Många här vet om att jag har kämpat länge nu för att få barn.
Men jag tänkte jag skulle berätta allt jag vart med om samt känslor och tankar.

Jag fick min första barnlängtan när jag var 17-18år. Men kände då att jag ville satsa klart på skolan och så hade jag inte någon partner då heller.

Tiden gick, partners kom och gick. Men så träffade jag min man 2014.
Direkt visste vi att vi ville ha barn och började försöka nästan direkt. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss. 2015 sökte vi hjälp på våran barnmorskemottagning i våran lilla lilla stad. Vi hade tur, våran mottagning har tre dagar i veckan en specialist från en stad i närheten så vi fick honom. Vi träffade honom tre gånger, redan då visste han att vi inte skulle klara att få barn på egen hand utan skickade remiss till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

7 månader satt vi och väntade på att få tid där. När vi kom dit gick allt fort. Där fick vi reda på att jag hade PCOS, samt att min man hade slöa simmare. Denna kombinationen gjorde att vi hade minimala procent att få barn själva. Vi fick då veta att vi absolut var kvalificerade för IVF och vi startade direkt. 

Första försöket tog otroligt på oss, att varannan dag vara i Göteborg, 11mil enkel resa slog hårt på ekonomin, sedan alla sprutor och mediciner på det tog hårdare än vi anat. Att sedan få så mycket förlorad arbetstid gjorde att vi ett tag där hade otroligt svårt att få allt att gå runt, jag hade den perioden halva min lön för att jag jämt var borta från jobbet pga alla möten.
Utav detta fick vi ut två ägg, normalt brukar man få minst 8, vi hade alltså en minichans att få första försöket att funka. Och tyvärr gjorde det ju inte det heller. Ägget vi fick tillbaka dog efter en vecka, jag kände det direkt, jag kände mig tom, par dagar efter det kom blodet. Samma vecka fick vi veta att ägget som de odlade även de hade dött i samma veva som jag fick missfallet.

Allt detta tog hårt på vårat förhållande, så mycket smärta och så mycket pengar för ingenting. Detta gjorde att vi valde att vänta och ha semester under hela sommaren för att ta igen.

NU är vi framme i nutid. Vi valde att starta igen, vi ringde in i slutet av augusti. De sa då att i mitten av oktober skulle vi kunna göra nästa uttag och insättning. Vi har nu gått in i oktober, och denna gången går inget vidare det heller.

Mina äggstockar svarar inte på medicinerna denna gången, hade en hög dos gonal-f, när vi var inne på ultraljudet så visade sig att jag hade enbart tre ägg som ens hade börjat växa. Detta var oroväckande även för läkarna. Så över helgen nu så fick jag extremdos för att se om kroppen kunde svara på det. Nu ligger och i soffan och skriver det här, ligger här i extrem smärta, smärta som gort att jag i natt inte kunnat sova alls. Smärta som gör att skall jag gå med denna dosen kommande vecka kommer missa arbete då jag inte kan gå till jobbet.

Jag vill dela med mig av verkligheten, när jag startade med IVF googlade jag på detta och fann så otroligt många solskenshistorier. Allt jag läste var så enkelt, så fridfullt osv. Detta var ju raka motatsen mot vad jag själv upplevt. Jag kände då att de kvinnor som haft det lika jobbigt som mig säkert inte velat eller orkat dela med sig och därmed att det blivit en snev bild om IVF.
Jag vill absolut inte skrämma någon eller göra någon upprörd. Utan jag vill dela med mig av min historia, så kommande par som ingår i IVF kan vara mer berädda på motgångar än vad jag var. Om jag hade vetat så hade jag troligen klarat det bättre än jag gjorde. Så kan jag hjälpa ett par att vara mer förberädda så har jag gjort något känner jag.

Förlåt om jag gjort någon upprörd eller trampat någon på tårna.