Det där funderade jag jättemycket på innan vi fick vår son. Jag var jätterädd att vi skulle glömma bort varann, orsaken till varför vi skaffade bebis. Men, jag tycker vi har varit fantastiskt duktiga på att ta oss tid för varandra. Vi har lämnat bort sonen flertalet gånger under det här året så att vi kunnat åka iväg en natt. Sen är det liksom de här små stunderna när bebis sover, man kan sitta å mysa lite i soffan, eller laga mat tillsammans etc. Det behöver inte vara då avancerat. Vi försökte röra vid varandra mycket, alltså bara en kram eller en smekning över ryggen när man gick förbi varann. Det kommer att vara svårt de första månaderna innan livet har anpassats. Men stressa lungt, och kramas mycket! :)

#1 Vad skönt det låter, det är så jag vill att vi också ska ha det sen! :-) Hur gammal var eran bebis när ni började lämna bort den över nån natt sådär? 

Ja jag kan tänka mig att de första månaderna kommer bli lite tuffa, men jag tänker mig att om vi pratar igenom nu innan ordentligt hur vi ska tackla den nya situationen och få tid för varandra, så kan det nog bli lite lättare. Om båda är medvetna om att det kommer bli annorlunda och kanske krävas lite mer för att få den tiden liksom.

Jag kände mig bekväm med att lämna bort första en natt runt 10 månader och tror andra var 1,5år när hon sov borta första gången en hel natt utan att vi iom dit på natten. Tycker ändå att vi har funnit tid till varandra. Det kan vara lite vårt att "komma igång" efter en förlossning med allt vad det innebär men man måste till sist ta steget ut ur bubblan. Vi har alltid haft våra kvällar för varandra. Antingen med en bebis bredvid i soffan, eller helt ensamma med barn som sovit i sovrummet. Dock har jag haft perioder då jag haft svårt med mycket närhet från min partner eftersom bebis har velat ha så mycket närhet av mig att jag velat ha lite utrymme på kvällen istället. Men det har varit i korta perioder.

Vi har haft turen att få 3 snälla bebisar. Detta har givetvis hjälpt oss mycket. De har lagt sig vid 19 och sovit till 8-9. Har ammat på natten. Så vi hade kvällarna. Sen tycker jag det är viktigt med små saker. En rart sms, en puss, en kram… Ger så otroligt mycket. Kan säga att nu när de är 10, 7 och 2 så är det betydligt svårare att få tid ihop.

#2 ja.. sonen var typ 3-4 månader tror jag.

Jag har inte funderat på det så mycket men jag antar att man får ta tillvara på de små sakerna i vardagen i början, när den ena sitter och matar bebisen kan den andra sitta och mysa med dig och bebisen samtidigt tex. :-) Det blir säkert en enorm omställning och i början är jag övertygad om att man inte har så mycket ork och tid till kärleken, men med lite jobb och beslutsamhet så löser det sig nog med tiden när man fått kläm på sitt nya liv.

Vi har lämnat bort vår bebis en gång i månaden sen hon var 2 månader gammal (hon är snart 4 månader nu) fast bara i några timmar. Då gick jag och sambon på bio sen åkte vi hem och hämtade bebis igen 🙂

Annars brukar vi vara tillsammans när bebis sover på t.ex. vardagskvällarna (hon sover väldigt bra på kvällarna från typ 18-19 fram tills att vi ska gå och lägga oss) eller varje gång hon sover på helgerna. Då sitter vi kanske ihopkurade i soffan och tittar på film eller tv eller äter en god middag med efterrätt osv 🙂

Men jag minns att jag var jätteorolig i början att vi skulle glömma bort varandra också. Precis i början så grät ju bebis konstant och någon av oss var tvungen att bära på henne nästan hela tiden, så vi hann ju typ aldrig krama varandra förutom de få gångerna vi lyckades få henne att somna, då skyndade vi och gav varandra en jättekram och jag typ bölade, innan hon vaknade igen. Men det blir bättre med tiden som alla sa till mig då🙂

Det är en viktig fråga tycker jag.  Vi pratade om det ganska mycket innan vår dotter föddes. Vi har en väldigt nöjd dotter som verkar vara nöjd med tillvaron för det mesta, vilket såklart har varit väldigt skönt för oss. Men vi är väldigt mån om att det är De Små Sakerna Som Betyder Mycket, alltså att vi pussas när vi passerar varandra, vi håller handen när vi är ute och går, vi ser till att kramas i soffan på kvällen när dottern somnat, vi ger varandra massage och vi prioriterar tid för sex. Det behöver vara ett aktivt val ibland - även om vi är trötta efter en lång dag och lite sömn så har jag känt att det vart viktigt för oss att prioritera att duscha tillsammans, erbjuda massage och helt enkelt få ta lite i varandra. Sedan brukar jag gilla att bygga på stämningen under dagarna genom att skicka sms där vi skriver att vi älskar varandra och ser fram emot att ses på eftermiddagen.

Jag tycker att det gått oväntat bra. Men A och O skulle jag säga är att prata om hur man känner det. Det har varit viktigast tror jag för min mans skull då det är han som varit mer "utsatt" i ensamheten  - från att han har varit centrum i mitt liv till att nu få komma i andra hand efter en bebis. Jag har ju 100% uppmärksamhet och engagemang till vårt barn och så får han "det som blir över" och det har nog varit tufft för honom känslomässigt ibland tror jag, att han känner sig mindre älskad bara för att jag inte har samma tid/engagemang alltid. Men det där är en balans, vi har gjort så att han tar dottern och ger henne 100% när han kommer hem från jobbet så att jag har möjlighet att ge honom mer uppmärksamhet. Krama om honom och fråga hur dagen har varit liksom. Man hittar liksom ett sätt!