Dom kanske bjuder in mer helt enkelt? Eller har ni frågat och dom har tackat Nej?

Det beror väl på hur man har det. T.ex. när det gäller oss så träffade vi mina föräldrar oftare än min mans föräldrar redan innan barnen kom. Jag har betydligt tätare kontakt med min mamma än vad min man har med sina föräldrar. Jag vet inte om andra känner likadant men sen jag fick barn så har jag börjat tänka mer på hur jag hade det som liten, t.ex. "skrek jag såhär mycket som mitt barn gör?" etc, och då blir det ju naturligt att man vänder sig till sina egna föräldrar för att prata om sånt. Svaret på din fråga kan säkert variera men jag tror det grundar sig en hel del på vem man har mest kontakt med och vem man vill luta sig mot för att få stöd, om man behöver det. Det är omvälvande för båda föräldrarna att få barn men kvinnan som fött har nog för det mesta mer behov av att prata och få stöd, tror jag.

1# nej vi har frågat massvis med gånger och det passar inte då. Har pratat och vi bestämt att de skulle höra av sig vilken dag i veckan som passar dom. Hur svårt ska det vara liksom om ena har semester och sen andra föräldraledig. Men inte hört nått av dem.

#2 Ja det ligger nog mycket i det du skriver :) men jag vill ju att även farföräldrarna till vårat barn ska få träffa lillen lika mycket. De är ju liksom helt överlyckliga att de ska få ett barnbarn. Men helt klart vänder jag säkert mig hellre till mamma om frågar och liknande sen :)

Vi träffar mina föräldrar (morföräldrarna) absolut mest eftersom vi bor på samma ort och min mamma passar dottern när jag jobbar kväll. Farmor, farfar och farbror bor 22 mil bort men vi träffas nog i snitt 1 gång per månad. Antingen åker vi dit och stannar fredag till söndag eller kommer dom till oss och stannar en hel dag.

5# okej :) men det som är märkligaste här är att typ hela min släkt bor i samma stad medans tjejens ca 10 mil bort..

Många kvinnor mår lite si och så efter en förlossning. Det är blödning och hormoner… Och amning som ska komma igång… Det är lätt att man känner sig lite utsatt och kanske inte har så mycket ork att träffa fler än de allra närmaste. Själv skulle jag inte känt mig bekväm med att amma inför mina svärföräldrar, inte i början i alla fall, innan det fallit på plats. Tänk även på att så många som 10 % får förlossningsdepression. I mer eller mindre grad såklart, och säkert många odiagnostiserade. Jag hade förlossningsdepression med mitt första barn och ville knappt träffa någon. Jag blev ynklig och ville bara ha min mamma. För att sammanfatta så ja, jag tror nog att det kan vara vanligare att träffa kvinnans föräldrar mer än mannens. Men sen är det säkert många som har det tvärtom också :)

Jag har träffat mina föräldrar mer än jag träffat min mans föräldrar. I början kände jag mig mest bekväm med mamma. Det var så mycket som hände med kroppen så himla fort! Det var amning, blödde som en grus, hade ont, hade bebis med mjölkproteinöverkänslighet som skrek sig igenom nätterna. Jag var helt slut! Mitt i det orkade jag inte hålla på och planera hela släktens sammankomst, jag engagerade mig i de jag kände mig trygg med, och ville mina svärföräldrar komma fick dom ta det med min man. Tyvärr tror jag många gånger att vi tjejer är duktigare på att hålla kontakten med våran familj än våra män är, och framför allt när vi får barn (jag generaliserar, det finns självklart familjer som är tvärt om) och kanske behöver våra mammor lite extra. Sedan kan jag säga att min mans mamma klarade jag inte alls av att träffa. Henne har vi bara träffat tre gånger sedan dottern kom för 11 månader sedan. Prata med din bror, utan att vara dömande. Man vet inte vad dom går igenom just nu. Att få barn är fantastiskt, men det är verkligen det galnaste och mest omvälvande man kan vara med om.

