändes så planerat, inte bara samlaget utan även vilken mat jag bör äta mer utav/mindre utav, avstå från all alkohol en viss period osv. Detta var självklart planerat med kärlek, men här om dagen så öppnade vi upp oss till varandra och sa att vi behöver ta en paus från att aktivt försöka bli med barn och fokusera på oss två, händer det så händer det med andra ord.

Det var ett sansat samtal, det fram tills att han sa "men om inte vi lyckats fram tills nästa sommar så får vi ligga på" (han vill bli pappa innan han är 30, vilket han fyller nästa sommar). Hur detta lät triggade inte mig förrän dagen därpå efter att jag upprepade samtalet gång på gång i huvudet. För det första; vi kan inte styra detta. Jag kanske inte kan bära barn, vi kanske inte är en bra match. För det andra; JAG kommer vara gravid, JAG kommer få gå igenom alla förändringar både fysiskt och psykiskt. Han slipper detta.
Det han verkade fokusera på var att han måste bli pappa innan han blir 30 för att han upplevt äldre pappor i sitt umgänge som inte har energi till att leka med sina barn t ex. Det verkade mindre viktigt att vi två skulle skapa en familj tillsammans.

Den pressen jag har fått känna dessa dagarna fick mig åtminstone att prata med honom. Jag sa att vi absolut bör fokusera mer på oss två för tillfället men vad jag behöver från honom är att känna trygghet i att han fortfarande kommer vilja vara med mig trots att jag inte hunnit blivit gravid till sommaren eller t ex året därpå. Hans svar var att be om ursäkt för pressen.
Dessutom så har jag redan annan press runtomkring mig då jag för tillfället inte har en stadig inkomst, jag går tillbaka till skolan nu i december plus ett år framåt. Han har det stabilt och har alltid haft det, dvs att han inte känner igen min tuffa situation.

Detta känns som ett vanligt problem, att VISSA MÄN inte förstår vad en graviditet faktiskt innebär. Hur får jag honom att förstå hur allvarligt det är? Kommer verkligheten skrämma honom? Jag känner mig till och från bara som en robot som ska skjuta ut ett barn och inte som hans flickvän han längtar efter att få skapa en kärleksfull familj med. Han tar i övrigt aldrig upp frågor så som namn, barnets rum, vill vi veta kön osv. Jag är den som gör det och han visar då lite intresse i alla fall.

Har någon upplevt liknande? Önskar hjälp.