Juridiskt sett är det du som bestämmer, det är din kropp.
Han hade ju ett ansvar att vara skyddad han också. Han gjorde ett val när han hade sex med dig fast ni inte var tillräckligt skyddade, då får han leva med det valet. De flesta gånger accepterar pappan situationen och tar barnet till sitt hjärta utan något problem alls, det är mer regel än undantag skulle jag säga.

Håller med postmortum91 fullt ut.

Dessutom kan jag lugna er med att ekonomin oftast går ihop. Man får göra vissa uppoffringar och va väldigt prismedveten men det går. Jag och min sambo är båda arbetslösa och får bara aktivitetsstöd. När bebisen kommer kommer vi få mycket högre i bostadsbidrag än om vi inte skulle ha barn + barnbidrag. Han har fått gett upp golf (5000kr/år) men han tror ändå att han kommer vilja va hemma med mig och bebisen mest och han har datorspel som annan hobby. Jag köper nästan inga kläder och det finns mycket bebissaker på blocket. Försök hitta ett sommar jobb som drygar ut ekonomin och ett ev sparande.

Sen tar inte livet slut bara för att man får barn. Kan inte tala av egen erfarenhet men de flesta vi känner har barn och alla säger typ " livet tar inte slut när man får barn men man får andra prioriteringar". Barnet kommer i alla fall få en mormor som förhoppningsvis kommer vilja va barnvakt ibland så ni får göra egna saker :)

Hos oss såg det likadant ut, men nu är han jättepepp. Jag tycker du ska fråga honom vad han skulle göra om du behöll barnet, skulle han stanna eller lämna? Berätta sen om hur du skulle reagera iom att bli tvingad till abort. Om du har bra kontakt med din mamma, borde du berätta i alla fall. Det är guld värt att ha någon som stöttar oavsett hur det blir. Synd att det ska behöva bli såhär för många.

Jag håller också med postmortum! Det är din kropp. Du behöver inte bestämma dig än heller. Du har ett par veckor på dig att prata igenom allt med din sambo. Jag kände samma sak som honom först låter det som. Att livet skulle vara över och att jag skulle behöva ge upp allt. Min sambo ville behålla. Valde att behålla och man växer in i det. Sedan är det nog en annorlunda process för pappan eftersom han inte riktigt känner av bebisen på samma sätt. Hoppas det löser sig ich blir bra för er!

Jag håller också med postmortum! Det är din kropp. Du behöver inte bestämma dig än heller. Du har ett par veckor på dig att prata igenom allt med din sambo. Jag kände samma sak som honom först låter det som. Att livet skulle vara över och att jag skulle behöva ge upp allt. Min sambo ville behålla. Valde att behålla och man växer in i det. Sedan är det nog en annorlunda process för pappan eftersom han inte riktigt känner av bebisen på samma sätt. Hoppas det löser sig ich blir bra för er!

Kopierar samma svar från kvinna.ifokus.

Tack för era svar. 
Jag berättade för honom o sa att jag kommer behålla barnet. Han kommer inte lämna mig, men jag såg verkligen paniken i hans ögon. Han förklarade hur han kände, han kommer inte våga lämna bort barnet på dagis då han litar inte på nån, hur det blir med vår bil, hur han ska ha tid med barnet osv. 

Sen sa han även att han aldrig skulle kunna förlåta sig själv om han tvingade mig till abort och att jag aldrig skulle kunna förlåta honom. Jag sa även förlåt om det är så att hans liv är förstört nu. Han svarade att det är det absolut inte! 
Jag tror han vill, men att han är så rädd för allt verkligen. Jag hoppas verkligen han kommer lära sig älska barnet, Vi pratade länge om detta.

Jag kommer inte berätta för min mamma ännu. Jag vill inte göra det över telefon, o vi bor inte nära. Men pratar dagligen i telefon då vi har såå bra kontakt. Men vill gärna se hennes min när hon får reda :) Så troligtvis blir det nästa helg eller helgen efter vid morsdag!

Är däremot så rädd att min partner aldrig kommer kunna kolla på mig på samma sätt längre, att han blir olycklig för detta… Vill att han ska vara lycklig och jag vill inte vara den som förstör hans lycka..

Det låter faktiskt positivt, han växer in i papparollen och kommer att inse att bebisar inte är gjorda av porslin trots allt. Men han kommer att behöva tid och tålamod säkerligen. :) Grattis! Han kommer också att upptäcka att livet inte är så låst när man har barn, och saker löser sig.

Låter som att älska barnet är det minsta problemet. Han kommer älska barnet men gärna sätta det i en plast bubbla för att skydda hen mot världen. Och man ÄR rädd som förälder. Man är orolig,nervös, stressad, trött mm… Jag har jobbat snart 10 år mestadels med småbarn(men även andra barn under 6 år) , och jag är livrädd varje dag. Det hör liksom till. Men samtidigt…. Ah kärleken… Ah den ovillkorliga kärleken man får. Min man var rädd från planeringen av barn tills ungen var flera månader gammal. Han var rädd för allt som gällde Joel, som gällde föräldraskap, som gällde matning, nattning, vara ensam med barnet osv… Han är än idag räddare än jag på många sätt och det är helt normalt.

Låter helt normalt, precis som alla andra säger. Man växer in i det. Min kille är också mycket mer nervös över allt som kan hända, än vad jag är. Fick han som han ville skulle E gå runt i hjälm och bubbelplast de stunder han motvilligt släpper henne lös :p Tiden löser man genom att hjälpas åt så att båda får utrymme att fortsätta med sina hobbies. Lycka till :)

Min sambo är 23 år jag är gravid i v 24. Han är generellt obekväm med förändringar och att skaffa barn va riktigt sjukt galet stort för honom, Alltid skräckblandad förtjusning varje ägglossning och alltid sorg när mensen kom. Nu när jag är gravid och vi börjar drömma och planera runt bebisen så är han livrädd! Det är bubbelplast och hjälm som gäller  här med :P eller att aldrig lämna sovrummet. Gärna madrasser på alla väggar. Nu har det börjat släppt. Men att jag skulle åka buss mellan Norrköping och Örebro med bebisen är absolut nej än så länge.

Jag får också såna där stunder med överdriven oro. Man tänker för mycket på alla risker och glömmer lite bort att ett skrapat knä eller skrubbsår på handen inte är en dödsdom. Men sen är det ju också ert barn och vill ni inte att den ska utsättas för vissa människor eller om ni inte är bekväma med att andra håller den så behöver ni inte tillåta det.

Det låter som det kommer gå bra. Han är bara rädd. Och det tar tid att vänja sig vid tanken. Men det går inte riktigt att förbereda sig. Det kommer falla på plats när bebis väl kommer och ni kommer in i rollerna som mamma och pappa! Det är jätte stort men det behöver inte betyda att man behöver ändra allting i sitt liv. Man kan ha med sig bebisar 😉Och det innebär en oro såklart när man har barn. Man älskar dem ju över allt annat. Och vill skydda dem mot allt. Man får försöka släppa lite på det så inte oron tar över för mycket bara.

Uppdatera oss gärna längre fram hur det går :)