Jag fick också barn i juni och jag är inte speciellt sugen på att träffa div människor, släkt eller inte. Min mamma har träffat honom 3 gånger, pappa en. Svärmor träffar honom en gång i veckan (vi hjälper henne med huset) men egentligen hade jag inte velat ses så ofta men hon blir så ledsen när bara sambon åker dit. Vi har också varit lediga bägge två nästan hela sommaren. Man orkar liksom inte hur mycket som helst. Ge dom tid.

Vi försöker träffa alla föräldrar mycket men i början ville jag helst träffa mamma. I början tycker jag att mammans önskningar om vem hon vill träffa måste väga tyngst. Kanske känner hon sig inte helt bekväm med era föräldrar och då blir det extra känsligt med en ny bebis. I början är man dessutom kanske lite vaktig över sin bebis, men senare så inser man förhoppningsvis värdet i att ha många vuxna i barnets liv och vårdar kontakter bättre.

Tack så jättemycket för kommentarerna, jag fick mig en liten tankeställare nu kan man säga :)

Helt ärligt så nej, vi träffar inte de olika sidorna av släkten lika mycket. Jag är inte speciellt intresserad av att träffa "min sida" då jag alltid blir ledsen/arg medans maken har en väldigt nära relation till sin sida

Här träffar vi morföräldrarna överlägset mest - men det gjorde vi även innan vi fick barn. Vi bor nära och jag har väldigt bra relation med mina föräldrar. Sen träffar vi barnets farmor "halvofta" då hon också bor nära men jobbar mycket. Barnets farfar träffar vi sällan, ungefär som innan vi fick barn.

Så… väldigt snedfördelat men egentligen ingen skillnad från innan vi hade barn.

Vi träffar gubben föräldrar mer då dom bor här i stan. Min mamma bor 75 mil bort så det blir bara några gånger per år

Vi bor "tyvärr" 200 m från svärföräldrarna så träffar per automatik dem mest. Men om jag vill ha råd eller stöd så frågar jag såklart min egen mor. Hon respekterar mig och mina barn vilket inte svärmor gör. Så det blir en hel del övertramp, men har lärt mig att markera och leva med det.

Hos oss träffar vi definitivt mina föräldrar och sambons mamma mer än sambons pappa och fru. De sistnämnda verkar inte så intresserade av att vilja umgås eller träffas, även om de bara bor 3 mil ifrån oss, och då vill man inte tränga sig på, även om det kanske hade varit kul om blivande farfar visade lite intresse för sitt första egna barnbarn och inte bara för sin frus barn och barnbarn. Men det kanske ändrar sig när bebben väl kommer ut :) 

Det kommer nog bli så att vi träffar mina föräldrar och sambons mamma mest, så som det känns nu, för det är så läget är nu innan bebbe är född.

Vi träffar bägge sidor lika mycket då vi båda har bra relationer med våra respektive föräldrar och syskon. Min son är född i Mars. Jag tycker mycket om min svärfamilj, men jag kan säga att jag trots detta ibland fått svälja klumpen i magen när de ska hålla/busa/gosa med bebisen. Man är skör när man är nyförlöst. Men jag låter de alltid få göra det om de vill (om sonen är nöjd). Jag försöker alltid tänka att det är viktigast att sonen får fina trygga relationer. Har ni en bra relation med mamman? Kanske skulle det hjälpa att bygga på den relationen, så att hon inte känner att det är 'främlingar' som bara klampar in och tar hennes nyfödda? Testa att ringa henne själv, fråga hur det går och visa intresse i hennes föräldraskap. Visa att ni respekterar att hon är mamman. Fråga om förlossningen. Kanske tyckte hon att något var jobbigt som är svårt att hantera ännu?

