Eftersom minskade fosterrörelser är nånting dom flesta oroar sig över någon gång under graviditeten tänkte jag skriva om min erfarenhet av det.

Söndagen den 3 januari runt 18 märkte jag att min lilla knodd inte ville röra sig, jag drack kallt vatten och buffade på magen men fick ingen respons och för första gången kändes mon nojjighet befogad. Jag ringde då förlossningen och förklarade läget och berättade även att jag va beräknad den 4 januari och då ville dom att jag skulle komma in.

Väl där satte dom CTG och jag fick ta blodtryck och urinprov som allt va bra till en början, kände t o m bebis sparka massor. Först efter 1,5 h kom en läkare in och ställde frågor och sa att hon ville rådfråga en annan läkare. När nästa läkare kom så sa han att dom såg dippar på lillens hjärta efter varje värk (som jag för övrigt inte visste att jag hade) och att dom ville göra ett UL för att se så bebis mådde bra. Dom konstaterade att det va en väldigt liten bebis på ca 2200 g och dåligt flöde i navelsträngen och ville därför lägga in mig och sätta igång förlossningen. 

Väl tillbaka efter att ha hämtat gubbe och väska så kopplades jag upp igen och dom sa att jag skulle sättas igång på morgonen.  CTG såg bra ut första 1/2 h men sen kom fler och fler dippar. Kl 01 kom doktorn in och sa att fortsätter dipparna så får vi fundera på ett snitt då bebis uppenbarligen inte mår bra och livmodertappen va oförändrad. Vid 02 så bestämde dom att det får bli ett akutsnitt inom 2 h. Dom han bara gå ut och komma in igen för hade fått tid på operation.

03:07 fick dom tillslut ut en väldigt medtagen pojke som behövde lite hjälp på traven för att komma igång. Han lades in på neonatalavdelning med sond, EKG och andningsmask som han snabbt blev av med.

Jag fick flera gånger förklarat att hade jag inte reagerat och kommit in hade han dött i magen inom nåt dygn. Så ja man kan nojja mycket men ta det på allvar och åk hellre in en gång extra :) Jag gick på magkänslan och hade enbart lagt märke till det i ca 1 h men det räcker ;)