Ja där var det blandade åsikter men många var ändå positiva till förslaget.😉 Både män och kvinnor-

Själv är jag född 1962 och min pappa var inte med vid förlossningen och hade absolut inte varit med om det var OK. Mamma ville heller inte ha pappa med.

För egen del så var det självklart att min man skulle närvara när vår son föddes och han hade heller inte velat missa detta.

Jag blev förvånad över att så många kvinnor var helt emot idén medan många äldre män var för.

Ibland kanske inte könsroller uppstår och lever kvar på grund av vad man tror.

Jag har varit med när båda min barn föddes. Skulle känts extremt konstigt att inte ha varit det.

#2 fast är det egentligen så väldigt konstigt? idag är ju motsatsen lite konstigt och det beror ju på en normförskjuting. Då var det ju inte alls vanligt vilket jag misstänker kan skapa en stor oro hos kvinnan. alla som varit innepå ett förlossningsrum vet ju att en förlossning inte är lite ojanden, sågra kryst och så är bebisen ute. det är kroppsvätskor, det är smärta, det är undersökningar och reaktioner man aldrig kunde föreställa sig innan. det är ju. för kvinnan, en otroligt utsatt och naken (i dubbel mening) händelse som är otroligt långt ifrån det den vardag man i vanliga fall har med sin partner. idag är det, som sagt något man tillsammans upplever och idag har vi ju kommit så långt att även män har ett hum om vad som händer vid en förlossning. Jag kan dock tänka mig att de kvinnor som stod precis vid kanten för denna norm och inte hade någon backspegel att titta i tyckte det var otroligt otäckt. Skulle synen på henne som kvinna ändras i mannens ögon? skulle han uppleva henne som äcklig och motbjudande? man får ju också ta med i beräkningen att synen på hur en kvinna skulle vara och föra sig skiljde sig markant då mot nu.
en del av detta lever ju kvar. för egen del, och för många kvinnliga vänner, var gränsen att min man inte fick titta när bebis kommer ut. jag ville inte att han skulle se mitt kön på det viset. jag kan också säga att en av mina stora ångestar som jag fick jobba med, främst efter den andra förlossningen som var komplicerad och avslutades akut med klocka, var just hur min man såg på mig efteråt. Han intygade heligt att han aldrig vid ett ögonblick tyckte illa om mig, eller såg ner på mig, men min egen känsla av att så totalt tappa kontrollen över både mig själv och förloppet var traumatisk. just känslan av att vara helt utlämnad och ensam i en situation där han är betraktare är svår. Idag är det ju så, och vi vet att det finns en trygghet i att ha sin partner med, men jag kan förstå att kvinnan, som är den ensamma i den direkt utsatta situationen, kunde bli orolig över just detta. mannens utsatthet och hjälplöshet är ju också en aspekt som man idag kan prata om, men tittar man på just kvinnans ovilja att ha med sin man tror jag den bottnar i just rädslan att bjuda in honom i en så utsatt och extrem situation kopplad till såpass intima och tabubelagda händelser som en förlossning vid tiden ändå var.

Kanske lite beroende på var man bodde förr också? Visserligen kontaktade man ju någon jordemor /ackuschörska som kanske inte alltid hann fram.

Min mormor föddes år 1900 och de bodde i ett litet torp i skogen på Orust. När barn två hade kommit så fick pappan ro efter jordemor och när hon kom fram så var tre bebisar födda.😊