Vi umgås definitivt mer med min familj, dottern träffar till och med min mormor oftare än hon träffar sin farmor. Hennes farfar är ingen bra förebild men tyvärr måste vi ju träffa honom ibland också men det blir som tur är inte mer än kanske en gång i månaden eller varannan månad. Jag tror det är lätt hänt att man dras till tjejens sida, det intryck jag har fått (av våra egna erfarenheter och av familj och vänner) är att tjejerna har mer kontakt med sin familj än killarna har… Lute därför hoppas jag på att det är en flicka i magen, jag vill inte bli åsidosatt när barnen blir äldre, jag vill att de alltid ska känna att vi är nummer ett att komma till om det är något de behöver eller så!

Vi umgås definitivt mer med min familj, dottern träffar till och med min mormor oftare än hon träffar sin farmor. Hennes farfar är ingen bra förebild men tyvärr måste vi ju träffa honom ibland också men det blir som tur är inte mer än kanske en gång i månaden eller varannan månad. Jag tror det är lätt hänt att man dras till tjejens sida, det intryck jag har fått (av våra egna erfarenheter och av familj och vänner) är att tjejerna har mer kontakt med sin familj än killarna har… Lute därför hoppas jag på att det är en flicka i magen, jag vill inte bli åsidosatt när barnen blir äldre, jag vill att de alltid ska känna att vi är nummer ett att komma till om det är något de behöver eller så!

Min släkt och familj bor när så per automatik träffas vi mer i vardags relaterade saker men vi träffar även ungarnas farmor och farfar så ofta vi kan och det blir iaf nån gång i månaden. Jag och min svärmor hade det si sådär en period men jag valde att svälja min sårade stolthet för vad har jag för rätt egentligen att beröva mina barn deras farmor? Ingen alls är svaret. Idag har vi åter en superfin kontakt och de älskar och omhuldar våra barn till tusen, jag ser gärna att mina barn känner trygghet till flera vuxna så att de har ett par att välja på i framtiden vid bekymmer som tynger. Jag själv har alltid sprungit till min farmor främst. Många gånger jag kände under uppväxten att mamma inte gick att prata med då vi är "för lika". Så pga avstånd ses vi mer med min familj (driver jordbruk och hjälps åt så inte snack och kafferep och middagar..)

Min svärmor är underbar och har bra kontakt med dottern, hon ställer alltid upp med barnvakt om hon kan och dottern tycker om henne. Dock beter hon sig inte på samma sätt som min mamma gör, farmorn är mer "barnslig" och vill så gärna komma nära dottern och leka och krama och så. Min mamma har låtit vår dotter välja när hon ska komma till henne vilket jag tror har gett mer förtroende. Det är så vi har gjort hela tiden, låta dottern välja själv liksom och aldrig tvinga att krama eller sitta hos någon som hon inte vill vara hos. Jag håller med om att barnen har rätt att träffa sina mor- och farföräldrar men inte tvärtom. I vårt fall är det inte aktuellt att ha en vardaglig relation till farfarn som har aggressiva tendenser och ett väldigt häftigt temperament.

Barnen jag har med mitt ex träffar morföräldrarna oftare, eftersom de bor närmare.

Barnet jag får nu med min nya partner kommer träffa farmor oftare, eftersom vi bor granne med henne 😃

Jag och min sambo har en dotter tillsammans. Min familj är väldigt skojiga, kramiga o gosiga och lekfulla, man kan prata med dem om allt och inget och har välkomnat min sambo sen första början med kärlek.. min sambos föräldrar däremot är den totala motsatsen, de är riktigt gammeldagsa, och trots att jag och min sambo varit tillsammans i 13 år idag behandlar de mig som luft, pratar knappt med mig utan jag är som en åskådare/åhörare när vi väl träffas.. väldigt tråkigt. Nu när vi har en dotter så känner jag att jag inte vill att hon ska se de här beteendet. Alltså visst träffas vi och de får träffa vår dotter, men de blir inte så ofta eftersom jag tycker att de är tråkigt och vill inte att dottern ska lära sig att detta är okej. De är ganska så stela människor som helst inte visar känslor för nån, inte ens min sambo så de är skitkonstigt och ngt jag helst vill undvika, tråkigt men sant. Min familj kanske vi träffar lite mera men de är mkt roligare :)